Detta är inget barnarbete

Idag lät det stökigt när jag talade med brorsan….och det var stökigt. De hade både löst Melodikrysset och bakat lussekatter, samtidigt. Vissa pensionärer verkar ha bråttom…. men det var så att barnbarnen var på besök, och de passade på att tillsammans göra dessa jul-, eller kanske jag ska säga luciakakor. Hörde svägerskan uppmana ett av barnen till att applicera russinen rätt i kakan… hörde även hur hon ojade sig att de lät en plåt stå i ugnen lite för länge…..ojdå sa hon, det blev visst Inga-Lill-bullar. Då vet jag att de inte var de där blekfisar som en del människor bakar. Nej, de var ordentligt gräddade.
Men jag förvånades att hon lät småungarna sköta det, i mitt tycke, mest avancerade arbetet med att sätta russinen i kakan. Jag har de senaste åren utvecklat detta oerhört betydelsefulla arbete till en konst. Skrattar lite i mjugg då jag tar fram flaskan med rom, makens goda mörka, och häller en rejäl skvätt i en stor kopp. Häller i en ”pjott” russin och ställer åt sidan. Ska stå och dra några timmar. Fiskar upp några russin med jämna mellanrum för att känna efter att de ”tar sig”. Jodå, verkar bra. Men ojdå, nu blev det för få russiner…..får fylla på…. Vi startar med att plocka fram mjölk, mjöl, jäst och saffran…. testar russinen igen…. smaskens… Jag brukar tänka: detta är lönen för att jag i alla år fått offra mig på de sista fyra pralinerna i Aladdin-asken, de där snäckformade romrussin-pralinerna. Ingen har velat ha dem, men man kan ju inte slänga 4 stycken fullgoda, om än icke så goda, praliner. År ut och år in har jag tryckt ner dem till slut för att få kasta ut den i övrigt tomma kartongen. Har vant mig vid smaken. Har även börjat tycka om dem. Senaste åren efter att jag så gott som slutat äta sötsaker, har jag trots allt ätit dessa 4 eftersläntrare. Man kan ju inte slänga som sagt, så jag anser det som en god gärning.
Nu satt jag ännu ett år med min kopp med romrussin. Redo att ge katterna ögon att se med. Inte för torra russin, inte för ”romstinna” heller. Precis lagom. Så nu blev det åter ett avsmakande… kinderna känns rosiga… men vad offrar man inte för konsten? Maken kavlar och stansar ut katterna och jag sitter snällt och väntar på att få göra slut-touchen, sätta russinen i kakan så att de blir perfekta. Under denna procedur händer det att några russin kasseras på grund av ”fel storlek”. Perfektionisten vill ju inte slarva. Så nu får jag hämta nya russin och smyga in i barskåpet med koppen….börjar sina med vätskan. Framåt solnedgången står vi med en rejäl hög underbart saffransdoftande lussebullar. De tittar på oss med sina konstnärligt utformade ögon! Vissa har blivit som nyfödda kattungar, som inte öppnat ögonen ännu. De har blivit en hinna över ögonen då de penslades med ägget. Men det burgar bara för garanti att de är gjorda för hand, ingen maskinell tillverkning här inte. Och de ögon som har kvar hinnan har inte fukten i ögonen försvunnit. De är fortfarande fuktiga och smakrika….
Nu får jag sluta sitta här och skrodera….vi har beslutat oss för att idag ska vi dega. Vi har våra traditionella schackrutiga, Sonjas nötkakor, mandelmusslor och bondkakor som vi efter rådslag i hushållet bestämt, att de ska vara med i år också. Men vi känner att vi för varje år slopar något av traditionerna, samtidigt som vi blir presenterade något annat som vi enligt andra…bara måste smaka. I år blir det foie gras, som är ett måste på det franska julbordet…. denna gåslever som är lika traditionell som deras sniglar och grodlår