Beklagar jag mig mycket?

Ja det kanske jag gör…men då borde jag tänka mig för. Vem gitter läsa det också? Allt det där som vi gnäller om? Jag läste i dagen tidning hur en man irriterade sig på att han fick alla stålspetsar från paraplixer i ögonen ute på stan… för någon vecka sedan var det en hel artikel om hur märkeslappen skavde bak i ryggslutet på honom då han köpt nya kallingar… detta en känd media-man med egen tid i etern… borde jag gå in och lyssna på honom? Och ge honom en andra…nej tredje chans? Jag lyssnade på hans sommarprogram, som om han inte fanns i etern tillräckligt blev han även tilldelad ett sommarpratar-program! Men han var säkert snyggare i blomsterkrans i håret än den keps han bär vanligtvis. Ja jag får leta upp hans program och lyssna.

Igår avnjöts surströmmingen! Ja, jag sa avnjöts…den blir bara godare för varje år. Jag har snart uppnått det som i dessa kretsar räknas som surströmmings-ätare. Jag har uppnått stadiet – kan själv! Då jag startade som novis på området blev jag omhändertagen av svägerskan, inbjuden att sitta bredvid henne. Varsamt instruerade hon mig ordningen i förberedelserna.
Bröd skulle väljas, hårt eller mjukt tunnbröd…..ljusugns-bakat eller bakat på stenhäll. Smöras, inget fusk med Floooora eller Bregott….nej SMÖR.
Finhackad lök, gul röd eller båda blandas med en klick gräddfil eller créme fraiche på tallriken. Nu tar man strömmingen och rensar, benar och bort med skinnet. Är där rom i fisken är det en bonus. Det finns burkar att köpa som garanterat innehåller rom i alla strömmingarna. Jag minns jag satt andäktigt och följde hennes instruktioner, steg för steg. Och när hon sedan lade över de rensade strömmingarna på min tallrik. Luktade det? Ja, ”litta”, som vi skåningar säger…
Nu dök vi i ”pär-gryta” efter de perfekt kokta mandelpotatisarna som den andra svägerskan levererat. Skala ”pären” fick jag ingen hjälp med…ansågs de att jag var kunnig nog… åren har runnit på. Lukten är fortfarande ganska skarp. Men har övergått till att vara doft… dock försöker vi att vara utomhus eller i ladan….så riktigt mogen är jag kanske inte ändå.
Igår då vi bänkade oss runt bordet valde jag ängsligt platsen bredvid min svägerska som vanligt. Rutinerna kan jag numera, tror jag gör dem i rätt ordning. Men det där rensandet…kan ju vara skönt med viss handräckning…eller? Jag fick en burk bredvid mig, Oskars surströmmingsfiléer, den var strategiskt placerad vid min sida kände jag.
Brödet fixar jag. Smöret var en utmaning. Var så kallt att det inte var ”lent”. Fick smyga på det försiktigt försiktigt så inte brödet slutade som ströbröd. Lök och créme fraiche…en barnlek. Nu satt jag där….jaha….strömmingen… Kastade en blick på svägerskan. Hon besvärade sig icke med att ha märkt mej! Jag kunde suttit i Ekvatorialafrika och hon hade inte märkt någon skillnad.
I samband med en inandning (man talar så häruppe, på en inandning) pep jag att jag nu skulle ge mej på det där med strömmings-rensandet. Inte någon reaktion från någon!!!
HÖRDE NI! NU SKA SKÅNINGEN ÄTA SURSTRÖMMING! Ingen reaktion från någon. Samtalet flöt på om hur vädret var ifjol då vi åt strömmingen och hur sommaren varit. Och i år behövde vi (nästan) yllevantar under måltiden…
MEN HALLÅ! Ska jag själv ta strömming…eller? Ingen notis från någon…alla jobbade med fisk-rensande ”pär-skalande” eller bröd-smörande. Sakta smög sig insikten över mig att – ät och tig med ditt eviga skånska gnällande. Ingen sa något men även de obesvarade vädjandena kan vara ett svar nog. Jag var upptagen i kretsen!! Jag är numera dubbad som surströmmingsätare. Såpass att jag förmodligen nästa år blir involverad i förberedelserna. Jag som njutit av den rollen att vara gäst i så många år…gick inte längre förmodar jag. Men man får bita i det sura äpplet om man ska förvärva mer kunskap här i livet.