Inga nyårslöften men nya önskningar

Såhär i början av året brukar folk ha nyårslöften att uppfylla. Jag har fegat ur från sådana vanor. Vet med mig själv att det inte håller så länge om det inte är ett löfte om att INTE ändra mina både vanor och ovanor. Och det är inte tid att önska några födelsedagspresenter ännu, men om jag inte skriver ner då jag kommer att tänka på dem, är det stört omöjligt att plocka fram dem ur minnet då den frågan dyker upp om; vad önskar du dej på födelsedagen mer än bruna bönor och fläsk? 

Jo jag önskar att nästa julsäsongs skumtomtar har hallonsmak. Inte för att jag inte gillar dem som de var i vinter med den klassiska jordgubbssmaken. Den smak/doften som är så framträdande att man kan lukta på flera meters avstånd då någon stoppat en sådan i mun. De går inte att smyga med dem. De är jättegoda, men jag vet inte om hallonsmak vore ett strå vassare!

En annan önskan jag har är att det i mina nya hörapparater som jag blivit lovad till sommaren,  har en så utvecklad teknik, (det tycks inte vara några gränser för tekniken idag), att de har inbyggda Googles translators. Ett program så att jag kan lyssna på alla möjliga språk genom att ställa in via min mobil vilket språk jag för närvarande vill ha översatt till svenska. Det måste vara hyfsat hanterbart att ändra inställningarna, så man inte får översatt arabiska till kinesiska. Då kan man ju inte sitta och tjuvlyssna på alla dessa samtal som hörs högt och tydligt på våra bussar, om man får dem transfererade till kinesiska. Tänk så praktiskt då man är inne i Danmark och handlar. Då de säger att man ska betal 59.95:- (nioghalvtreds-femoghalvfems). Då fixar mina höror snabbt och jag lägger tre tjugokronersmynt på disken. Utan några funderingar. 

Idag vet vi ju att det är efterfrågan som styr tillgången, så snälla läsare fråga ni också efter den tjänsten. Nuförtiden har alla människor poddar i öronen, både vita och svarta, poddar alltså. Den äldre delen av befolkningen som inte har poddar stickandes ur ur öronen är inte omoderna på något vis. Det beror istället på att de har hörapparater som är så anpassade att de inte syns.  Alltså skumtomtar med hallonsmak och en translator inbyggd i hörapparaterna. Det vill jag ha. 

Annars brukar jag säga att det jag behöver det köper jag själv. Men det är faktiskt trevligt att få skriva en önskelista. Och den ska inte skickas till tomten för jag ifrågasätter hans existens. Listan ska visas för dem som brukar fråga om mina önskemål. Vad värre är, är det faktum att jag gnölat mig till massor av onödiga artiklar genom åren, då med tillägget att det kan räknas som en julklapp i förväg. Jag minns inte sist då maken påstod att jag redan har utkrävt ”förvägsjulklappar” för minst en livstid utöver den vi befinner oss i, men det är troligen flera år sedan. Ja ja, är jag så hagalen? Kanske det. 

Jag har just färdigställt ett par vantar av det trevliga mönster och ullgarn jag köpte i Stockholm. Det är tredje paret av det garnet. Då man hittar ett nytt mysigt mönster följer jag det slaviskt då jag stickar första paret efter det nya mönstret. Oftast är det inte till belåtenhet, antingen är de för stora för en normal damhand, eller så sitter de bra men når upp till armbågen. Jag tänker inte bära tumvantar till aftondräkt så även den senaste varianten vill jag modifiera. Vilket nu är gjort med senaste vantarna. Men en annan briljant idé är också genomförd! Jag har gjort en öppning för pekfingret så man kan hantera mobilen utan att ta av vanten! Tänk att de första 678 paren vantar jag stickat har varit utan denna lilla finess! Så skamligt! Även bara att erkänna det så här så lyser skammens rodnad på mina kinder. Att vara så trögtänkt… men nu är de där, små öppningar på kommande vantpar. Kanske jag kan öka priset för denna finess?

Det är skönt att ljuset återvänder. Att vi är tillbaka med vanliga veckor är även det en trygghet. Så förvirrande det var med röda dagar stup i kvarten. Vår klocka som dras om söndagar har får tydliga stressymtom då den fått extra dragningar. Röda siffror på almanacksbladen har lurat oss och rubbat rytmen, både på dagar och veckor. Men nu känns det som om det börjar rätta till sig. 

Bridgen har startat en ny termin, och stickkaféet är igång igen. Skönt med aktiviteter som rutar upp vardagen för en. 

Och…. Vad händer? Med min idé om öppningen för att kunna aktivera en biljett på mobilen, utan att ta av vanten? Maken låter meddela att idén måste utvecklas. Det är bara gamla tanter som använder pekfingret för att “dutta“ på mobilskärmen. Samtidigt som de spretar med lillfingret som om de vore på ett engelskt afternoontea party. Alltså måste du bredda högervanten så att det spretande lillfingret också får plats! Annars vrickar de tungan ur led. Och så måste du göra två tumöppningar på de vantar som den yngre generationen ska ha, för de kör med tummarna! I ett tempo så de hinner sända en halv roman på en bussresa under ca tio minuter.

Jäkla gubbe, en sådan iakttagelseförmåga. Men den tyder ändå på att han fortfarande kollar in töser, och åldersbestämmer dem utifrån deras sätt att röra sig och hantera sina deviser. I vilket fall som helst ska jag sticka några fler par för att se om intresse finns. Själv tycker jag de är så vackra med ett mönster som får en att längta efter lingontider.