Idag firar vi sex år som stadsbor. Vi flyttade in till stora staden mitt under pågående pandemi. Det har varit en trevlig tid i dessa trakter inte långt från mitt barndomshem. Mycket har förändrats. Spårvägsspåren borta. Men korvgubben vid brorsans gamla skola är kvar. Där man kunde köpa en portion mos för femton öre, om man sparade spårvägspengarna man fått för att åka ut på söder. Man åkte bara den ena vägen, traskade sedan hem och köpte mos för den pengen. Jag undrar om korvgubbens prissättning låg lika för alla eller om han kände igen ungarna som såg det som lyx att ha råd att ”äta ute” på detta viset? Det var inte så att vi saknade mat hemma, men köpemos var ju lite extravagant. 

Idag har vi varit upp på Viskängen, deras minigolfbana ligger perfekt till för oss. Sist vi var där spelade vi nästan oavgjort. Men nu idag slog vi båda banrekord. Maken spelade 18 banor på 49 slag, och jag behövde 78 slag för att ta mej runt. Jag ska väl erkänna att då bollen gick i på en spik sista banan och bollen försvann ner i golfklubbens förvar, tyckte jag det var en lisa. Jag hade redan vid halva rundan insett att mina chanser till ett bra resultat var lika med noll. Men makens resultat var strålande. Något ingen av oss förmodligen kommer att uppnå igen. Lite segerrusig var han, gubben min, då vi gick hemåt. Det har varit lätt att få honom att dra på smilbanden hela kvällen. 

Vi harnyligen läst en serie böcker om Miriam och Hervor, två medelålders kvinnor som kamperat ihop något år. Hervor tar alla tillfällen i akt att fira, och då åker det fram en flaska champagne ur hennes gömmor. Jag sa på bussen hem att vi skulle korka upp en flaska något brusande för att fira idag. Även jag gladdes åt hans kanonresultat. Om man skulle följa reklamen, ”plötsligt händer det”, borde vi köpt en trisslott. Nu är vi inga lottköpare, så bruset lockade mer. 

Till middagsmat avnjöt vi vårt egenkomponerade recept på ”norrlandspölsa”. 

Vi finhackar en gul lök, fräser den i en stekpanna. 

Ett äpple i småtärningar får följa med löken någon minut. 

Sedan klär vi av två Lammhults kalas-isterband deras skinn, mosar ner det i löken till en smulig konsistens. 

Finhackar inlagd rödbeta och rör ner i anrättningen. 

Detta serveras med kokt potatis.

Småskrattande diskuterade vi Torgny Lindgrens bok ”Pölsan” och menade att dessa misch-maschröror bestod bl.a. av den delikata köttbit som serveras på restauranger under namnet Oxkind. Dessa oxkinder gick förr i tiden ner i allt det skrap av rester efter slakt. Så vi satt NÄSTAN och firade med en sådan delikatess, och i glaset hade vi mjölk. Bruset blev inte av, inte idag. Men nära var det att vi dinerat på Oxkind med ett mousserande vin till! 

Det är bara fantasin som sätter gränser vad det gäller att hitta på smarrigheter. 

Det har varit bättre väder fredag-lördag. Inte så hett. Man kan vara utomhus. Vi funderar på någon resa inom Skåne innan sommarbiljetten tar slut. Men har inget mål klart för oss. Efter norrlandsresan har det varit skönt att vara hemomkring.