Sitter här och känner att jag är ikapp med mej själv. En konstig känsla. Att vara nöjd med livet utan övriga önskningar, känns nästan frustrerande. Jag kan inte komma på vad jag vill sticka, ljudboken jag läser är LAGOM. Man kan släppa och fortsätta precis där man stängde av den senast. Har korresponderat med min husläkare som förklarat att hen är nöjd med mina prover. Även där stöter jag på ordet LAGOM. Sommarhettan har lagt sig och idag har vi väder som gör att man funderar på en eventuell jacka om man ska ut. Bestämmer mig för att kolla av mitt bankkonto så att jag även där är i fas med vad jag tänker. Men men, banken har stängt eller är i alla fall inte nåbar. Det var en av de små avbrott som förekommer oftare och oftare nuförtiden. Är tekniken säker? Kan jag lita på att mina besparingar finns kvar den dag jag vill ha dem?
Plötsligt kommer jag att tänka på en artikel som jag stötte på här om dagen. Att vi äldre oerfarna pengahanterare skall akta oss för kryptovaluta. Jag måste erkänna att jag varit nyfiken på de här omtalade bitcoins, men det har stannat med nyfikenheten. Jag kan nog inte urskulda det på att jag varit duktig på att hantera pengarna ur klokhetsperspektiv. Snarare min snålhet har styrt denna återhållsamhet. Jag har inte köpt ett enda bitcoin. Men jag har undersökt hur mycket jag skulle få betala för det, (den dagen).
Då jag läste artikeln för några dagar sedan kom jag på att jag behöver inte köpa några bitcoins. Mina pengar är ändå bara en imaginär pengahög för min del. Ett flertal gånger har jag tänkt tanken att jag ska gå ner på banken, men med någon veckas varsel så de hinner förbereda sig där, och be att nu vill jag faktiskt få se på de pengar som de förvaltar åt mig. Få se om där ar några. Eller är det bara ett begrepp, ett ord som man tror är pengar? Jag kan inte låta bli att tänka på detta fenomen att man fortfarande pratar om pengar, som om de vore en klingande valutahög. Som man kan dela i olika högar, en för hyra en för mat osv. Men ju mer tiden rinner iväg desto suddigare blir detta begrepp, att det är ett substantiv, något man kan ta på.
Jag minns för cirka tjugo år sedan letade jag trevliga sparbössor att ge barnbarnen som julklapp eller födelsedagspresent. Men det var näst intill omöjligt att hitta några sådana. Man sätter väl in på deras bankkonto direkt, fick jag till svar i någon affär. Alltså redan då hade man förvägrat barnen att få hålla en peng i näven och värdera den i hur många kolan eller chokladbitar de kunde omsättas i. Jag tycker faktiskt synd om barnen som inte får den sorts relation till vårt betalningsmedel som vi fick då vi växte upp. Jag minns hur häpen jag blev då jag insåg mitt föräldraansvar att ge mitt barn ett förhållande till penningar, som den värdegrund den varit i form av vår valuta. Den som mätte vårt välstånd eller vår fattigdom. Detta som trots allt styr hela vårt liv. Inga pengar, ingen mat. Ingen mat, inget liv.
Jag minns inte episoden som sådan, men det var en av dessa otaliga gånger man nekade sitt barn att köpa något i affären som inte var vårt ärende just den dagen. Jag svarade att vi inte hade pengar till det som barnet bad att få. Förvånat tittade han på mig och sa att vi hämtar mer ”i väggen”! Detta ”i väggen” var det nya påfund då, att det fanns en automat man kunde hämta pengar i, vilken tid på dygnet som helst. Vilken utveckling! Man behövde inte vänta till banken hade öppet om plånboken var tom. Förut hade detta varit som en liten spärr, att banken inte hade öppnat ännu. Kanske kunde man hantera situationen på annat sätt? Kunde man laga något annat till middag? Kunde man hoppa över det där impulsköpet? Men min snorunge hade upptäckt att ett stort steg i denna pengavärld hade skett. Man kunde gå på bio en kväll fast man hade handlat slut på kontanter. Tänk vilken frihet.
