Stugan var inte lika upplyst av solen som vanligt idag då vi slog upp våra ljusblå. Vi har annars vaknat till ett intensivt solljus varje morgon så när som på en dag. Vilka tre veckor! De trettiotre år vi varit ägare av stugan har vi inte upplevt en sådan sommar förr. De flesta somrar har regnet skvalat mestadels dagligen, även om det växelvis skymtat sol lite då och så. Men denna sommar har vi nästan glömt bort hur en dyster regndag ser ut. Visserligen brukar jag kunna trolla fram regn då fönsterputsningen väl är avklarad, men i år höll det torrt. Kanske var det därför att jag frångick mina moderna metoder med specialredskap, både putsmedel och speciella skrapor? I år använde jag mig av handkraft som i gamla tider. Blöta, tvätta, torka och sist polera. Med 96 smårutor lyckades jag dra ut på det jobbet över tre dagar. Med dyr timlön för pensionärer. Som faktiskt har samma timlön om vi sover eller är vakna.
Det verkar bli lite sommarregn så här sista dagen i stugan. Den berömda ”stugsistan”, är avnjuten. Den kväll man samlar de eventuellt kvarvarande grannar och bjuder på en måltid med rester och för mycket inköpta varor. Det kan bli en meny som ingen krögare skulle lyckas stava till. Förr då vi hade bil att transportera oss hem i, kunde lite rester följa med bilen. Men med flyg som transport är allt utom några torra kex utesluten färdkost.
Resans målsättning, att titta till makens småsyskon, anses uppfylld. Även om vi inte träffat äldstsystern öga mot öga (ännu), men vet att hon lever och har fullt upp med barn och barnbarn. Därför så: ”mission completed”!
Vid ett samtal med mellansystern, min svägerska, fredagseftermiddag frågade hon om vi hade turistat något. Nej, skam till sägandes hade vi varit väldigt lata. Då vårt huvudmål varit att träffa och umgås med släkt och vänner, har turistandet kommit i bakgrunden. Marknaden gästade vi en dag, men i övrigt har vi inte uppsökt några evenemang. De vanligaste med vandringar för att titta på fjällblommor och fjällmiljöer är ungefär som om vi helsingborgare skulle traska upp på toppen av Kärnan och beundra utsikten. Varje sommar!
Fick veta att det skulle ges teater i Tärnaby lördag, alltså dagen efter vårt samtal. Någon föreställning med same-tema i samband med något jubileum sa svägerskan. Klockan 15.00, sa hon. Jag var väl inte så entusiastisk, men då jag berättat för maken beslöt vi oss för att åka dit. Det känns som om vi har läget under kontroll vad gäller avslutandet av stugvistelsen, så vi unnar oss en dag och turistar och sticker dit. Väl i Tärnaby, redan vid 14.30, vi ville vara i god tid, var parkeringen fullsmockad med bilar. Inte en människa inom synhåll men bilar överallt. Då vi klev ur bilen, kikade på affischen i entrén visade det sig att teatern började klockan 14.00.
Jaha, om det var min tröga hjärna som rört till tiden, eller om svägerskan haft fel då hon angav tiden, är inget att spilla tid på. Vi kan ändå inte backa tillbaka tiden och få rättat till misstaget. Lite besvikna satte vi oss i bilen. Förbaskad på mig själv att jag inte googlat och kollat uppgifterna. Men varför gråta över spilld mjölk? Det måste man vara på det klara med att inte göra i min ålder. Vad gör vi nu, sa vi till varandra. Vi körde ner till stora vägen, tänkte svänga västerut mot Hemavan och Rönäs.
