Diamantbröllop

Ja man måste börja nånstans

Redan fredag. Fjärde dagen på vår lilla decemberutflykt till kungliga huvudstaden. Och här sitter vi efter att ha ätit frukost. Funderar hur vi ska hantera dagen….

Det är alldeles för kostbart vad det gäller tid som vi har till förfogande, om vi velar för länge….

Dag 1. Vi har verkligen checkat av storstadens fashionabla shoppingstråk. Startade onsdagen med att resa in mot city. BirgerJarlsgatan blev inte undersökt av oss i fjol, så vi startade där. Jag frågade maken om han hade lite nödpaket med en bit bröd eller något vi kunde snaska på som ”frukost” medan vi kollade skyltfönsterna på Tiffany&Co. Audrey Hepburn hade ju som rutin att inta sin frukost på Tiffanys med sin frukostmacka i handen medan hon satt på sin Vespa Popolino och drömskt beskådade skyltningen. Maken skakade på huvudet, skumtomtar räknades inte som frukost. Men då vi passerade entrén förvånades jag över två stycken ”biffiga” svartklädda män stående med armarna i kors strax innanför dörrarna. Hade de haft armarna hängandes längs sidorna  kanske jag inte ryst av skräck. Jag hade inte en tanke på att råna butiken, men attityden de två männen utstrålade med hela sitt kroppsspråk gjorde att jag avvek därifrån fortast möjligt. Jag hade ju bara tänkt frukost på Tiffanys, som Audrey Hepburn hade sin, äta medan man betraktade skyltningen. 

Vi gick bara en liten bit längs gatan, där vi fann Louis Vuitton stockholmsbutik. Den stora kofferten vill jag gärna beskåda, den som jag vill ha som coffeetable i mitt nästa liv. Så in i butiken. Där är inga svängdörrar, men väl personal som håller upp dörren och önskar en välkommen. Inga biffiga typer, snarare lätt fjäskiga. Jag kan inte låta bli att undra vad timlönen är för de olika typerna av vakter är. Givetvis undrade personalen om de kunde hjälpa mig med något. -Tack jag vill bara titta sa jag. Jag gick en snabb runda runt i lokalen, men med blickar så klistrade på mig att jag kunde knappt dra en djupare suck. Jag beskådade lystet en ryggsäck, trots allt är jag en hagalen typ. Den kostade ”bara” 29.000:- vilket jag ansåg var billigt! Till att vara en pryl från den firman. Men hur många ryggsäckar behöver du undrade maken, du har ju bara en rygg. Ja ja, jag skall inte ha ändå. Men jag kan väl få titta. 

Sedan yppade jag för expediten att jag sett en liten maskot i form av en nyckelring, en liten nalle som krampaktigt håller i en pytteliten portmonnä, en LV-portmonnä. Expediten letade i datorn och visade mig bilder på sådana maskotar. Där var dom! Oh så söta! Men hon beklagade att de inte fanns i butik, men kunde beställas så de fanns om cirka två veckor. Jag tackade nej, jag skulle inte ha. Bara kolla priset. 7.900:- spänn för en maskot. Inte konstigt att man ser dem på ungdomarnas väskor, hängandes att dingla utanpå. Intressant att kopiera sådana. Då jag sa att jag enbart kommit in för att titta, men kände att maken var trött på mitt spring i den butiken, erbjöd sig personalen att ta hand om honom och servera honom en kopp kaffe, medan jag tittade vidare i lugn och ro. Nu kändes det jobbigt tyckte jag och tackade för mig. Köptvång känns kymigt. Och jag hade lyckats få 7.900:- sparade!

Ut ur affären och längs Smålandsgatan upp mot Norrlandsgatan. Där var nästa ”måste-ställe” för mig. Hemslöjden. Julkommersen var i full gång och det var tomtar och rött rött överallt. Halmslöjd är vackert, med alla sorters gamla sätt att binda dessa julprydnader. Det fanns ganska mycket både näver- och björkrotsslöjd. Ännu en ryggsäck blev beskådad här. En likadan näverkont som vi gjort. Prislappen var betydligt humanare än hos Louis Vuitton, men 4.500 var ändå ”lite mycket”. Fast i nästa sekund blir vi glada att folk förstår att ta betalt för arbetet de lägger ner på sina slöjdalster. Så småningom hamnade jag på garnavdelningen. Ojdå, hade de något mysigt? Ett nytt mönster till vantar lockade och jag fick inhandlat lite stockholmssouvenirer. Jag visade maken ett par vantar, exakt samma som han bar, och som jag stickat många par av. 950:- kostade de. Häpet drog han i dem. Kändes de plötsligt som ett stilplagg, inte bara tummavantar. 

