Veckan började med bridgespel. Skönt att vara tillbaka. Och se om hur vi hanterar vardagen efter denna sommar. Maken berättade att han skrivit ner ett litet memorandum om resan till stugan och bifogat lite bilder. Om det blir någon mer resa menade han. Jag frågade om jag kunde få storyn och publicera här. Men nej icke.
Nu har jag ingen sommarbiljett längre. Det innebär att jag har fått gränser att hålla mig inom som begränsar min rörelsevidd. Och det dröjer länge, tio månader innan det finns en sådan möjlighet igen. Att åka runt i hela länet.
Sista dagen beslöt vi oss för den del av länet som ligger granne med oss här i Nordvästskåne. Bjärehalvön. Det gav oss en liten snabbtitt på denna lustiga del av landskapet. Inga sädesåkrar mer än majs. Om det räknas som ett sädesslag. Annars var det potatisblast överallt på åkrarna, där det inte stod stora trälårar med potatis som väntade på att forslas bort. Gröda med ganska kort morotsblast försäkrar oss att vi inte blir utan morötter i vinter. Jag kan inte mycket om lantbruk men är kroniskt nyfiken på vad det är som odlas där vi åker förbi.
Vi har talat om Hallands Väderö många gånger, men inte riktigt visst vad vi ville titta på där. Hedlandskap med betesdjur har vi sett tidigare och alträsken minns vi också. Fyren är säkert samma som förra gången vi var där. Men trots allt reste vi ner till hamnen i Torekov. Vädret var ännu en dag med denna förödande hetta. Trodde att närheten till havet skulle ge oss svalare vindar. Men dagen bjöd på en havsyta som en spegel.
Vi strosade runt och kikade på folk- och båtliv. Jag kan inte minnas att jag varit i Torekov under turistsäsong tidigare. Jag har varit på skolresa och har även varit på resa med naturskyddsföreningar. Men då under andra tider på året. Nu var det ett tydligt hamnliv med sjöbodar som innehöll olika turistarrangemang. Segelbåtar som kom in för att tanka och ladda batterier, medan man åt dagens på fiskerestaurangen på kajkanten. Det doftade av tång blandat med petrolumprodukter. Lika lite som jag kan om lantbruk kan jag om segelbåtar. Däremot blev det några kommentarer om vilken storlek de olika båtarna hade på sina utombordsmotorer. Här är jag lite mer insatt, ägare som jag är till en utombords fyrtaktarmotor. Den har inte varit i sjön på vår båt sedan innan pandemin. Men har denna sommar fått lite motion då grannen lånat den för att utröna om den är en sådan modell han behöver.
Vid biljettkiosken till båttrafiken till Hallands Väderö hittade vi prislistan. 250:-/person! Så beslutet att vi har sett vad vi behöver av den ön var snabbt taget. Det var ingen besvikelse, vi hade ju redan förut sagt att det inte hägrade. Samtidigt sparade vi 500 riksdaler!
Vi hittade en bänk i skuggan där vi intog vår fika. Och satt och njöt av livet som lunkade på i precis lagom takt för oss pensionärer. Bänken var en sådan där 17 personers så det kom och gick folk som slog sig ner hela tiden. Ett par satte sig och tittade ut över småbåtshamnen och mannen sa: det var lite båtar här. Kvinnan höll med genom att säga: ja det är mycket båtar här. Sedan var de tysta. Satt och bara relaxade. Jag frågade om de kunde enas? Förvånat tittade de på mig undrade vad jag menade. Ja, en av er sa att det var lite båtar och den andra sa att det var mycket båtar. Samtidigt som ni nickade bifall, båda två. Hur ska ni ha det? Mycke eller lite? Man har inte roligare än så här i pensionärsvardagen…
En glass i denna värme var perfekt och det hittade vi i den lilla sjöbod som hade ett utbud med olika båtattiraljer och kläder för båtfolket. Vi släntrade bort mot busshållplatsen medan vi slickade i oss glassen. Jag har ätit mycket glass i sommar.
Det var ytterligare en halvtimme till bussen skulle anlända så jag tog en runda bort mot piren längst norrut. Där var en nedförsbacke på halva piren som sluttade ner i vattnet. En isättningsmöjlighet för kajaker och kanske även en rullstollsramp för någon badande? Vet inte riktigt. Men jag frestades att ta av sandalerna och gå ut för att doppa tårna. Ljuvligt att få känna havsvattnet, men otroligt halt. Jag tog inte många steg där förrän jag vände och gick upp på torra delen igen. Uppe på andra halvdelen av piren finns ett litet skärmskydd med krokar att hänga kläder på. Jag frågade maken hur lång tid innan bussen gick? Femton minuter. Svarade han.
Ibland kan jag vara snabb! I ryggan hade jag baddräkt och en handduk. Av med kläderna bytte om och ner längs stegtrappan som var alldeles bredvid. Tiden var knapp, men jag hann att doppa mig till midjan. Ville inte dyka ner med huvudet. Upp igen och av med badbyxan. Övre delen hade jag ju inte blött ner. Trodde jag. Under bussresan och vidare in med tåget till stan kände jag hur blöt jag var trots allt. Men det var så skönt svalkande. Dessa dagar som man har känt att kläderna har suttit som klistrade på kroppen, idag var det klistrandet beroende på havsvatten, och höll mig sval.
Under bussfärden mot Båstad hade vi utsikt ut över Laholmsbukten, och kikade in i grannlänet. Så vi balanserade på gränsen. Nu får vi klara oss med kommungränserna, och hålla oss hemma.
Margareta
Så underbart livet kan vara!