Ska vi gå inom på ”gravarbacken” (kyrkogården) och hälsa på din mor och far föreslog jag? Vädret var perfekt för en promenad i den miljö som en kyrkogård erbjuder. Med björkar som skuggar här och där. Det blev en runda där vi hälsade på flera nära och kära. Häruppe i norr är fortfarande gravskötsel en allvarsam uppgift. Det är som om släkthistorien står och faller med gravstenarna. Så vår promenad blev inte så makaber som jag brukar uppfatta dylika, utan en riktig historielektion och minnesträning. Lustigt, det är som jag brukar säga, barnkalasen har bytts ut mot minnesstunder i samband med begravningar. Fast jag hade fiskedamm på mitt senaste födelsedagskalas!!
Idag sista dagen ska vi dokumentera vad som finns i stugan, vad som behöver kompletteras med till nästa vistelse. Packa ner våra kläder och snygga till bilen. Nollställa termometern. Den visade -24° inomhus i vintras och -31° utomhus. Den har sommar-rekordet på + 30,3° utomhus i år. Det lär vi väl aldrig få se högre.
Sommarvärdarna har förgyllt många av mina dagar denna sommar. Den danska kvinnan som inledde sitt sommarprogram med att låta Trump prata skit (han kan nog inte tala på något annat sätt) om henne fick mig att brista ut i gapskratt. Tänk att få vara så betydande kvinna att Mr.Trump talar så upprört om denna kvinna! Wow!
Mitt eviga stickande har som jag tidigare nämnt varit på sparlåga. Annars är det så rogivande med en stickning samtidigt som jag lyssnar på en bra bok eller ett bra radioprogram. Men sista dagarna har jag ändå svängt ihop begynnelsen till en sjal, ja ja, som jag inte vet vad den ska vara till. Fick lite tips om vad det är jag sysslar med, då jag häromdagen fick ett svar som gjorde mig häpen.
En av den kvällens gäster satt utanför sin stuga och hade gjort upp en brasa. Klockan var över midnatt och vi hade städat upp disk osv. efter kvällens träff i vår stuga. Jag gick en runda till vedboden då jag såg brasan. Det såg så mysigt ut att sitta där i den skymning som nätterna bjuder så här i månadsskiftet juli-augusti, med en liten brasa. Ensam. Andra människor slår troligen på TV:n för att få någon form av liv runt sig. Men denne gäst gjorde upp en liten brasa och satt och njöt av stillheten och de ljud som natten bjöd på. Jag skickade ett SMS och frågade om det var nattmat på gång? Grillad korv eller något? Nej men jag hade en tid hos psykologen fick jag till svar!! Tänk att det finns människor som kan sitta i ensamhet och kontemplera och umgås med sig själv, låta tiden hinna ikapp sitt inre. Utan att stressa och klättra på väggarna. Jag blev lite avundsjuk, för mitt kontemplerande klarar jag inte utan stickning och någon form av läsning i öronen. Det är inte att kunna koppla av till hundra procent! Alltså har jag nya mål här i livet. Att lära sådant. Trots att jag ibland talar om att vi njuter av att ”bara vara”, så har jag långt till den form av meditativa tidspauser, som man säkert har stor nytta av om man kan konsten att koppla av på rätt sätt. Fast ibland funderar jag på om mitt evinnerliga skrivande är en form av meditation, på mitt lilla sätt. Då jag sitter och funderar över livet runt och med mig.
Nu lyser solen igen och jag kan passa på och ”gå i sjön” som vi skämtsamt har kallat dagens hygienstund. Jag har en tunn skjorta som jag ska ta med ner och tvätta upp i lite tvättsåpa. Minns ni reklamen om Grumme tvättsåpa vid det lilla torpet på den där pyttelilla ön? Den tänker jag på där jag står i sjökanten med min tvättbalja och lite småtvätt. Vi har ju inte kopplat in vattnet i år, så tvättmaskinen har fått ett sabbatsår igen. Den mänskliga diskmaskinen har haft samma uppgifter som tidigare, medan vattumannen har haft dagligt jobb med hämtning.
I morgon tillbaks till civilisationen.
Margareta
Ja, det är jobbigt utan bil.
Hoppas att vistelsen varit till belåtenhet.
Ni kommer hem till regn.