En saffransbulle och en kopp kaffe på NK innan vi tog en rekognoseringsrunda ner genom Kungsträdgården och ner över Nybrokajen. Ville kolla var restaurangen vi beställt bord till nästkommande dag låg. Vår bröllopsdag. Vidare promenad bort till Svenska Tenn. Där har de ett skåp som jag beundrat i många år. Jag tog en tur inom och gick runt och njöt av att titta på speciellt Josef Franks design. Hans blommiga mönster är helt i min smak. Men igår köpte jag ingenting där. Vi har döstädat i samband med att vi flyttade. Det måste vara slut med att ”köpe och köpe”.

Dag 2. Denna dag, vår sextionde sedan vi vigdes! Inga trumpeter eller basuner. Bara en stilla tacksamhet att ha varandra kvar. Många kommentarer och gratulationer från vänner och bekanta har avslutats med att ”det kommer jag aldrig att uppnå, diamantbröllopsdagen”. Nej det är kanske så att vi är ovanligt lyckosamma. Och fira skulle vi. Vi hade funderat länge vad och hur vi skulle fira. En både Paris- och Londonresa låg långt framskridna. Men det korta dagsljuset och den kyliga årstiden gjorde att vi valde kungliga huvudstaden istället. Det är inte varken varmare eller ljusare här, men Sverige är mer lätthanterligt under snåla förhållanden. Istället funderade vi vad vi skulle välja som höjdpunkt. Beslöt oss efter att ha kollat igenom massor av lyxkrogar och kända restauranger att beställa ett bord hos Wedholms fisk. Vi hade spanat på menyn och funnit en speciell avsmakningsmeny skulle få bli vår firarmiddag. Lätt ängsliga för eventuell klädkod som vi inte skulle möta upp till, bestämde vi trots allt och beställde. Några dagar efter vi lagt vår beställning råkade jag läsa en deckare av John Ajvide Lindquist, där huvudpersonen i boken bjuder sin älskade på middag på nyss nämnda krog. Och han beskriver hur folk var klädda så ingående som om jag hade beställt denna rapport! Nu visste vi att vi duger som vi planerade vår klädsel. 

Då vi anlände stället var vi redan välkomnade via mejl. Vi mottogs med en gratulation och visades till ett fönsterbord. Utsikt ut över Raoul Wallenbergs torg bort mot Nybrokajen. Mitt i smeten. Visst var vi lite besvärade av ängslan att sticka ut för mycket. Dryck hade vi inte beställt, även om det i menyn fanns förslag till visst vin till varje rätt. Men jag erkände att vi inte var så bra på viner, så vi nöjer oss med en flaska brus av något slag. Champagne kan vi klara oss utan, det är maten som är mest intressant. Servitrisen hittade en flaska gott brus. Och vi skålade och önskade varandra tack och lycka till för kommande tider. 

Axlarna började så smått att sjunka lite och vi kopplade av, då vi märkta att vi smallt in bland matgästerna ganska väl. På grund av våra bådas halvtaskiga hörsel blir samtalet oss emellan ganska sporadiskt. Och det var inte första daten så vi kunde mycket väl slappna av inför varandra och bara gilla läget.  Lite funderande från oss båda över besticken. Jisses så många sorter. En liten teaterviskning, börja utifrån. Sedan serverades vi på en liten assiett en minikrustad. Samtidigt fick vi en presentation av serveringspersonal vad den innehöll. Jag tittade, och undrade om det var ett aprilskämt. En krustad, ungefär en matsked stor. Hur skulle vi hantera den? Sked? Kniv och gaffel? Bara skyffla in? Då jag fick den i mun blev jag överrumplad. Den lille fjompen smakade riktigt både gott och mycket. 

Snopna satt vi och erkände att ingen av oss mindes menypresentationen som vi hittat på nätet. Trots sin smakrikhet hade vi noll koll. Vanligtvis vill man ju gå hem och försöka både memorera och kopiera då man fått något gott. 

Nästa rätt som serverades var vi bättre förberedda på proceduren om presentation av vad vi fick. Vi lyssnade och beundrade en vacker anrättning som man knappt nändes fördärva. Men kammussla i sällskap med gurka jalapeno avokado forellrom och puffat ris, dekorerade med lite ätliga blommor fick vi veta. Jag misstänkte inte ett ögonblick att de skulle servera giftiga ingredienser! Men puffat ris? Skulle jag få Kalaspuffar? Det var både vackert och spännande. Inga kalaspuffar däremot…

Det bars ut porslin och bestick allt eftersom vi använde dem. Nu låg det en sked ytterst. Alltså något att sleva i sig. Hela tiden försågs vi med dryck så att vi inte led av törst.

Det var inte bara en personal som skötte om oss även om vi tyckte att den första som tog hand om oss var ”vår”. Vi skojade om att de gjorde i alla fall inte som de gjorde i Paris då vi var in på en av fransmännens ”terrasser”. De skrev vad vi beställde direkt på pappersduken, sedan kom olika personal och serverade, i både rätt ordning och i rätta ögonblick. Vi skrattade gott år deras metod, som trots en stor personal fungerade ypperligt. Visserligen hade det inte fungerat på detta ställets styvstärkta linnedukar och servetter, men logistiken skötte dessa svenskar med bravur.

