Fjorton dagar sedan vi var i London, och kastanjerna är inte ikapp här i stan ännu. Så jag har en liten aning om skillnaden i vårdebuten mellan våra länder. I alla fall mellan södra Sverige och södra England. Det innebär att man får njuta av och glädjas åt allt som växer och frodas så här synligt som denna årstid bjuder på. Annars rullar det på genom sommar och höst utan att man går omkring med hakan hängande i ett förvånat uttryck över all denna explosion av vår natur. Då vi åkte buss för vår shopping som vi brukar göra vanligtvis tisdag eller onsdag, tröttnade maken på alla mina: kolla där häggen i blom! Kolla där rhododendronen börjar visa färg! Kolla där nu är linden helt grön….han har ju egna ögon att titta med menar han. 

Mina utrop är trots allt ett sätt att samtala också. Och att ha någon att samtala med är en ynnest som många i vår ålder saknar. Fast man kanske inte ska nöta ut varandra med småprat om ingenting. Men samtidigt är det en risk för att man tystnar om det måste vara viktiga saker hela tiden. Senaste veckan har jag fått lägga band på mig, då min vardag har varit upptagen med sjukdomssaker. Efter lasarettsvistelsen har min mage gjort uppror mot den rejäla pencillinkur jag blev insatt på. Jag har ofta sagt att få gnälla lite lagom, med lite tyck synd-om som svar, gör att man upplever en viss tröst. Och vi brukar kommentera vilka leder som för tillfället berättar att vi inte är ungdomar längre, sedan räcker det! Har man varit tillsammans över sextio år, noterar man varandras krämpor utan att de behöver kommenteras. Linkandet visar tydligt att det vänstra knäet inte vill som vi vill idag. När en av oss vill korta av den tilltänkta promenaden är det ett tecken på nånting. Förr i tiden kunde man se i patientjournaler att doktorn skrivit SVBK, och det vill jag inte vara. Men denna vecka har varit nästan SVBK-diagnos (sveda-värk-och-brännkäring) på mej. Man vill ha lite sjukdomsvinst, lite tyck synd om. Det lindrar alltid lite. Att det inte går att plåstra om en pyspunka på tarmen med Bamse-plåster, tycker jag är en aning tröstkrävande. Men då vi blev bjudna på tacos hos son och sonhustru i fredagskväll, fick jag träda tillbaks vad tyck-synd-om gällde. Sonhustrun serverade grönsakerna med ett spretande pekfinger, och då jag såg plåstret sa jag stackars dig, vad har du hittat på? Genast svarade hon att grönsakerna var helt vegetariska! Alltså en äldre skada. Fick veta att hon faktiskt var sjukskriven för blessyren. Men har man skalat av fingertoppen kan man inte spela stränginstrument, jag vet inte om basfiolen har extra hårdtryckta strängar. Men det går ändå inte att spela med en sådan skada. Så henne var det verkligen synd om. Speciellt som det väcker lite löje med det lilla plåster som hon bar. Hoppas symfoniorkestern känner hennes bortavaro rejält. Kan kanske användas vid nästa löneförhandling hur sårbar en orkester är.

Igår lördag var det ett jippo i Slottshagen. Programmet utlovade en trädvandring som vi båda är roade av. Min mage var inte helt säker men jag kan ju inte sitta hemma dessa underbara vårdagar. Jo det måste jag om ombytena tar slut. Men till dess lever vi. Nu fick vi en dendrolog som guidade oss runt och visade alla dessa exotiska träd som växer runt Kärnan. Två träd var nya för mig, men de andra kände jag till. Vi fick höra var deras naturliga hemvist är och hur gamla de var. Det blev lite extra aktualiserat då man precis sågat ner den döda blodboken i Kopparmölleparken. Den som sades vara från början av 1900-talet. Då jag var barn och vi åkte bob där på slänterna var det trädet bara cirka femtio år. Men nu var man tvungen att såga ner detta enorma träd, åldern hade tagit ut sin rätt. 

Jag visslar fortfarande ABBA-låtar efter föreställningen vi var på i London. Sneda blickar från maken påminner mig om att han inte uppskattar vissellåtar då hans höror förstärker dessa oljud mer än vanligt tal. Men det är svårt att släppa deras klassiker. Så efter en stund sitter jag där igen med Dancing Queen eller något annat.