Hela staden full av poliser. Överallt! Jag har aldrig sett så många. På motorcyklar, i polisbilar, på hästryggar, patrullerande och alla dessa piketer. De som man inte kan se in i, hemliga polisen brukar jag tänka. Vad jag tycker är skönt är att jag inte sett en enda polis med andra vapen än den pickadolla som ingår i deras vanliga arbetsutrustning. Inga vapen som man förknippar med militära aktioner. Däremot har jag sett att trots att de sett ganska lugna och avslappade ut, en del med händerna hopkopplade bakom ryggen, eller med armarna i kors på bröstet, har inte en enda av dem haft händerna i fickorna! Jag hade tyckt det vore naturligt att stoppa händerna i fickorna då de stod timme efter timme i en avslappnad posé. Men nej, ingen! Likt tränade delar av ett skådespel har de trots allt en intention att som Lucky Lucky, eller vad det är han heter, ha förmågan att ”dra fortare än sin egen skugga”. Och då får man INTE ha händerna i sina ”byxe-lommor”. 

I korsningen vid Rådhuset stod polisen mitt i gatan, precis som i visan ”Här är polisen..” ledigt klädda men med extralappar med siffror på sina gula västar. De dirigerade trafiken även om trafikljusen var igång. Ledigt sattes en hand upp och de stora bussarna stannade snällt för tecknet de fick av polisen, trots att det strax innan slagit om till grönt. Jag lovar att de som stod där mitt i korsningen hade dirigerat förr. Samtidigt som de stoppade fyra stora stadsbussar, massor av privatbilister och smärre arbetsfordon, lät de en procession med fyra blåljusblinkande motorcyklar, två polisbilar med blåljus, två mörklagda bilar med tonade rutor, följda av minst en polisbil och några motorcyklar som blinkade blått, slinka förbi. I nästa sekund vinkades stadsbussarna förbi. Det var inte bara en procession som kom, de kom med jämna och ojämna mellanrum. Många. 

Några prominenta gäster lyckades jag inte få se, men en husbil som i sakta mak drog genom detta skådespel, med en STOR text bak, ”FUCK YOU TRUMP” gjorde att jag tyckte det var dagens bästa inslag i denna stadsbild. 

Helikoptrar har hovrat över huvudet hela dagen. Men inte en drönare har jag sett. Visserligen är de rätt så ljudlösa. Men jag hade nog förväntat mig att få se någon. Jag funderade vad alla dessa ”lediga” konstaplar gjorde mer än stod där. Jag såg bara ett ingripande, ett par tonåriga tjejer som traskade över gatan trots polismans stopptecken. De var så upptagna med att kolla varandras mobiler att de inte uppmärksammade stoppet. De pekade på gröna gubben och menade att de hade rätt att gå just då och där. 

Plötsligt kände jag mig lite förvirrad. Jag som ibland funderat vad begreppet utegångsförbud, stabsläge och andra undantagsregler betyder. Man får nog repetera dem för mig. Jag är inte van att leva med dessa begränsande uttryck. Dock sitter respekten för polismakten i mig. När jag var liten var hotet om att polisen kommer och tar mig mycket mer effektfullt än att sotaren skulle ta mig då jag hittat på något spektakel. Sotaren hade ju ett annat jobb at sköta medan polisen hade som enda uppgift att inskränka folks aktionsområde vad gällde otillåtenheter. Jag stod själv i folkmängden med min ryggsäck på ryggen, beredd att på uppmaning visa innehållet i den. Ingen glodde på min ”rygga”! Den mörkklädde kostymnissen bredvid mig som verkligen såg främmande ut i den folksamling vi befann oss i, väckte inte heller mer än min uppmärksamhet. Killen var absolut en främmande fågel bland oss. En vanlig vardags-eftermiddag och i den välputsade fasaden. Men jag såg att han slank förbi alla vaktande både konstaplar och fordon som stod parkerade på konstiga positioner. Ska man störa världsordningen bör man nog smälta in i omgivningen bättre än denna man gjorde. Men han tog några foton här och där…. Vad var alla dessa vakter satta att titta efter? Allt verkade gå lugnt till, utan några kontroverser mer än de två tonårstjejer som blev avbrutna i sitt mobilstuderande. 

Vi traskade bort mot stationen för att växla in lite överbliven valuta efter resan till England häromsistens. Fick veta på växelkontoret att de inte kunde sätta in pengarna på de bankkonto vi tagit ut dem från. En cyberattack hade gjort att de inte hade någon nätuppkoppling. Ok, cash money alltså. Men vi tar en busstur runt och tittar vidare på uppståndelsen, och ut på Väla en runda. 

Då vi kom in om dörrarna på Väla trodde jag det hade hänt något där. Folktomt! Tyst och inga kunder. Vi gick en liten runda och var vi än dök in om i en butik blev vi genast uppvaktade av personalen. De hade troligen väldigt tråkigt och välkomnade varje kund, utan köptvång. Jag stod och beundrade ett par röda sandaler, de var verkligen läckra. Maken menade att köp dem. Men då jag tittade lite närmre såg jag att det var exakt samma som de jag hade på mig, men mina är beige. Men kan väl inte ha flera par bara för att de har en annan färg? Där går gränsen, tycker jag. Men biträdet i affären ville helst att jag ändrade mig på den punkten. Jag svarade att jag hellre ville gå därifrån med en önskan att ”vilja ha”, än med dåligt samvete att jag slösar på vår värld med detta habegär. Vidare bort mot butiken med juveler. Denna butik som saluför varor som vi inte kan leva utan. Jag har de senaste åren önskat att jag skulle göra nya hål i öronen. De jag gjorde 1960 har växt igen. Och jag har några örhängen liggande i mina gömmor. Men det krävdes 8 veckor med läkestiften innan jag kunde byta och använda något annat. 8 veckor. Jag får inte ha smycken då jag får mina ögonbehandlingar. Och det får jag var sjätte vecka. Så det blev en anledning att fega ur. Det blev en billig shoppingtur, ett par sandaler kvar i butiken och ett par hål i öronen ogjorda. 

Men en ny busstur, jag och mina bussutflykter! Vi åkte 24:ans buss ut till Ramlösa station och därifrån hem genom hela staden med polisuppbåd och folksamlingar. Helikoptern följde oss hem till dess vi stängde dörren och kunde njuta av friden hemma.