Oj oj oj, vilken skillnad! Jag känner mig pånyttfödd. Jag har fått ett par hörapparater som inte kullkastar min ljudvärld. Visserligen är överenskommelsen att jag fortfarande provar dessa. Men då det verkar som om man hittat ett par som återger/förstärker ljud som påminner om det som jag haft i hela mitt liv. Inga konstiga pipiga röster som låter som Betty Boop eller Kalle Anka. Tack för det! Jag går omkring och myser, jag är med på banan igen. 

Då jag fick förklarat för audinomen hur mycket mina höror arbetar med streaming varje dag, gav hon mig en möjlighet att prova med ett annat märke. Nu låter Siri som hon gjort tidigare. Mina ljudböcker läses av de gamla vanliga uppläsarna. 

Då jag var som allra mest besviken och ledsen på det första paret jag fick prova, plockade jag fram de ”gamla” apparaterna och lät Reine Brynolfsson läsa Håkan Nessers senaste bok för mig som tröst. Dels är Håkan min absoluta favoritförfattare, och om han läser sina böcker själv är det bonus. Men han har valt att få den senaste inläst av en annan. Och att det blev Reine Brynolfsson gjorde mig glad. Den killen är väl ingen ungdom han heller, men hans framställning av texten är fantastisk. Tack för det Reine och Håkan. Jag ville förvissa mig om att det fanns en reträttplats för mig om jag skulle få stå ut med ödet att det var vad man hade att erbjuda från Regionen. Jag förvarar dessa uttjänta gamla apparater som om de vore guld. 

Nu har jag fått ett par nya att prova, och jag lovar att dessa släpper jag inte ifrån mig. Makens röst låter som den killen jag varit gift med i drygt sextio år. Och till och med hans hosta låter bekant. Det där skramlandet jag presterade då jag dukade till frukost med det först provade paret finns inte med dessa. De förstärker inte diskantljuden, t.ex. porslinsklirr och bestickskrammel.  

Jag förstår inte vad Anna, audionomen menar med att hon ställt in apparaterna till 80 % av mitt behov efter de kurvor de har av min hörsel i sina datorer. Varför 80%? Kanske jag behöver prova för att höra om det är ”min” nivå, innan jag kan börja be henne ändra. 

En dag då vi tog en promenad ner genom stan längs trafikerade gator skruvade jag upp volymen lite (2+). Jag har märkt att under promenader i trafikbrus försvinner eller i alla fall döljs vårt prat. Det blir många ”va?” Från oss båda. Det var inte fel att öka på lite förstärkning. Men i vanlig hemmiljö är de 80% tillräckliga. 

Det har blivit mycket prat om det här med hörandet denna tid som gått. Maken säger att ibland hinner han uttala det där lilla förargliga ”va” innan han trots allt uppfattat vad jag sagt och kan svara. Ibland behöver hjärnan få sin tid att reda ut vad som sägs. Han är absolut inte ensam om detta fenomen, att man säger ”va” innan man fattat eller hört. 

Det finns inställningar som jag inte har bett om ännu. Tidigare har jag blivit tillfrågad om jag vill ha ”musik”. Jag vill testa först hur det lät med den vanliga inställningen innan jag ber henne. Jag har lyssnat på Pavarotti igen och han låter som jag är van att höra honom. Mandy Patinkin låter också som jag är van. Och det verkliga testet att höra Jarl Kulle sjunga ”En vanlig man” ur My fair lady, där han beskriver en imaginär svärmor med en röst som splittrar  #GLAS#. Det testet godkände jag. Jag har inte större krav på musikkvalitet än att det får duga. 

En annan inställning jag inte frågat om heller är att om jag ska kunna blippa på knappen på hörapparaten och besvara ett telefonsamtal. Eller via min klocka. Jag kunde detta med mina föregående, men jag kom aldrig ihåg om det var på vänster eller höger öra man skulle klicka. Det är enklare att använda mobilen direkt. Jag tror det var vänster öra jag ökade och minskade ljudet på. Eller så var det tvärt om. Strunt samma eftersom jag ändå måste vifta med händerna och kolla vilket som är ”goddag-goddag-handen” för att inse vilket som är höger eller vänster. Så om någon väntar på att jag ska svara i telefon, så tar det lite tid. 

