Nu går vi…..

Promenaderna som varierat runt om i staden under sommarmånaderna har varit småmysiga. Jag har aldrig varit särskilt road av att gå en och samma runda varje gång då vi tar en promenad. Dessa promenader tjänar som både för att få solljus på näsan och den motion som vi känner att vi mår bra av. Därför har förslag varit tacksamma om nya platser. Ibland har de styrts av nyfikenhet till okända delar av kvarter och platser. Vi har utforskat gångstigar mellan Ramlösa Brunnspark och vår ICA-butik på Råå. Vi har varit in och utforskat villakvarteret vid busshållplats Wallisgatan. Det senaste var snabbt avklarat, men funderingen var gatan fått sitt namn ifrån är fortfarande olöst. Mitt förslag är att bebyggelsen ser ut att vara mellankrigstids-bebyggelse, och kanske fått sitt namn efter en av de stor skandalerna i världshistorien. Kvinnan som hade flera karlar, dock en åt gången!! Det blev rubriker av detta i mitten av trettio-talet må jag säga. Onekligen tycker jag att det var en tunn historia, jämfört med dagens sus i skandalsammanhang. Men så länge jag inte får höra en annan förklaring till varför vi har en gata som heter så i min stad, är det denna kvinna som får bära skulden.

Och gatan som bär ”hennes” namn är mindre intetsägande än eftermälet om skandalens kvinna. På en skala om intressanta händelser hamnar ”simpan” på -2. Absolut inget jämförbart med tidens skandaler runt om i världen. 

Stigen längs landborgen vid Ättekulla och Raus Vång är inget sensationellt. Bänkar att vila sig på lyser med sin frånvaro. Och om det är en ”normalblåsig” dag är det inget som lockar att gå där. Inte mycket vindskydd. Men nu har vi kollat upp den vägen också. Högaborg och Eneborg är avcheckade. Ringstorp och Stattena är genomgångna i alla riktningar. Men det har trots allt startats av en eller annan anledning. Minns inte varför. 

Förra veckan blev målet att jag behövde komplettera med en rundsticka till mitt eviga stickande. Då går vi ner till garnaffären, sa jag. Men i samma ögonblick jag uttalat orden insåg jag att jag tog i så det var i mesta laget. Hur ändrar man sig? Åka ett par busshållplatser? Och sedan traska. Men då blev det samma gamla vanliga sträckning ner till stan. Nej, vi ”genar” ner över kyrkogården, ner genom Pålsjö skog, till mölledammen. Där är så vackra färger i skogen så här på höstkanten. Vi har haft otroligt fina dagar då vi kunnat ta långpromenader i höst. Att gå en sträcka längs sundet har varit njutbart ofta i höst. Vidare in till garnaffären i city. Stickan inhandlad. Sedan sa mina ben att bussen var alternativ 1, för min del.  Förra söndagen var det julmarknad på Wrams Gunnarstorp. Inte för att vi är så ”köpnödiga”, men jag provade att locka någon att köra oss dit. Erbjöd entréavgiften betald till den eventuelle förare som ställde upp. Sonen körde oss dit men ville inte gå med in, han hade annat för sig. – Ring när ni vill bli hämtade, sa han då han släppte av oss. 

Det doftade av grillad korv, saffran och glögg precis som det ska göra på en julmarknad. Vi strosade runt bland utställarna. Ett par fårskinnstofflor lockade, men jag var inte mogen för det priset. Hur länge lever jag? Men några batteridrivna ljus slank ner i ryggsäcken och en annan liten grej som jag inte kan avslöja. Får berätta efter att tomten varit här. En fika, kaffe med skinkmacka, på deras kafé fick bli dagens lunch. Sedan beslöt vi oss för att promenera till Åstorp och ta pågatåget därifrån. Så kunde sonen sköta det där andra i lugn och ro. 

Det blev en balansgång på dikeskanten längs landsvägen i fyra kilometer, då det varken fanns utrymme för varken cyklister eller gående. Men det var ju mitt på dagen så vi tog chansen att se denna del av Skåne. Vädret ljummet trots november månad. Då vi nådde ortsskylten med Åstorp, bad jag maken ta en bild av mig vid den skylten, skicka till sonen som då borde förstå att han var fri från vidare uppdrag den dagen. Vi slank in på stationen i Åstorp så att vi hann med 15.14-tåget tillbaks till stan. 

De tre första dagarna i veckan är vi upptagna med aktiviteter, och då begränsas vår rörelsevidd. Torsdag blev förslaget att vi skulle gå fyra kilometer nånstans….. men vart? Det var Gustav Adolfdagen, så att traska ner till Börjes konditori och köpa en Gustav Adolf-bakelse blev en bra målsättning.

Staden lockade med ”Höstljus” på Sofiero. Ska vi gå dit och titta undrade jag på fredagen? Googlade på öppettider och såg att det var kvällstid. Givetvis. Det måste vara mörkt ute för att man ska se dessa ljusinstallationer som visas där. Men vi bör gå dit en gång i livet, sa vi. Entréavgiften var hög och vi beslöt oss för att investera i ett kulturkort. Priset för detta blev lägre än tvåentréavgifter så för första gången i livet köpte vi ett sådant kort. Det blir därför ett krav på att det måste användas minst en gång till och ett krav på att vi måste fortsätta leva. Vojne vojne, man gör ris åt sin egen rygg.  

De senaste åren har julmarknaden på Fredriksdal fått klara sig utan oss. Lite på grund av ointresse men även prismässigt. Nu finns det ingen pardon i år, även om vi veckan efter planerar att besöka Skansen och deras julmarknad. Vi måste få kulturkortet att löna sig.