Veckan efter vår Stockholmsresa började hektiskt. En sen ankomst till hemmet söndagkväll betydde att det var tomt i kylen. Lite frukost kunde vi få till på måndagsmorgonen, men till kvällens konservburkssoppa fick vi smita inom en jourbutik för en liter mjölk då vi varit och spelat bridge. Vi hade lovat sonen att göra ”landgångar på höjden-mackor” 
som han skulle bjuda på till lunch på tisdagen, hans födelsedag. Samtidigt blev vi inviterade till middag tisdagkväll. Det blev en bra dag för vår del. Jullunch på bridgeklubben, sedan middag på kvällen!
Onsdag morgon gapade kylen fortfarande tom så det blev en shoppingrunda den dagen. Äta bör man annars dör man. Nu tillbaka till vardagen efter allt festande.
Julstök? Behöver vi verkligen det? Eller är det traditionen vi inte vill släppa? Veckan innan vår Stockholmsresa talade vi om vad som vi absolut inte kunna fira julen utan för vår del. Det blev lussekatter och brunkål. Så trots att det kändes alldeles för tidigt lagade vi till brunkålen och bakade lussekatterna. Lussekatter bakade vi först en sats av, 20 stycken. Tvekade lite, skulle vi svänga ihop en ”pjott” till? Vi hörde några spelare på bridgen lovorda de som såldes på Backhaus, hur fantastiska de var, och jag framkastade förslaget att vi skulle köpa och testa sådana. Var de så fantastiska som det sades, struntade vi i att göra den där extra-pjotten. Inhandlade och avsmakade. Gick hem och gjorde extra-pjotten. Jag är övertygad att våra lussekatter kostar mindre än 38 kronor styck, fast jag har inte räknat på det. Ibland riskerar man inte att bli övertygad om något annat. Ingen av mina vänner och bekanta är sådana knäppisar som jag, då det gäller att räkna och jämföra. Smaken kan inte jämföras heller, våra vann.
Men nu återstod det om vi ville ha något mer pyntat och tillagat. Mandelmusslor kom på tal, och ja, de måste vi nog ha. Söndagkväll la vi försiktigt ner 50 stycken nybakade mandelmusslor i en julkakburk.
Våra gamla kroppar kved att de behövde röra på sig så några långpromenader lördag och söndag blev det. Men det är skönt att komma hem och landa i soffan med en bra bok och stickning efter utevistelsen. För tillfället har jag hittat nyutgivna böcker av mina favoritförfattare. En perfekt upptäckt såhär dessa dagar då vi har jullov från bridgen. Och en ny beskrivning på en vacker vante som jag fann hos Hemslöjden i Stockholm. Vilken lycka att hitta ett nytt mönster. Jag har ju annars snöat in mig på mina sjalar. Hur många sjalar behöver jag? Å andra sidan hur många vantpar behöver jag? Men de är enklare att tappa bort en vante eller till och med ge bort. Så nu har jag släppt sjalarna för tillfället.
Igår söndag tog vi en promenad bort till Sofiero och då vi nådde nästan nästan bort till busshållplatsen passerade bussen. Vi fortsatte nerför Tinkarpsbacken och tog nästa buss vid Vikingstrand. Det blev att vi beslutade oss för att ut och trängas lite i julhandeln på Väla, så bussbyte vid Sundstorget. På bussen ut mot Väla hamnade vi mittemot ett par danskar som mycket ängsligt kollade hållplats för hållplats. Till slut frågade jag dem vart de skulle åka. Det brukar vara Biltema eller Väla som gäller då det är danskar. De skulle till Väla. Och jag kunde lugna dem att de var på rätt buss.
Men onekligen visade de långt större orolighet än maken och jag gjort då vi var i kungliga huvudstaden veckan förut. Vi beter oss lugnt och sansat. Även de gånger vi råkat ta tunnelbanan åt fel håll, då vi klivit av vid nästa station, gått tvärs över perrongen tagit nästa tåg i rätt riktning. Utan att visa minsta spår av förvirring! Och då vi kom ifrån varandra på Skansen och åkte var sin spårvagn tillbaks in till city innan vi fann varandra igen.
Jag viskade detta till maken som stolt menade att vår resvana gett oss ett självförtroende som heter duga. Varje dag vi känner att – nu, nu klarar vi av detta också, är en seger över kroppen och dess åldrande. Tyvärr försvinner de där hjärncellerna som sköter orden, balanssinnet och mycket mer. Men varje framsteg är värt att notera tycker jag. Det stärker både kropp och själ.
Margareta
Det är ju äventyr för varje dag. Som jag sagt tidigare, det är roligt att följa er.