Väldigt vad jag blivit tyst. Är det någon som saknat mitt tjafsande? Kanske någon som tror jag har blivit datorlös. Eller sjuk. Men nej, det är så att jag stött på problem vad det gäller min stickning. Så mycket jag stickat och producerat genom åren, kanske inte allt sådär vackert, men mycket av det ändamålsenligt. Koftor med krusidulliga mönster. Stickade med olika garnfärger. Vantar kan jag nog räkna in i dussin. Sjalar kan jag inte räkna. Vi ska inte tala om alla sockar. Det är säkert en bakomliggande diagnos vad gäller mitt stickande, men jag kan inte det latinska namnet på den. Dock sedan drygt en vecka sitter jag här med ett litet arbete, en så kallad fuskpolo. Sonen bad mej förra vintern om om en sådan då han kände att det var kallt om nacken då det var kyligt och blåste. Nu är ju vår stad ett riktigt blåshål, så jag vet vad han talar om. Den fuskpolon jag stickade gjorde jag helt utan något mönster. Den blev inte bra alls. Även om jag är van stickerska så behöver jag ha mönster. Jag kan inte skapa själv, bara kopiera. Men han använde den i alla fall, den var bättre än inget.
Nu har jag hittat ett bra mönster på en riktigt fräck polokrage. Den verkar mysig. I ett garn som är mjukt och lent, där förhoppningsvis inte sonens skäggväxt gör om ytan på kragen till en bomullstuss-liknande yta meddetsamma. Karlar med skägg får man tänka till två gånger, innan man bestämmer vad för garnkvalitet man ska välja på saker som går upp mot haka och hals. Idealet hade kanske varit stålull, men det är ingen värme i den ullen. Problemet är att jag inte klarar av mönstret. Det är inte så konstigt, trots engelskan som jag knäckte översättningen på ganska snabbt. Man blir varse alla dessa uttryck man har inom olika hantverk. Det är knepiga ord som dyker upp om man googlar. Man får gissa lite här och där. Förra veckan då jag var på stickkaféet som jag deltar i varannan onsdag, dök där upp en ”ny dam” som undrade om hon kunde få lite hjälp. Hon hade med sig ett arbete som hon sa sig gått bet på, hon förstod inte texten i mönstret. Jag tittade på mönstret och insåg att det var en AI-översättning. Från ett danskt mönster. Jag har stickat efter norska mönster och har lärt mej vad norska stickerskor talar om i mönsterna då de talar om ”rillor” och andra konstiga ord. Länkar och kedjor brukar vi inte använda oss av här i landet, men på mönstret vimlade det av sådana. Det liknade faktiskt de lustiga uttryck jag mött i norska mönster. Vi diskuterade och då vi skildes verkade damen ifråga lugn och pigg på att sticka vidare. Vi får se på onsdag hur det fortlöpt.
Men jag då. Jag kommer nästa vecka till stickkaféet och är kvar på varv sju eller nåt sånt. Om jag inte rivit upp och börjat om många många gånger, hade polon varit färdig och en halv till stickad. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Ren och skär ouppmärksamhet. Plötsligt har det smitit en maska! Inget ovanligt. En av de människor som är den mest vana att hämta upp tappade maskor är just denna här. Men denna teknik som jag stickar i, gör att jag inte kan plocka upp och maska upp de tappade maskorna. Jag stickar patentstickning. Det är nästan premiär för min del. Jag tycker garnet börjar se nött ut då idag då jag startade från början igen, för säkert tjugonde gången. Maken sa igår då jag bad honom om hjälp att nysta upp det jag rev upp, att det här behöver jag faktiskt inte träna på längre. Det är jag mästare på numera, sa han. Med ett lite pillemariskt smil. Ja ja, men nu är det ju så att jag bestämt att jag köper mer garn om detta blir utslitet, svarade jag. Och då insåg han att det skulle troligen bli fler insatser från hans sida med upprivehjälp.
