Nytt år. Nya planer för hur vi ska hantera vår tid. Almanackan ser full ut redan med frissa och fotvård osv. Ögonen ska ha sin behandling. Gubben klarade av tandläkaren lille julafton så de håller väl sig lugna ett tag därifrån. Annars är det ett heltidsjobb att vara pensionär. Med allt som ska hinnas. Många gånger har jag skrattat åt min svåger, saligen insomnad sedan något år, men han sa ofta att ”det hinns”. Och jag hör att lillebrorsan hans har tagit till sig hans uttryck, men i en liten annan version. Då jag frågar om det eller detta ska göras, får jag svaret att ”så fort jag hinner…” så ordet hinna betyder inte så mycket men är tydligen ett verb som utlovar att något förmodligen kommer att hända. I vilket fall som helst tyder det på att tiden anses ändlös. Jag måste erkänna att jag ler lite i mjugg åt denna illusion, som även jag hänger mig åt de dagar då man känner sig i bra skick. Utan krämpor eller andra tillkortakommanden.
En träff med några vänner i mellandagarna såg vi fram emot, och det blev en trevlig eftermiddag. Visserligen är syftet att få lira lite bridge, men det blev en överraskande temadag för norrlänningen i gänget. Lunchen som bestod av hemgravad lax, mandelpotatis, skalkokta, sådär perfekt kokta. En sås med en touch av senapssmak. Riktigt norrlandstema. Lunch ska ju inte vara en tre- fyra rätters, men en liten avrundning med en mandelmussla med grädde och ”snattersylta” hjortronsylt fick den där norrlänningen lyrisk. Vinerna tydde på att här är folk som vet vad de vill ha, och jag lyssnar och lär. Att snön singlade så sakteliga ner utanför fönstret menade vi var ett konststycke av värdfolket att ha fått till med den övriga norrlandskänslan. Det blir svårt att hitta ett så trevligt tema med sådana karakteristiska ingredienser att kontra med! Men vi är överens om att korten är det viktigaste, hur de hanteras och värderas. Många frågor kom upp och diskuterades, detta gör att man känner ett lyft i förståelsen för bridgespelets alla dess finesser.
Söndagar har blivit den dag då klockan ska dras. Det har varit riktmärket för denna procedur i många år. Förr var det söndag jämn vecka, men sedan den blivit tröttare av ålder även den, så är det varje vecka som gäller nuförtiden. Klockan med den djupa fina klangen, den som vi inte noterar trots att den klinkar och klånkar två gånger i timmen. Men om den stannar eller slår fel uppmärksammar vi det genast och blir villrådiga.
I gårkväll frågade jag maken om klockan var dragen, och genast tog han sig en funderare. Inte på om den var dragen, men väl vilken dag det var. Det är ju röda dagar hela tiden och förvirringen är ibland total. Sovmornar brukar vara ett helgtecken, men som pensionär fungerar det inte. Kolla om man dragit av almanacksbladet är absolut inget man kan lita på. Kolla om facket med medicin är tomt för dagen är, ja ni kanske kan gissa på säkerheten där…. Så klockan får troligen ingen kontinuitet i sin skötsel heller. Men han beslöt att det var söndag, klättrade upp och drog klockan. En snabb titt i kalendern för att se veckans program, och vi konstaterar att veckan börjar med en ny helg. Som vi satt där och småpratade slog klockan en massa slag, ding dång ding dång. Jisses är det redan midnatt sa jag. Vadå, undrade maken? Hörde du inte sa jag, hon slog tolv…. eller nå’t. Men nej hon var bara halv tolv. Jamen hon slog massor av slag, sa jag. Jaså, då kan jag inte gå till sängs ännu sa maken får sitta en halvtimme till och höra vad som är tokigt. Men vid midnatt slog klockan bara ett slag och tiden rättades till genom att klockan fick en chans slå en gång till via manipulation av maken, där kom de tolv slag som det skulle vara.
Vid sådana här tider som råder, med de tokar som som leker världsherrar och snor åt sig domäner lite hit och dit, som de absolut inte har rätt till, behöver vi ha vår tid hyfsat i ordning. Det är det enda vi kan påverka numera. Även i vårt eget land har de styrande tappat greppet. Det har blivit en lydstat, där man först lyssnar på vad övriga världen tycker, innan man frågar sig vad vi i Sverige behöver och önskar. Jag tror inte att svensken i gemen önskar denna krigshets som huvudsysselsättning, med flygplan som ska exporteras till båda sidor, både öst och väst. För jag hoppas inte att de byggs för endera sidan öst eller väst. Jag vägrar att som svensk stötta någondera parten!! Skulle någon sida komma och sno åt sig Kristersson kan de ta både Pål Jonsson och Strömmer också. Sen kanske vi kunde starta om Sverige, en reset, inte norskt men väl…. ja vilket blir det? Rysk eller amerikansk?
Så jag tänker, ring klocka ring, i bistra vinternatten…. Och nu har den rätt på slagen igen.
Margareta
Vi hörde aldrig tågen när de körde över viadukten. Märkligt med ljud.