Brittsommar

En sådan strålande dag som idag blir man bara glad åt. Trots alla de tecken som signalerar att livet lider mot sitt slut, så gläds man ändå åt en av de märkestider som passerar. Vi hade indiansommar i september och nu blir vi begåvade med en solig brittsommar. Jag tror inte att vi tänker på att det är birgittadagen imorgon om det är en regnig mulen dag. Men en dag som denna när vi sitter och ser sena meståg dra fram i trädgården och förskolebarnen glatt traska ner till platsen för lek och stoj, då känns det lätt att leva.
Vi har precis tagit oss igenom besvikelsen med att de dyra ögondropparna tog slut så snart. Maken beklagade sig att de var slut…inte länge sedan de köptes…tyckte vi. Och dyra var de rackarna, inköpta hos optikern. Säkert mycket dyrare än om vi köpt de vanliga på apoteket. Att han efter några minuter upptäckte att han glömt skruva av korken på flaskan, ha ha, gav oss ett gott skratt.
Men vi hade ändå hunnit inse att tiden har mer och mer bråttom ju äldre man blir. Så den långa månaden som var förr, mellan två avlöningar, har lyckligtvis kortats ner till nån vecka. Så svältdagrna har på det viset blivit färre….. men det innebär att tiden för utgångsdatum på många produkter kommer närmre och till och med passerar utan att vi hör när det sker. Inte heller ser vi när det sker. Och det dröjer ibland tills det att vi upptäcker att det skett. Ja ja. Ni hör vad det innebär att bli vuxen, och övermogen. Men man vänjer sig även vid detta. Att inte få upp burklocken längre utan att fundera på rörtång, hör till vardagen. Att inte hålla koll på hur många mått kaffe man lägger på, så att ena dagen får man fosterfördrivnings kaffe och nästa blir det tunt som kompensation. Största glädjen i det är, om det blir i den ordningen. Ifall man inte lever i morgon är det i alla fall trevligt att ha fått den ”höga” dosen först.
Städningen färdiggjord för veckan. Ska iväg att ha min ”kurs” ikväll. Den har denna termin övergått till att jag är konsulterande mentor för dem. De törs inte lita på sig själv ännu. Så de vill att jag kommer och har lite informativt spelande. Jag gillar att vi byter inriktningen på deras utvecklingsform. Det innebär att de får gräva i hjärnvindlingarna efter vad vi haft i undervisningen tidigare. Och många skyller på att de säkert var sjuka då vi hade lektion om detta. Även de som deltagit varenda lektion mumlar dessa ursäkter. Ungefär som att jag aldrig deltog en enda timme på geografilektionerna i skolan då jag växte upp. Den enda som fått lida för det är jag själv…
Läste en insändare idag, en annan gnälleröv än jag, som irriterade sig att de snart bytt ut hela sin stab med nyhetsuppläsare och programledare på SVT. Numera är det nästan bara de snabbrabblande ungdomar som talar i munnen på varandra och verkar ha som mål att få mest sagt, flest antal ord. Som om det var ackord på dessa ”ack ord”. Maken menade att det lät som om det var jag som skrivit insändaren. Var det inte. Men delade helt skribentens uppfattning. Länge sedan jag såg ett program på TV, även nyhets, om de inte var textade. Jag berättade för maken att jag hade lärt, då jag skulle informera om något, tala tydligt. Nästan lite släpigt. Förvissa mig att den jag talar med har uppfattat. Antingen med en ögonkontakt, eller med en tillräckligt lång konstpaus. Så lång att man kan höra om eventuell andhämtning tyder på en fråga om förtydligande. Men varken det ena eller andra låter sig göras i TV. Så istället har de infört en sorts världsmästerskap att hinna få så mycket som möjligt sagt på den tid de har till sitt förfogande.
För en tid sedan skrev jag om ”låter jag gnällig”? Och stolt sa jag att det fanns inte med på världskartan att jag skulle gnälla. Lustigt att man inte ser sig själv i spegeln. Det gamla skåpet vill man ju inte titta på….. nu ska jag iväg för att köpa in….ja ja, bara lite mat. Som inte kan vänta till tisdag