Dagarna har varit tuffa för oss två gamla pensionärer. Visserligen räknar vi oss ganska trygga med att hitta dit vi tänkt oss, inte fara vilse allt för ofta. Men det är under förutsättning att vi kan planera redan vid köksbordet hur vi ska komma från punkt A till B. Det hanterar vi hyfsat bara det inte blir som lördagen. Då vi klev på Öresundståget som skulle ta oss till Kastrup hittade vi inte sittplatser bredvid varandra. Smockfullt på tåget! En tidig lördagmorgon. Vad beror det på? Flera passagerare fick inte sittplats. Då vi passerat Landskrona hördes i högtalarna att något var på gång över bron. Men vad? Inget säkert svar. Men plötsligt sa tågvärden över högtalarna att om vi ville vara säkra att komma med ett tåg över bron rekommenderade han oss att byta NU! Meddetsamma i Lund. Det blev till att grabba tag i väskorna och snabbt hoppa av tåget. Det kom ett tåg strax efter som inte visade några inställda stationer framöver så det hoppade vi på. Och kom fram till Kastrup i god tid. Vart vårt första tåg tagit vägen vet vi inte…
På Kastrup är det långt från ingenting till ingenting. Ännu längre är det om man har ett mål. Terminal 2 tycks vara obegränsad, allt bortom terminal 3 verkar vara 2. 1:an vet jag inte att jag sett. Men vi blev incheckade efter att ha mött vår reseguide som hade det ”magic finger” som krävdes för att få maskinen till att läsa våra pass för registrering. Säkerhetskontrollen är som vanligt den där punkten som är förenat med ängslan att man inte ska få åka med. Men denna gång slank jag igenom. Då jag samlade ihop de saker jag fått släppa ifrån mig för att de skulle genom ”röntgenkollen” hittade jag inte mitt boardingcard!! Var fanns det? Borta med vinden! Hjälp vad göra? En tjänsteman i säkerhetskontrollen sökte runt efter det men …Borta! Fick ta på mig ynklighetsminen vid gaten och be om ett nytt kort, som de fixade med ett leende.
Väl på planet kändes det som vi gjort ett dagsverke. Mobilens kilometerläsare visade på över sju kilometer gångna, och detta innan vi lämnat Skandinavien.
Vi anlände Gatwick flygplats och möttes av en dam som bott trettio år i London. Vi har åkt från den flygplatsen förr och vet att resan är nästan lika lång från flygplatsen och in till London city som från Köpenhamn till London tidsmässigt. Men resa är maken och jag lite roade av. Så bara vi inte svälter eller missar lämpliga toaletter kan vi hantera detta. Vi fick en fin guidad tur genom London då vårt hotell ligger väster om city. Mat på hotellet på kvällen avslutade dagen fint. En delikat middag med först en grekisk sallad som starter och en sirloinsteak (premiärsmak för mig). Kanske man kan ta en liten runda i närliggande kvarter. Smaka lite på London.
Halv tio och mörkret har lagt sig. Det vore väl önskvärt att jag också hade gjort så. Men man kan inte avvara en promenad en lördagkväll i London. En promenad bort på mörka gatan, den med de gammeldags lyktorna för att bevara lite av old London, den där de rika bor. De som har vakter, beväpnade, att vakta sina hem Ska man kolla efter Jack The Ripper, fast han hade inte sitt område här i dessa trakter. Ingen Jack the Ripper sågs nu heller…
Söndagmorgon och en promenad i Kensington Garden. Statyn med Prinsessan Diana omgiven av barn bör man titta på tycker jag. Jag har sett parisarnas hyllning till henne men UK var lite långsammare med sin hyllning. Vi fortsatte vår vandring genom Kensington Garden bort mot Hyde Park. Målet med promenaden var att jag önskade gå bort till Speakers Corner och få säga ett par väl valda ord om vad jag tycker om Trump. Men orken tog slut, som sagt London är stort. Så hem till hotellet för en stunds vila före dagens huvudattraktion.
Resans höjdpunkt söndagkväll ABBA-voyage var helt utöver våra förväntningar. Fastän våra hörapparater nästan smälte och våra funktionsklockor pep och skrek skräckslagna över ljudnivån, satt vi helt trollbundna av tekniken. Tyvärr kan jag inte recensera vad vi såg, det finns ett slags hederskod att inte avslöja för mycket. Det är ju faktiskt också ett sätt att göra reklam, genom att få oss att säga att vi lovat att vara njugga med information. Att låta lagom hemlighetsfulla.
Men då vi sakta gick ut i dagsljuset igen, fortfarande påverkade av upplevelsen av detta tekniska mästerverk sa jag till maken att nu har vi förmodligen nått så långt möjligt som vi för vår del kan tänkas nå. Vi som är uppväxta med farbror Sven som veckans höjdpunkt i program ett i radion. Program två dök upp i våra tidiga ungdomsår. Vi hade precis beskådat en föreställning som inte ens H.C.Andersen skulle kunnat komma på. Vi var vid teknikens bortersta gräns vad vårt förstånd hänger med.
