Undrar om detta var vad vinter vi skulle få i år? Men nu försvinner drivorna och det porlar och droppar överallt. Ingen värme ännu, men det kan man inte begära i februari månad. Talgoxen tycker det är vår på gång för den har börjat träna strupen med evinnerliga si-ty si-ty. Onekligen låter han lite tråkig, inte mycket till melodi. Trots allt gläder han mig med sitt meddelande om att vi går mot ljusare tider. Det känns nästan som man känner inombords om de nigande blåsipporna är runt kröken. Det är hög tid att kolla in hasselbuskarna och de minimala blommor som jag spanar in varje år. Till vems glädje? Min egen, helt klart.
Vi var på megaloppis i söndags. Inklämt i en stor idrottshall med all den bråte en loppis innehåller. Men en riktig nostalgitripp blir det då vi går där och strosar mellan borden. Vi konstaterar, som en gammal vän en gång sa: det finns mycket skit man kan leva utan. Trots det så går man där och glor…. och minns. Ibland brukar jag säga att inträdesavgiften i min mataffär är en hundralapp. Det händer aldrig att man köper för mindre än hundra spänn…. Men här på loppisen var det billigt. Inträdet var femtio kronor, och då fick man en stämpel på handen också. Får man aldrig på ICA.
Visst fanns det fina saker jag stannade till och tittade på. En lådkamera, en gammal Eastman. Men jag duger inte till fotograf även om mobilerna i dag har ett ypperligt kamerasystem som täcker mina behov. Så vad ska jag med en gammal lådkamera. Men fin var den, mycket finare än den som fanns i mina föräldrars ägo då jag var liten.
En vacker kristallskål, nästan likadan som dottern förbarmade sig över då vi flyttade. Den som tillhört min farmor. Men jag har ju släppt det där med kristallskålar, så jag slet ögonen från den och traskade vidare.
Vid ett bord såldes Pokemon-kort, eller vad de heter. Men inga filmstjärnekort så långt jag kunde se. Lustigt att samla kort lever kvar, även om motiven på dem växlar.
Vid ett bord stod en ung man med bordet fullt av äckliga ödlefigurer. Möjligtvis var det dinosaurer, nån sorts. I något otäckt gummiliknande material. Kändes slemmiga att ta i. Säkert något ungdomen idag också samlar på. En liten kille stod och tittade längtansfullt på en mystisk sådan, han hade tömt sin pengabörs på bordet, 69:-. Och det äckliga monstret kostade en hundring. Jag stod och tjuvlyssnade på samtalet mellan säljaren och lillgrabben. Tydligen hade han lyckats få några lite mer pengar av föräldrarna, för han hade varit och försökt pruta flera gånger tidigare. Men säljaren var inte beredd att släppa så billigt. Hur man nu kan snacka om billigt för något sådant så horribelt. Till slut tog jag fram de felande 31:- betalade och och lillkillen stack iväg så glad.
Jag tror inte det var något repeterat knep att lura gamla tanter med, men om så vore får jag klara ekonomin fram till nästa pensionsutbetalning. Han gick trots allt med på en deal, att han vid vuxen ålder och med egen inkomst skulle göra någon annan glad på liknande sätt.
Idag har vi tagit promenaden mellan Sofiero och hem, men vi var lite senstartade så vi tog bussen dit och gick hem, så vi åkte bussen på gratistid. Annars hade vi fått hosta upp pengar, och efter mina spendersamma dagar, köpa monster till småkillar osv, då får man spara.
Promenadstigen genom skogen var inte snö- eller isfri. Så man fick ta det försiktigt. Men vinden var snäll och bet inte så hårt i kinderna. Man känner att det är vår i luften.
Folk har börjat kommentera vädret i positiva ordalag senaste veckan. Och att ljuset återvänder. Det märks tydligt ett mycket bättre humör då man småpratar med folk.
Lena som vi mötte på Drottninggatan var på väg ut för att träffa lite folk på Hamnkrogen. Hon viskade lite generat att hon skulle passa på AW. Jag jobbar ju inte längre , menade hon. Men vadå, sa jag. Du har ju gått ut med soporna, det är ett dagsverke för en pensionär. Visst log hon då hon insåg detta.
Nu sneglar vi in i Pålsjö skog då vi far förbi med bussen, jag vet att jag är hialös, men rätt som det är har vi vitsipporna där. Ifjol överraskade de oss redan i början av april. Den som lever får se.
Margareta
Ja, det är en spännande tid vi har framför oss. Det är nu det är en skön känsla att se hur det blir grönare