Jag kan inte låta bli att fundera över detta med folks inställning till pengar. Kronor och ören, vad är det? Betalningsmedel, vad är det? Utanför gymmet idag stod det en hel rad med kickboards som folk hyr för att slippa gå till gymmet! Är det jag som fattar dåligt? Varför hyra färdmedel för att gå och betala på gymmet? Att det är så det ska vara? Tänk jag tror att sådant här blir konsekvenserna av att man inte ser betalningsmedlet. Det kommer inte att vara någon som är ledsen för att de sålt smöret och tappat pengarna. Det blir bara en ytterligare minuspost i ett protokoll som många idag ändå inte har riktig koll på.
Jag brukar plocka fram reseportmonnän och räkna hur många danska pengar vi har och hur många euro. Det är en röra med växelpengar därför då vi handlat, inte har räknat upp den summan vi ska betala med växelpengar, utan istället sträcker fram en sedel. Jag känner att jag kommit ifrån vanan att hantera pengar som man gjorde förr i tiden. Och för varje liten sväng till utlandet växer högen med cent-mynt och småeuro-mynt. Danska kronor med och utan hål! Men de klirrar. Man brukar tala om att någon har klirr i kassan. Snart förstår inte folk det talesättet heller.
Sara
Sonen har fyllt 13. Då behöver man levla upp diverse saker. Bland annat ska han själv kunna hantera eventuella mediciner. Eftersom han till slut fått sin adhd-diagnos på papper är det kanske dags att utforska den möjligheten på sikt. Skolan har slut på anpassningar i verktygslådan och vi ska överleva tre år till under skolpliktens piska.
Bank-id skulle skaffas. Och vi fick ranta till kling och klang och uppdatera till giltiga id-handlingar då både pass och nationellt id var på sluttampen. Tack o lov kom vi iväg en vecka innan idt gick ut, så det räckte med digitalt medgivande från den arbetande andra vårdnadshavaren. Handlingarna låg väl klara några veckor innan energin räckte till att hämta dem. Detta kunde jag göra själv, med förmaning om påskrift hemma av sonen.
Planerade ny resa till banken. Har hört jämmer och klagan om den enda kvarvarande banken med den gyllene eken i staun. Jag transporteras direkt i tanken till den lugna gulteglade banklokalen i Gantofta – min första bank. Där jag fick skriva på en blankett och få den stämplad av de snälla bankkassörskorna. Stengolv och lite skumt med försiktig belysning från några lysrör. Pennan med kulkedjan i det roliga stället som man inte kunde låta bli att följa cirklarna på stället med pennan och få bassning för att det blev bläckkladd. Min upplevelse av första banken var lugn, trygg, mysigt, men lite vuxentråkigt.
Frågar du mina föräldrar är troligen bilden en helt annan. De skulle utföra sina viktiga bankärenden och samtidigt se till att deras lilla loppa inte rev stället, hängde i gardinerna, frågade tanter och farbröder vad de gjorde när de satt och skrev sina viktiga blanketter i sina små ek-skrivbås med mörkgrön bordsyta. Man kunde också stå och skaka galler in till bankfacken. Eller dra handen hypnotiskt fram och tillbaka över gallerrören så det kändes mysigt i fingret. Det lät såklart störigt och man fick ny bassning om att sluta störa och komma och ställa sig hos föräldern.
Stå still liksom. Med en kropp som det börjar krypa i på en halvminut, och det enda som hjälper mot obehaget är att röra på sig, sätta sig och fokusera hårt på något (rita klotter på blanketter) eller ligga ner. Men nä, barn förväntas stå still bredvid en förälder som gör något viktigt.
Tillbaka till nutid, 50 år framåt +-. Varningarna för kaos på banken gjorde att jag kollade upp saker noga för att vara förberedd. Jag ringde kundservice och undrade försiktigt om det gick att boka en tid för detta ärende. Jag fick prata med en glad och hjälpsam norrländska som berättade att tyvärr måste detta skötas i kassorna med kölapparna. Hon frågade om sonen hade ett inneliggande id hos dem, annars behövde båda vårdnadshavare vara med och identifiera och skriva på att vi släpper över sonen i visst nytt ekonomiskt ansvar.
