Det brukar ofta vara blåsigt till pingst, men jag kan inte minnas att vi haft en sådan blåsig påsk som vi fick i år. Det gick ut varningar från väderlekstjänsten om att hålla sig hemma om man inte hade något som måste göras. Vi pysslade inomhus, dekorerade med björkris och kycklingar. Vårsolen lyste så lockande men det var ingen värme. Jag reagerade för datumet och att vi i fjol hittade skogen full av sippor så tidigt i april. Letade i bloggen och jodå, den 5 april, just ett år tidigare hade jag skrivit och berättat. Jag försökte prata med maken men han satt med en ljudbok och jag fick ingen kontakt. Kopierade länken och skickade ett mail till honom. Då han uppmärksammade mailet blev han angelägen om att ta en promenad bort till skogen för att titta efter sipporna. 

Vi beslöt att ta bussen ner ett par hållplatser. Vinden var så stark att det var smått jobbigt att gå mot vinden. Men väl inne i skogen var det lugnare. Och se där, det fanns ganska mycket utslagna sippor i slänter som vette mot söder. Härvar det också ganska behagligt i solen, inte den vassa kylan som vi haft de senaste dagarna. Vi njöt av vad vi såg, samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Men det var som om de inte orkade överrösta vindens larmande, det var inget kvitter som vi hörde. 

Vi traskade vidare ner mot busshållplatsen vid Halalid där vi hoppade på för att åka och köpa en limpa bröd. Då vi klev av bussen fick vi motvind bort mot affären. Men bara att kämpa på. Bättre att vara brödlös än rådlös kanske, men vi fann på råd…. Gångbanan bort till affären delar vi med cyklisterna, så man får se upp. Plötsligt kom tre cyklister mot oss, en pappa med sina två pojkar. Barna vinglade lite hit och dit, så jag koncentrerade mig att hålla till vänster. Precis då vi möttes tog vinden tag i min keps. Där stack den ropade jag, samtidigt som en första reaktion kändes i kroppen. Skulle jag kuta efter den? Det är många år sedan jag kunde kuta! Men de där cyklisterna for efter min keps som var på väg ut i gatan. De hann få tag på den samtidigt som ett flertal bilar hade tvärnitat för dem. Min keps blev inget trafikoffer, inte ett dugg överkörd. Jag fick tillbaka den i nästan skick som ny. 

Vi småskrattade lite åt episoden senare då vi hämtat andan och den värsta förskräckelsen lagt sig. Rune min gamle bridgepartner, salig i åminnelse, berättade en gång hur han konstaterat att man inte kunde vara rollatorförare och vara klädd i keps i Helsingborg. Denna blåsiga stad. Han hade förlorat en keps i blåsvädret en dag då han kom till bridgen. Även han hade blivit vis att vid 80+ kutade man inte så lätt efter förrymda kepsar. Och menade han, det var extra farligt då man var i behov av denna rollator. För i samma ögonblick som kepsen stack, slog man händerna på hjässan i ett tappert försök att bromsa den, den där som redan var minst 10 meter bort! Och i detta nu förlorade man också balansen då man inte höll i sig längre. Han hade fått hjälp av några förbipasserande att komma upp igen, och verkade oskadd.

Detta berättade Rune då vi satt blindbord mellan två ronder. Jag kom plötsligt att tänka på historien om mannen som precis hade betalat sin porting, en tjock grillad med mos och hackad gurka i korvståndet på Sundstorget. Hur han rundade kioskhörnet och vinden snodde hans keps. Reaktionen var samma som Runes, händerna upp och försöka fånga den. Där stod han med en ny frisyr, behövdes ingen Brylcreme den kvällen för hans del. Gissa om Rune skrattade. 

Ja ja, minnen kan vara underhållande länge, speciellt då de drabbar andra.