Jag har varit hög som ett hus, men jag tror det börjar vända. Jag har haft en magisk tredagars period med eufori. Gamla tanten har inte sneglat åt sina Panodil på tre dagar, en annars trösterik kur att ta till ganska ofta nuförtiden. Mot gnällande höfter så vi ska ta våra promenader. Mot huvudvärk så jag suttit och stickat krångliga mönster och ögiónen gått i kors och en smygande spänningshuvudvärk har infunnit sig. Vardagsupplevelser för gammelkroppen. 

Men så skulle jag på röntgen för att kolla upp en förändring som man upptäckte i våras som ett bifynd, då jag hamnade på lasarettet. Jag bad om en kur profylaktisk medicin mot reaktionerna jag brukar få av kontrasten vid CT-skanning. Snällt satte jag klockan på ringning mitt i natten för den första delen av denna kur ska tas 12 timmar före undersökningen, som skulle göras klockan 15.40 på måndagen. Andra delen av kuren tog jag då vi satt på stationen innan resan till Landskrona. 

Vi var i god tid nere på lasarettet, men vädret inbjöd inte till några promenader. Vi gick upp på röntgen, loggade in med dessa skärmar som finns överallt numera. På detta vis blev jag omhändertagen mycket tidigare än överenskommits. Men glad blev jag för det, så det inte skulle jäktas med nålsättningen för kontrast. Men du behöver ingen kontrast sa de! Jaså, det var ju skönt, men ännu bättre om jag visst om det, och sluppit både antihistaminpreparat och kortison. Men nu spelade det ingen roll. Det var för sent att åtgärda. Bara gilla läget.

Fast alla dessa fenomen som följer med dessa korta kortisonkurer har fått mig att må som en prinsessa . Ingen gammelkvinnas värk. Svårt att sova så jag har hunnit sticka mer och läsa mer böcker. Tyvärr har jag känt en rejäl törst, så jag tordes knappast kolla mitt sockervärde onsdagsmorgon, som jag annars gör. Men det var inte så hemskt, dock såg jag ett klart förhöjt värde. Insulinet får vänta, ingen värre katastrof ännu. Samma som jag noterat efter de tidigare kurer jag haft innan röntgen. Dock i våras blev jag tvungen att spruta mig med lite insulin för att få ner sockret. En dag sen lyste det grönt igen. Denna vecka var jag inte bunden vid en sjukhussäng så jag kunde traska runt och motionera ner värdet. 

Men framför allt har jag haft en känsla av eufori, glad som en lärka. Närmast lite manisk. Skulle kunna hänga med på lite äventyr och tokigheter utan längre konsekvenstänk. Bara hänga på. Nu hoppas jag att det trappa ner så man hamnar i vanliga gängor igen. 

Har idag varit hos audionomen och skrivit på papperna för de apparater som jag provat och blivit så nöjd med. Jag vet att jag har läget med hörseln under kontroll. Nu hoppas jag att de håller och att jag inte tappar bort dem. 

Jag tyckte för all del att det var högljutt och stökigt på mitt stickkafé idag, men dels berodde det på att jag lyckats skruva upp mina nya fina apparater på högsta volym, av misstag. Sedan var det denna här som tagit mycket plats i umgängeslivet på grund av en snacksalighet som varit högt uppskruvad dessa dagar. Det ska bli spännande att se hur länge det håller i sig. Jag fick besked via 1177 att förändringen var oförändrad sedan sist så det blir i november nästa år igen innan nästa kolla. Till dess ska nog effekterna av denna kur dämpats. 

Det är underligt hur tydligt man kan uppleva sådana här fenomen. Och att kortison är dämpar värk är ingen nyhet, att det kan upplevas så markant. Jag brukar behöva ta en paracetamol för att klara lite längre promenader. Men icke dessa dagar. Som jag sa jag har känt mig hög som ett hus. Hur nu husen, de som är höga, känner sig. En liten tripp på skattebetalarnas bekostnad.