Snö som lyser upp

För en vecka sedan fick vi ett snöfall över vår stad. Ett snötäcke som ligger kvar fortfarande. Vintern verkar som om den kommit för att stanna ytterligare några dagar. På sportlovet nästa vecka blir det kanske så att det blir slädföre. Jag ser när vi åker förbi Kopparmölleplatsen att backarna där jag åkte som barn är riktigt slitna vad det gäller föret. Men vi skånska ungar är vana vid att man kom hem och var skitig efter att ha slitet upp snön i kälkbacken. Vi åkte på det frusna leriga som återstod, med påföljd att friktionen löste upp leran och vi fick en brungrå nyans både på kläder och i ansiktet.  Det var inget hinder, vi fortsatte att åka även om det var inte något glid till att tala om. Men det halvtaskiga glidet innebar att man tordes åka i den där branta backen, den där livsfarliga. Det hände att man fick dra kälken nerför backen också. Som sagt, vi skånska ungar är inte så kinkiga, man får ta vara på vad som bjuds.

Nuförtiden far jag inte som ett jehu i backarna längre, men jag tycker om snön. Fast senaste veckan har jag sällat mig till de där gnällspikarna som klagar över halkbekämpningen på våra gångbanor. Jag har fått traska ute i gatan för att jag klarar inte av att hoppa över de höga plogkanter som lagts upp i rännstenen. Inte kunnat kliva upp på trottoaren förrän jag kommit fram till busshållplatsen, där har de snöröjt sista veckan. Många gångbanor är förrädiskt isiga. Det förtar nöjet att ta en promenad. Man går bara det man måste. 

Idag i mitten av februari har vi ätit den sista brunkålen. Den som blev så god denna säsong. De sista lussekatterna åt vi i måndags. Nu är det riktigt tomt i kyl och frys på julrester. Onekligen åt jag brunkålen med andakt. Orkar vi göra någon julmat detta år? Det känns jobbigare för varje år. Trots allt så planerar vi för både storkok, bakning och syltkok så fort det börjar tryta i förråden. Sista kroppkakorna åt vi häromdagen, men jag såg att maken köpte en rejäl påse potatis då vi handlade senast. Så det blir nog en storgryta med nya sådana endera dagen. 

Vi fortsätter också att föra matsedel över vad vi äter till middag. Dels är det en idékälla när den vanliga frågan dyker upp: vad ska vi ha till middag. Sedan är det en nyttig hjärnmotion då vi glömt att skriva in under fyra – fem dagar. Då kan det hända att vi får grubbla länge innan vi kommer på vad vi åt. Men sedan 2023 har vi alla dagar ifyllda. Även om det kan ta en dag eller två ibland att värka fram förra söndagsmiddagen. 

Det pågår vinterolympiad, men jag hänger inte med längre. Jag som aldrig missade en hockeymatch förr i tiden. Massor av skidlopp har jag följt genom åren. Men mitt TV-tittade har blivit lidande av mina taskiga ögon. Och troligen också hjärnans kapacitet att lagra alla namn på favoriter. Somliga menar att man är en ”traderöv”, jag menar att detta är ett naturligt åldrande. Numera plockar jag ut de program jag vill titta på, annars står det ingen TV-apparat och maler på. Musik är inget jag lyssnar på längre. Det ger mig inget. Men böcker konsumerar jag, oerhört mycket. Min bokklubb gjorde en ändring i höstas så att man fick fler timmar i den avgiftsklassen jag betalar för. Givetvis passade de på att höja priset lite också i samband med det. Förut hände det lite då och då att jag läst slut på månadens kvot och det var flera dagar kvar på perioden. Man kan alltid köpa fler timmar, även nu. Men nu har jag 150 timmars läsning på mitt konto per månad. Och det har klarat sig utan att tilläggsköpa. Det ersätter den där TV som förr i tiden stod och malde. En bok kan man inte slölyssna på. Då måste man backa och kolla upp vem som sa vad. Därför får jag slå av läsningen då jag ska räkna maskor på mitt stycke. Eller diskutera nånting med maken.  Simultankapacitet finns inte längre i mitt huvud. Med min fina iWatch kan jag styra mobilen och slå av och på min bok. Nya finesser att lära in mottages med tacksamhet, då de underlättar vardagen för mig. Fast jag tror att det ramlar bort minst det dubbla mot vad jag lyckas få in. 

Jag håller på att sätta ihop lite läromaterial till vår minikurs på bridgeklubben. Det där med att förklara när och varför man bjuder det ena eller andra håller mig igång. Helt klart är det så att varav hjärtat är fullt talar munnen. Visst är man tokig, stickar jag inte så tar jag stick! I bridgen.