Nu for vi runt i London med att blippa våra armbandsklockor mot bussens lilla läsplatta då vi steg på. Jag var in på toa i Hyde Park och blippade för ett besök. Vi tog in ett glas vin på pubar och barer med ett blipp med klockan. Vi hade blivit varnade för cykelburna ficktjuvar som då de passerade samtidigt ryckte åt sig mobiler om man stod någonstans och tittade i sin mobil. Så våra bar vi kroppsnära, djupt nere i fickan. Då vi kom hem till hotellet kunde vi kolla på banken vad vi betalat för och konstaterade att Hyde Park är är hitintills den billigaste toaletten som jag hittat i Europa. Tvåochfemtio! Personal fanns om man behövde, jag klarade mig själv.
Bussturen fram och åter till ABBA-arenan tydliggjorde Londons storlek. Även här var bussturen genom hela staden lika lång tidsmässigt som flygresan dagen före. En väg! Så skön sängen var då vi slutligen kom tillbaka till hotellet.
Måndag var inget gemensamt engagemang förrän middagen på kvällen. Vi beslöt oss för att åka ner på stan under dagen. Våra tidigare resor till London har varit vintertid. Nu fick vi se staden i sommarskrud. Kastanjerna i full blom, alla träd utslagna. London är en grön stad med parker insprängda lite överallt. Utöver de stora områden som bl.a. Hyde park. Så vi har vandrat omkring och kollat om vi minns alla trädens namn. Appen som vi använder för att arta växter har tinat fram ur sin vinterdvala. Här i staden finns även mer exotiska träd än vad vi är vana vid.
Vi tog en buss ner till Trafalgar Square, för att börja nånstans. Strosa längs turiststråken. Jag vet inte hur många av stadens monument och statyer vi tittat på, läst deras inskriptioner om vilka fältherrar de var vi tittade på eller vid vilket slag de förband deltagit i som vi stod och läste om. Engelsmännen verkar vara oerhört stolta över sin historia, deras historia verkar vara ett stridande folk. Vid många av monumenten och statyerna låg kransar med vallmoblommor. Jag blev lite förvånad att det fanns så mycket vallmokransar överallt, trots att jag vet att Poppy-day är på hösten. En minnesdag över stupade soldater från första världskriget, då man bär en Poppy (konstgjord vallmoblomma) på kläderna, ungefär som vi bär majblommor. Men det var som rödmålat runt baserna på många monument av dessa kransar. Kanske ligger de där alltid.
Vi beslöt oss för att titta på det nya minnesmärke som uppförts i London, The National Covid Memorial Wall. En kajkant vid Themsen, mittemot parlamentet. Vid Westminster bridge. Någon startade att rita ett hjärta som tecken på någon som dött i covid, och folk fortsatte att rita ett nytt hjärta för varje dödsoffer i pandemin. Muren med påmålade hjärtan är över 500 meter lång och man uppskattar att det finns markerat för över 250 000 offer för pandemin. Engelsmännen vill tydligen minnas sina offer, för krig eller sjukdom. Men denna mur hamnade på min ”bucket-list” precis som talet jag funderade på att språka om på Speakers Corner. Även denna gång var det orken som tröt. Man är ingen ungdom längre. Vi hade passerat halva Westminster bridge då vi stannade till och funderade om vi skulle vara riktiga turister, ta en riksha tillbaka till Trafalgar Square. Vad kostar det undrade vi? 20 pund svarade mannen. Vi tittade på varandra med en fundersam min. Snåljåparna kikade fram igen, trots att vi lovat varandra att inte låta snålheten regera. Jag tittade på rikshaföraren och frågade 20 per each? Yes of course, sa han. Jag vände mig till maken och sa: en av oss får gååååå! Samtidigt insåg föraren att vi tvekande vände oss om. Han sa då att eftersom han just nu var utan kunder kunde han ta med båda för 20 pund! Ha ha ha, snacka om fri prissättning.
Vi äntrade ekipaget och mannen frågade mig vilket språk jag talade? Hm, sa jag. Jag försöker tala engelska…. Skrattande menade han att det hörde han nog, men…. På vägen upp mot Trafalgar Square cyklade han och gjorde små stopp här och där och berättade om sevärdheter. Dels en del av de monument vi tittat på förut men även en del som vi missat. En extra tur upp genom Scotland Yard Street tog han oss så vi fick höra att det var här poliserna startade sin gärning i London. Tyvärr klarar inte våra hjärnor att memorera allt. Och maken som beklagar sig att han måste radera på sin ”hårddisk” för att få in mer data! Stackaren, jag tycker det låter som han raderar och gör plats för mer än han tillför. Jag skyller mina luckor på kraschar, för det talade man om förr i tiden. Att datorerna kraschade.
Morgondagen åker vi tillbaka till old Sweden. Mitt sticke ligger och vänta därhemma.
Margareta
Sicket vicket äventyr!