Visst ser man att dagarna blir ljusare. I alla fall då det är soligt som idag. Och idag var det en vanlig dag mellan dessa helger. Fast det var en ”röd” dag enligt almanackan. Söndag. Det är visserligen många år sedan jag jobbade, men jag sneglar i denna almanacka och räknar ut hur många dagar jag måste slösa bort av mina semesterdagar för att få en sammanhängande ledighet som sträcker sig från lillejulafton till trettonhelgen. Är det en arbetsgivarhelg i år eller en arbetarnas helg? Jag tror att vi vanliga jobbare vinner i år.
Satt i förmiddags och lyssnade till en av vinterpratarna, jag missade honom igår. Så jag bad honom om ursäkt, satte mig med honom idag istället. En i mitt tycke av de bäste utrikeskorrespondenterna jag känner till, Bert Sundström. Killen som dykt upp från världens alla hörn nästan. Då man vant sig vid att han rapporterade från Washington, dök han plötsligt upp i Moskva. Lite förvirrande, då han trots allt verkar insatt i det landet han för närvarande rapporterar från. Men i dagens vinterprat gav han en mycket vidare bild av sig själv, långt fler platser än dessa två stora metropoler har han levt och rapporterat ifrån. Hans tillit till de stora gossarna i öst och väst var inget att bli imponerad över. Istället beskrev han herrar Putin och Trump som samma skrot och korn. Storlögnare båda två. Putin lider av att blivit antastad av Ukraina, och Trump lider av att inte hela välden bugar och följer honom, ger Grönland till honom, och alla som inte talar amerikanska ska man aldrig lyssna på… Och många krigshärdar och orosplatser menade Bert berodde på dessa herrars lögner. Religionens inverkan på krig och meningsskiljaktigheter var också en tung orsak till världsläget som det är idag. Demokratins nedmontering i många stater är en orsak till krig som pågår. Så långt jag hörde kunde jag inte motsäga eller tvivla på hans utsago, endast lyssna på honom som den kunniga och skickliga journalist han är. Lyssna gärna på honom, i vinterpratarne i år i SR1.
Efter lunch hade jag lockat med gubben min till Santa Anna kyrka, där det enligt annonsen i gårdagens tidning skulle framföras julens musik och sånger. Jag var fortfarande kvar i funderingarna runt vinterpratarens sätt att berätta om hans uppfattning om storlögnarna. Modigt av honom att tala så rakt ut, och gjorde det så tydligt. Inga halvkvädna visor.
Nu skulle vi få lite musik och höra våra gamla traditionella julsånger. Som lite distraktion mot de sanningar om storlögnarna som Bert lämnat efter sig.
Tyvärr lät jag mig luras av annonsens troskyldighet. Att jag skulle få sitta och lyssna på dessa sagor man serverar oss i ”min” religions samlingslokaler, de som vi kallar kyrkor, borde jag förstått. Men jag gick på pumpen igen! Och säkert många med mig. Jag är övertygad om att de människor som fyllde upp kyrkan, den var smockfull, inte är utövande troende kristna. Medelåldern var riktigt hög. Och jag undrar vad alla dessa pensionärer gör där? Det kan väl inte vara så att alla precis som jag var ditlurade? Maken frågade om folk gick dit som tidsfördriv. Då han uttalade den frågan, bad jag honom om ursäkt, att jag lurat dit honom. Jag insåg att han hade haft lika lite glädje av det som jag haft.
Jag stängde av mina hörapparater redan efter första framträdandet av sångarna. Det var två sopraner som säkert njöt av att få stå och höra hur deras röster ljöd i denna kyrkosal. Men trots att jag stängt av ljudet, och på det viset fick mina hörapparater istället dämpa ljudet till mindre smärtsamt, skruvade jag mig i kyrkbänken och önskade mig någon annanstans. En operaaria är en liten del av hela föreställningen, här var det tvärtom ett evigt galande av stämmor som var alldeles för höga för denna lokal. Folk applåderade och jag hörde även att de stod efteråt och skakade hand med prästen och lovordade denna skönmusik. Att prästen läste och bad som är vanligt under en gudtjänst, störde mig inte, för jag hade ju stängt av mina hörapparater. Jag hörde ett mycket svagt mummel-mummel, men kunde inte höra ett ord. Den sagan prästen framförde kan jag sen tidigare, den är inte ändrad. Tyvärr är det sak samma som det Bert, utrikeskorrespondenten, talade om angående storlögnarna. Detta är också bara sagor, ingen verklighet som kan påverka vår värld, mer än att hålla trossamfunden åtskilda. Så sekter kan sitta och känna sig SÅ rättrogna. Och anse att andra bör nervärderas. Jag vet inte i vilket fack jag skulle sitta. Måste man ha en religion? Om så är fallet, väljer jag de församlingar som har trubadurer som musiker och inte dessa höga sopraner som troligen inte får plats på operan utan istället fyller kyrkor med sina skrik. Sång kan vara njutbart då de är på en nivå som inte skrynklar trumhinnorna, och där man hör orden i sången. Ja jag vet att detta var mycket bitch-snack. Men jag klarar inte heller att höra folk lismande stå och berömma detta skit. Den lille gossen som satt i barnhörnan och ritade under tiden de sjöng, hade han ordentliga hörselskydd? Eller var det någon välmenande mamma som tänkte han skulle får njuta av föreställningen han också?
Hela dagen blev upptagen med temat ”finns det någonting som är sant?”
Förlåt käre make att jag slösade en hel eftermiddag för dig med detta fruktansvärda.
Margareta
Stor besvikelse är inte roligt att få. Men min undran är varför gck ni inte