Jag har sex veckor på mig till sonens födelsedag, har jobbat i drygt två veckor på arbetet. Och när jag kollar vad jag lyckats sticka idag, så är där ett litet fel. Men inte större än att jag kan acceptera det. Har flyttat en uttagning två maskor till höger. Men alla maskor är hitintills kvar. PEPPAR, PEPPAR. När jag river upp nästa gång blir det justerat, det där felplacerade uttaget. Som ni hör har jag redan nästa omstart inplanerad.
Jag har läst slut på mina 100 timmar på bokklubben, och tänker inte köpa till några extra-timmar. Nya perioden börjar den tredje denna månad. Under tiden lyssnar jag på radio och någon podd. Men jag har svårt att hålla intresset vid liv med att lyssna på poddar.
Var Bror Rexed den storebrodern som såg oss då….på den tiden? Nu är det AI som är vår storebrors, den där som ser mig. Vad än jag hittar på så är jag övervakad. Är det bra eller ruskigt? Det är många år sedan jag senast tänkte på det där med att ha en storebror. Det har passerat drygt trettio år sedan jag miste min äldste bror, den som jag förknippar med storebror. Han som kunde samtala med mig, som kunde trösta och ta hand om mig då jag behövde stöd från ett syskon under uppväxten. Så det uttrycket ”storebror ser dig” har aldrig låtit hotande i mina öron, snarare förtröstansfullt och tryggt. I vuxen ålder fick talesättet en annan innebörd, inte samma trösterika som jag uppfattade som barn.
Nu hade skepnaden bytt gestalt till att vara en myndig makt, någon man ínte ville skulle knacka en på axeln och påpeka några misstag man gjort. För visst har man klantat till det ibland. Händelser man hoppas aldrig kommer till kännedom för någon. Som man skamset gömt längst in i sina gömmor. Men idag blir det lättare att glömma eventuella klantigheter.
Men jag har ögonen på mig hela tiden. Det visade sig bland annat i onsdags då jag öppnade min iPad för att läsa dagens tidning. På skärmen var en karta över den del av Helsingborg där min Ica-butik ligger. Och på den kartan var där en liten symbol, en shoppingvagn!
Måndagar och tisdagar är där en kartbit från del av staden där jag går och spelar bridge. Men iPad vet tydligen ingenting om bridge, för då hade det funnits en symbol med en kortlek eller liknande. Min iPad har aldrig fått följa med varken på bridgen eller på veckoshoppingen. Men den håller koll på mig.
Börjar jag ha förföljelsemani? Fick ett samtal från min audionom häromdagen. De ville berätta för mig om den nya generationen hörapparater. De som är så fantastiska. Jag lyssnade en stund, men avbröt sedan och bad att få veta priset på apparaterna. Än en gång fick jag höra om deras förträfflighet. Men jag ville veta priset! 32 000:- svarade killen som talade så varmt om dessa fina mojänger. Jag svarade så att de mojänger jag har, de jag köpte hos dem för tre och ett halvt år sedan är till full belåtenhet. De svarar helt upp till mina behov. Och de fungerar som jag har hoppats. Jag streamar böcker, TV osv med dem. Så om jag ska köpa något onödigt köper jag hellre en mobiltelefon, berättade jag för uppringaren. Trettiotvå tusen! Kan jag ha till något annat kul.
Efter samtalet blev det talat om det till kaffet. Erkände att jag ömkade denna yrkesgrupp som har en gedigen utbildning inom vården. Med sina kunskaper om hörseln. Nu sitter de istället som några påstridiga telefonförsäljare och försöker övertyga oss gamlingar om att man kan köpa sig till lycka!
Jag undrade om det var möjligt att någon kan gå in och mixtra via min mobil, så att mina hörapparater lägger av? Om nu min iPad kan ha koll på var jag är, kanske man kan mixtra med mina mojänger via mobilen.
Är det konstigt att man blir konstig? Fast jag brukar säga att man kan inte bli det man redan är…..
Margareta
Jag har saknat. Roligt att du är tillbaka