I söndags satt vi nöjda med vårt dagsverke att ha varit och avlagt en ångerröst. Det gav en liten känsla av att här var allvaret som jag saknat lite då man förtidsröstat. Man har klumpat ihop alla tre valsedlarna i ett kuvert och då det stoppades ner i ”vallådan” saknade jag att man kuvert för kuvert kollade röstmottagarna emellan att det var separata olika färger. Bara ner i ett kuvert som stoppades i ett annat kuvert som märktes med mina siffror i röstlängden. 

Innan vi kom in i vallokalen stod jag och iakttog en ung familj. Lillgrabben tyckte det var en jättetråkig händelse, medan hans större syster tydligt märkte föräldrarnas allvarstyngda anleten, och agerade efter detta genom att lugnt och stilla stå bredvid mamman fastän kön ringlade oerhört långsamt. 

Plötsligt mindes jag de gånger jag fick följa med mina föräldrar till valurnorna, hur man kände den stämning det innebar att få lägga sin röst. Det verkade som om det var sorgligt, men ändå livsnödvändigt. Inget man fick hoppa över att göra. Hur jag stod och bönade och bad att få veta vad de skulle välja. Men nej, här fick jag tidigt lära mig att rösta är en hemlighet som mina föräldrar inte avslöjade, i alla fall inte där i anslutning till vallokalen. Jag fick följa med in i till skärmarna, men där var det stopp. Inte kika! 

Som vuxen har jag ibland funderat på varför de drog med oss till vallokalerna, tänkte aldrig på att fråga detta medan de levde. Men jag är övertygad om att de ville uppfostra oss snorungar i en av de viktigaste saker vi hade att göra som vuxna, att aldrig strunta i denna plikt. 

Därför kände jag det som jag uppfyllde deras ansträngningar att bilda oss till medborgare som gör sin plikt då jag gjorde detta ångerval. Jag var ju tvungen att nämna det som ett sådant då jag stod framför valförrättarna som kuvert för kuvert, en i taget nämnde röstsedlarna med färg, samtidigt som  den andra kryssade i rutan för vardera färg och det släpptes ner i vallådan. Nu kan ni makulera min förtidsröst sa jag. Och valförrättaren vände sig om och bad att få makulerat kuvert nummer 59. De tittade på mig och frågade om jag ville ha kuvertet, och jatack sa jag. Jag hade inte med en suck avslöjat att denna manöver denna dag var ett rent för säkerhets skull-val. Det hade talats om i dagspressen att man gjort misstag med förtidsröster, så jag ville bara säkerställa att min röst inte skulle försvinna i den allmänna förskingringen. 

Efter väl förrättat värv, satt vi hemma nöjda med oss själv. Men vädret lockade oss ut och vi slängde ner en påse med några vetebullar i ryggsäcken. Det räcker med vatten att dricka var vi överens om, men en liten bulle som energiförstärkare kunde vi nog behöva. Det blev en verklig långpromenad, vädret var så mysigt. Den där vetebullen smakade perfekt så vi satte oss på bänken i backen ned längs ”kinesiska muren” som maken kallar den. Den mur som sträcker sig från Pålsjö backar ned mot Strandbaden. Utsikten över sundet tröttnar man inte på. Men det roligaste är att titta på de joggare som kutar upp och ner för backen. De lägger en sten på ett speciella sätt varje gång de är upp och vänder. Sedan nerförsbacke och vända igen. Det behövs tydligen inte markeras med någon sten då de vänder därnere. Det är toppen som räknas.

Eftermiddagsfikat var torftigt men smakade bra, och vi gick vidare längs stranden, in mot stan. Det är trevligt med denna promenad för här möter man ganska många som är ute i samma ärende, att röra på sig så man inte blir alldeles försoffad. Det gäller att passa på medan man kan gå lättklädd, snart har vi den årstid som kräver jacka och mössa. 

Någon valvaka blev det inte för vår del. Promenaden vi gått var åtta kilometer lång och vi var trötta. Det blev inte något sent parti bridge för min del, vi kröp till kojs med den fasta förvissningen att valresultatet hängde inte på om vi var vakna eller sov.