En tallrik med en mousseline (quenell) av piggvar och kammussla, krönt med bondbönor och löjrom bars in och strax göts det en hummersoppa runt. Jag säger bara….mums. De av mina vänner som har blivit serverade hummersoppa hos mig, förlåt! Det finns kockar som kan bättre, hm. 

Vi berättade för serveringspersonalen om vår skrala hörsel och att vi kände att deras presentation önskade vi att vi hörde bättre. Då fick vi in ett menykort så att vi kunde följa.Tack för det. 

Nästa rätt var förvirrande vad besticken att gälla,en tallrik med pocherad sjötungfilé, champagnesås och störrom. Till detta ett ris. Jag såg att rommen skimrade i grönsvart, alltså min livs första äkta kaviar. Men rom som rom, jag är inte rätt person att uttala mig om sådant. Misstänker att lite beror på hur rommen omhändertas och saltas. Men såsen govänner, den är jag snart expert på. Inte att tillaga, men att smaka på. Kan inte hjälpa att jag himlar med ögonen och låter som Meg Ryan i den där filmen ni vet…When Harry met Sally…nja kanske inte fullt så, men nästan.

Jag beklagade mig att den rätten hade jag hellre önskat pressad potatis till än ris. Fick veta att den funnits i sin nuvarande komposition sedan 1975. Okej då, väl beprövad. Men nästa gång ska jag ha en kokt potatis i handväskan så jag kan mosa ner…. Blir väl i mitt nästa liv.

Ni undrar väl om vi hänger med, ja det gör vi.

Med lagom tid mellan de olika anrättningar så man kan småprata och låta gommen vila. Började känna att de där ganska små portionerna ändå fyllde upp. Jag vet att många av dessa ljuvliga smaker aldrig uppnås utan smör och grädde. Och det mättar. 

Nu bars det in en ny tallrik med grillad piggvarsfilé med blomkålspuré, madeirasky, höstsvamp och vintertryffel. Plötsligt tänkte jag på alla trattkantareller som vi plockat genom åren. Men nej inte kunde det vara något så simpelt? Trattisar är nog för dominerande….

Varje rätt tog längre och längre tid att avnjuta och diskutera. Vi har alltid tyckt att matlagning varit spännande men har tyvärr fegat ur på gamla da’r. Däremot njuter vi desto mer då vi får möjlighet att njuta såhär. 

Vi fick in en liten champagnekupa med en kula grapefruktsorbet. Iskallt efter alla dessa smakexplosioner i munnen. Kändes som om man startade om smak- och doftcenter. Dock tänkte jag genast på våra mediciner. Man ska ju inte äta grapefrukt när man har blodförtunnande. Vilket är en medicin som verkar följa med i pensionsbrev nummer ett. Alla pensionärer har den…Eller är det en annan medicin som man inte kan kombinera? Plötsligt stötte jag bort tankarna och beslöt att det får inte fördärva vår kväll. 

Då vi skulle få in ost som dessert ombads vi att antingen följa med bort till ostvagnen eller välja av vad de berättade vilka ostar som var uppdukade på vagnen. Vi hade fått detta fönsterbord för utsikten, men med följden att ostvagnen inte gick att köra fram till vårt bord. Jag bad om att få hoppa osten då jag började känna mig mätt. Skulle jag äta mer var det bara too much. Men maken smakade av både den jämtländska ädelosten och den franska getosten. Det serverades med några italienska nötkex. Flera olika marmelader i små burkar att kombinera med. Bland annat päronmarmelad med timjan.

Vi njöt av vår festkväll. Tjuvlyssnade på folket runt om oss, som allt eftersom kvällen led och vinglasen tömdes blev mer högljudda och mindre diskreta. Vår ”servitris” den som servat oss mest, även om andra gjort små inpass, tyckte vi drack för långsamt ur vår flaska. Men jag hade övergått till H2O för att bespara mig de benkramper som brukar följa vid alkoholintag. Så maken kämpade ensam. 

Man fyller inte magen med vad det än må vara då det serveras läckerheter. 

Till sist undrade personalen om jag slutat helt eller om det bara var osten jag hoppade. Nja, det finns alltid ett litet utrymme för glass sa jag. Och in bars en delikat avslutning på denna avsmakningsmeny, vanilj, blåbärsglass, lemon curd och en liten maräng. Det var tillsatt med lite timjan! Timjan igen. Och jag inser plötsligt att vissa örter är inte bara kryddor utan rena läkeörter. Underlättar matsmältningen. Förmodligen lektion tre på kockutbildningar, men kul då man får en lite aha-upplevelse så här sent i livet. 

Då vi stod och klädde oss i ytterkläderna kom ”Ullis”, vår servitris och gav mig menyn eftersom jag verkat så angelägen, vilket jag var och det blev som en souvenir. Tack Ullis.

Fortsättning följer om vad vi gör fredag och lördag…..