Det visade sig förresten att vi kunde ha gjort hela denna cirkusen redan då han fyllde tolv. I avsaknad av id behövde maken också följa med. Men den vänliga kundservicekvinnan berättade om allt jag kunde förbereda redan innan i min app, så det skulle gå snabbt och smidigt. Och jag fick tips av vänner att sonen behöver kunna välja och komma ihåg en 6-siffrig kod, annars var det risk att de skulle neka bank-id.
Jag preppade den utmattade sonen att vi ska åka dit, det kommer kanske att bli skitjobbigt och rörigt, men vi måste göra det. Sist jag var på banken med hans ärenden satt han i babyskyddet. Så vi springer inte ner trösklarna direkt. På den tiden fanns en bank i Lyckeby. Nu fick vi åka till staun och bestämma träff med den andre arbetande vårdnadshavaren på plats. Vi hade tre timmars öppettider att sikta på. Vi valde bort första timmen för att låta pensionärerna som hänger på låset få den tiden och bestämde ”vid tvåtiden”. Hade fått klartecken av maken på förmiddagen att han kunde komma ifrån när som helst från bygget på Saltö.
När jag parkerade vid Fisktorget ringde maken och sa att han var inne och det var tio nummer före. Vi behövde bara ta oss förbi vakterna. Huh? Vakterna? När vi jäktat upp för en av de vidrigaste backarna i staun – Arklimästargatan – och raglade in på Wachtmeister såg vi den. Kön till banken.
Den här banken har en lustig entré i form av rulltrappor upp ett plan. Där uppe finns en ganska liten yta med kassorna som är väldigt långt från Gantoftabankens ekdiskar. Nejnej, man står utspridda på golvet vid barbord. Nuförtiden bepansrade med plexilösningar efter pandemin.
Vad de glömde när de byggde eller planerade detta var att det skulle komma folk dit. Kunder liksom. Som kanske behöver vänta på sin tur. Det finns inte plats till det. Ett tiotal sittplatser som delas med de som har bokat tid för andra ärenden. Trycket på bankkontoret har dessutom ökats betänkligt sedan de blev enda alternativet. Så de löser det med att betala säkerhetsvakter från tre lingon att vara dörrvakter vid rulltrappan upp och folk får stå i kö nere i wachtmeister först. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Där stod ett tjugotal och fann sig i sitt öde och köade snällt så som vi svenskar gör. Jag förstod att vi inte skulle köa utan behövde smita före. Vakt 1 kunde inte ge oss tillstånd. Han var hierarktiskt under vakt 2 som skötte walkietalkien med andra våningen. Jag förklarade att maken väntar på oss däruppe. ”Behöver ni vara där alla tre?” Ja! Det är därför vi är här liksom. Han såg väl min växande panik och släppte barmhärtigt upp oss för rulltrappan. Ongen var putsväck. Nä, där stod han, vid min armbåge. Det var åtta nummer före oss när vi kom upp och anslöt till maken. Han hade först fått förklara sitt ärende för en värd ovanför trappan innan han fått ett könummer. 20 minuter senare var det vår tur. Tack o lov hade jag förberett innan och vårt ärende tog knappt tio minuter. Sonen har levlat upp och kan hantera digital valuta med mobil och swish och sånt och kan identifiera sig med bank-id. Hurra!
Så börjar skolan. Högstadie i grannbyn. Han har aldrig haft tillgång till kjolle eller affär på gångavstånd tidigare och aldrig haft anledning att själv hantera pengar i någon form. Vi har bara skickat ut honom till glassbilen själv nån gång med en näve skrynkliga sedlar. På skolan finns fik och ICA finns på gångavstånd om rasttiden tillåter. Skolan har mobilförbud och man får inte ut dem på rasterna heller. Så swish är inget betalningsalternativ ändå. Men de tar kort så det kan vi beställa. Men han har den där spargrisen, som är en burk med guldigt lock, som bara fyllts på under hans tretton år, eftersom han aldrig handlat något. Så vi packade en säck med kontanter till skolfiket i skolväskan.
Igår hade han köpt två ostfrallor och en Festis för 17 kronor. Min onge kommer att överleva. Han kan köpa sin egen mat för egna pengar på eget initiativ. Milstolpe 719 passerad. Pust.