Veckobladet från pensionärsklubben, med programmet för kommande vecka dök upp i min mailbox ganska tidigt förra söndagen. Jag läste och såg att denna veckas söndagspromenad skulle gå från Gantofta in till Raus kyrka. Det var längesedan vi gick den sträckan. Jag undrade om maken kände för att hänga på? Vi skulle hinna om vi skyndade oss. Packade en liten fikasäck och iväg. Ner till stationen och pågatåget ut till Gantofta. Väl där ner mot Råådalen och stigen på norra sidan om ån. Det var ett gäng raska pensionärer, och jag kände att uppförsbackarna blev jag akterseglad. Med det gjorde inte så mycket. Då vi gick i klungan av folk så pratades så mycket. Om böcker, om resor de gjort osv. Jag tror inte de noterade en enda blomma eller fågel. Så jag släppte gärna dem före mig, för att få se på hur detta vår gamla promenadstråk utvecklats sedan vi flyttade till stan. Vid rastplatsen blev det ändå gemenskap där vi fikade. Det blir nog inte fler promenader med det gänget. Det var som om man skulle tillryggalägga ett antal kilometer på kortast möjliga tid. Inte min melodi. Jag går hellre lite långsammare och samlar in en massa intryck.
Sedan har det varit ytterligare en vecka med finväder. Det har blivit nästan förbjudet att sitta inomhus sådana dagar. Vi njuter av att vara oberoende av tider som ska passas, känner att det är faktiskt en fördel som vi pensionärer kanske inte tänker på att uppskatta. Men vi kan resa oss upp och säga att nu tar vi en promenad innan eftermiddagskaffet. Ifall det ska komma en skur senare ikväll, kan vi utnyttja dagen helt till vår glädje. Måndagen med bridge är ett måste. I onsdags började höstens stickkafé. Veckorna bara svischar förbi.
Torsdagen sa jag att jag ville gå ner på stranden och ta ett dopp. Vid promenaden ner dit, passerade vi massor av björnbärssnår som inte var kalplockade ännu. Maken har även han en inneboende ekorre i sig, så han noterade att det skulle gå och plocka ihop en liter fina bär ganska lätt. Men var sak för sig, så doppet igår och bären idag. Plocka björnbär bör man planera så att man är klädd för det. Inga kortärmade skjortor eller shorts. Nej heltäckande klädsel. Det blev idag infruset så det räcker till vinterns muffins. Vi har med oss kaka till kaffet på bridgen, så det blir ofta muffins. Muffins med mycket kardemumma och bär, mums.
Häromdagen satt maken och studerade en resebroschyr som kommit i brevlådan. Var han lite fundersam på en resa igen? Han sa då vår sommarbiljett var slut, och framförallt då vi kom från Norrland att nu räckte det med resandet. Okej, åldern tar ut sin rätt, tänkte jag. Jag får låta bli att tala om några resor i höst. Men så satt han där! Och frågade om priserna som stod angivna i broschyren var för två personer? Skrattande svarade jag att det hade väl varit synd om dem som kanske reser ensamma. Men jag hörde vad han menade, att allting är så dyrt.
Jag påminde honom då om, att vi då vi avslutade vårt bilägande, räknade hem ett sparande på drygt tvåtusen kronor varje månad. Skatt, försäkring och garagekostnad betalade vi varje månad och det var vissa månader som vi överhuvudtaget inte rörde bilen. Så våra flygbiljetter till Norrland plus hyra av bil medan vi är däruppe, i år tre veckor, har vi kunnat ta av den potten som det avslutade bilägandet har renderat.
Vi får väl se vad framtiden har att bjuda på. Ska vi hålla oss inom stadens gränser. Vi har ju fortfarande de nya busslinjerna att utforska. Jag hörde hur bridgekompisarna beklagade sig förra veckan, de visste inte hur de skulle ta sig från punkt A till B. Det duger inte att vara vilse i sin egen stad. Och för vår del kostar det ju ingenting att kolla upp hur bussarna går. Vi varierar gärna våra promenader utifrån olika busslinjers utforskning. Man kan hitta små oaser lite runtom i staden på det viset.
Margareta
Allt är roligare när man är två. Jag är inte missundsam men avundsjuk. Skillnad på de orden