Lördagssamtalet med svägerskan gav mig raka besked. Jag hade fröst bett maken om att pingla mig så jag kunde blippa på min apparat för att besvara samtalet. Blippade bakom höger öra och jodå, då talade mannen till mig. På lördagen väntade jag på signal från Kristianstad. Då hon ringde upptäckte jag att jag hade kvar den högra apparaten i laddaren. Men gjorde en test och klickade bakom vänster öra, och det fungerade utan besvär.

I onsdags var jag på stickkaféet och det blev också ett verkligt bra test. Då jag var dit med det första provparet gick jag hem med en fruktansvärd huvudvärk efter den kakafoni som uppstår då vi nio kvinnor umgås i två timmar i ett rum med akustik som inte är den bästa. Nu var det lugn och fin ljudmiljö, även om vi blir lite högljudda ibland. Men inget onormalt. Vi är trots allt många som vill förmedla de senaste erfarenheter av våra arbeten. 

Om allt går vägen med dessa apparater kan jag räkna in en besparing i min kassa på många sköna tusenlappar. Jag var beredd att betala om man inte hade annat att erbjuda än det första märket som jag provade. 

En sak jag funderar över hur folk vet vad som finns och vad man kan begära. Jag som jobbat inom vården har mycket dålig kunskap om mina möjligheter att få hjälp via dessa audionomer. Vilka rättigheter har jag att ställa krav? Hur vet jag hur det ska låta? Som man är van eller förskräckligt förställda röster? Vad vet en nybörjare på hörapparater om detta?

En sak som dykt upp i minnet på mig är gamla damen Emma som på julafton fick en undersköterska att byta batterier i hennes hörapparater. Undersköterskan frågade vem som skötte det åt henne annars, och Emma svarade att hon inte såg att göra det själv. Och ingen hade hörsammat hennes bön om hjälp på månader. Hon hade levt i en tyst värld i minst ett halvår. Nu blev det så överväldigande att hon grät och tackade för julklappen att kunna höra igen. Jag tror att inom vården var det inte mycket bevänt med kunskapen om hörapparater och deras skötsel då jag jobbade. Hoppas det har blivit bättre numera. 

Min gamle bridgepartner hade, då han flyttat på hemmet för cirka tio år sedan, sina apparater liggandes fint på matbordet i sina fodral, och maken min hjälpte honom ofta med batteribyte då vi hälsade på honom. Jag vet inte att han använde dem så ofta, de låg där och såg fina ut. Varför satt de inte i öronen? Var den personalen inte heller kunniga i batteribyte o.dyl?

Varför har jag inte googlat och frågat AI vilka möjligheter och hur jag kommer i kontakt med dessa innan jag tog min första kontakt med en audionom för hjälp med min hörsel. Det finns mycket om hur man kontaktar osv. på Google. Men det ligger inte naturligt ännu i våra gamlinghjärnor att diskutera med AI. Jag har följt makens kontakter med hörselvården genom åren, och det har varit lite si och så med uppföljningen av hans hantering av sina hjälpmedel, enligt min bedömning. Vad som förvånat mig är att under alla de besök jag varit med som följeslagare aldrig någon frågat om han förstått bad de just sagt, eller bett honom upprepa vad de sagt som en liten kontroll på att han var införstådd på vad/hur de informerat honom. 

I dagens samhälle med all denna digitala teknik kunde återknytningen fungerat mycket bättre, anser jag. Så det har varit viktigt för mig att våga ställa krav, att inte bara tacka och niga för första exemplaret som presenterades mig. Även om dessa var planerade och förberedda på ett sätt som avslöjade att det var väl genomtänkt, innan jag dök upp på mottagningen. 

Nu har jag en träff inplanerad nästa vecka där jag ska lämna rapport om vad jag tycker om dessa hörapparater. 

Jag släpper dem inte!! Men en liten frågeruta hos Anna där jag kan ställa en fråga om det blir någon fundering i framtiden hade varit önskvärd.