Ibland lönar det sig inte alls att man planerar sin dag. Hur väl man än planerar dyker det upp händelser som inte fanns med i vår sinnevärld. Men man lär så länge man lever. Och det är ju något positivt att man lyckas lära, även om det blir på förargelsens altare. Vi hade biljetter för att åka och titta/lyssna på Verdis mästerverk Aida, som avslutade Birgit Nilsson-festivalen i Båstad denna sommar. Vi började veckan med att skriva in i vår fina ”handle-lista”: paraplyer. Vi hade diskuterat att investera i ett par små sådana som viks och skjuts ihop till mindre än en minivinflaska. Jäkla jämförelse, men jag har slutat bära med mej den där lilla flaskan, för det uppstod aldrig något ”rätt” tillfälle. Så ett miniparaply fick överta platsen i ryggsäcken. Så där! Nu var vi rustade för regn eftersom operan var ett utomhusevenemang. Tills vi läste informationen, paraplyer förbjudna. Damn! Men vi behöver ha dem permanent i våra ryggar i alla fall. Men de får väl bli hemma den dagen vi ska på föreställningen. Däremot packades ett par engångsponchos. Sådana där som tåler en halv regnskur. Men regler är till för att följas. Och våra vanliga ryggsäckar fick också bli hemma. De hade större mått än 30x30x10, så fram med de små barnryggsäckarna vi gjort av gamla mjölk- och filförpackningar. De blev alldeles perfekta måttmässigt.
Vi insåg att vi inte skulle ha vår vanliga mattid, så hur gör vi då? Vi hade att ta hänsyn till resan både dit och hem. Det var trots allt en lyxkänsla över det hela, att gå på opera. Det är ju inget man gör dagligen. Så vi beslöt att lyxa till hela dagen. Vi fick planera in middagsmaten på eftermiddagen, så champagn och ostron fick vi hoppa över. Det bör vara kväll om man ska ha dylikt på menyn, tycker jag. Men vi kände ändå att dagen skulle gå i slapphetens och lyxtillvarons tecken, så beslöt vi oss för att äta ute nånstans. Vi kan ju åka varthelst med våra sommarkort så det blev Väla. Tidigt en lördageftermiddag, då finns det förmodligen inget annat än vanlig mat, de där ostronen och champisen får vara. På Väla är restaurangernas utbud med vanlig mat för folk med snabba beslut om att ta en måltid ute. Så vi for iväg dit och åt i lugn och ro. Bussen ner till Hbg:s C var full som vanligt. Var får folk alla sina pengar ifrån, som kan shoppa loss närhelst vi är ute och rör oss?
Vi var i god tid till tåget som skulle ta oss till Båstad. Ingen av oss kände någon stress. Det var mysigt att sitta på stationen och kika på folk, medan vi inväntade vårt tåg.
Plötsligt dök det upp information på tavlan om avgångstider. Oj då, det var vårt tåg som var försinkat på grund av ett växelfel. Men bara med 8 minuter. Okej, det skulle ordna sej. Vi hade tolv minuters bytestid mellan tåg och buss i Båstad. Det krympte i det samma ner till 4 minuter, men vi visste att lokförarna är mästare på att att köra in förlorad tid, så ingen oro.
Plötsligt visades en ny avgångstid, med sjutton minuters fördröjning! Där sket den bussen sig! Lugnande sa jag till maken att vid en station står där alltid taxis och väntar. Det blir att ”lätta på lädret”, och bita i det sura äpplet. När väl tåget anlände 23 minuter försenat, hade vi klart för oss hur vi skulle hantera situationen. Öresundståget med mjuka säten och dämpad ljudmiljön gjorde resan på den knappa halvtimmen det tar till Båstad bekväm och förväntansfull inför kvällens evenemang.
Vi blev ju alltså inte förvånade att vi var akterseglade av bussen då vi anlände stationen. Däremot blev vi perplexa att det inte stod några taxibilar och väntade. En bil, storbil, stod där men var reserverad. Så där fick vi tji. Ett sällskap stod och diskuterade lite upprört, och jag förstod att även de var var i bryderi angående hur vi skulle lösa situationen. Jag frågade om de skulle vara med på en lite större taxi om jag ringde och försökte rekvirera en. Tyvärr fanns inte en bil att uppbringa förrän upp emot en timme senare. Och då gick nästa buss, som dock icke tillät oss att nå fram i tid. Komma släntrande 10- 15 minuter in efter att föreställningen börjat, nej. Det kändes nästan nonchalant mot artisterna. Vi beslöt att gå till Centercourten. Men fick snart veta att det var drygt 4-5 kilometer att gå. Jag kände desperationen gripa tag i mig. Visserligen kan jag traska en halvmil, men min takt är bara strax runt/sämre än 5 km/h. Och skulle jag komma fram småsvettig, kissnödig och flämtande? Jag tog beslutet att försöka få någon att köra svarttaxi till oss. Klev helt enkelt ut framför en bil som saktade ner vid en korsning. Vinkade tydligt att jag ville ha kontakt med föraren. Han öppnade fönstret vid sin sida och jag förklarade vårt dilemma för honom. Frågade hur mycket han ville ha för att köra oss till Centercourten? Mannen var i vår ålder och förstod vår penibla sits. Jag vill inte ha något, men hoppa in så kör jag er. Snabba ryck för jag har lite bråttom. Vi hoppade in, en dam från följet som också var akterseglade hängde med oss i bilen. Det var bilkö då vi närmade oss torget och kyrkan, dit vi skulle. Sista biten får ni gå för jag kör inte in i den röran, sa mannen. Vi var jublande tacksamma för att ha fått lift den biten, så vad var det att klaga över. Att vi fick promenera 200 meter. Jag lämnade en 200-hundring i bilen då vi klev av. Han kan inte bli stämd för svarttaxi-körning.
På torget stötte vi på en bridgekompis som vi vet sjunger i konserthuskören. Den kören var med på denna föreställning, och han stod där laddad inför framträdandet. Givetvis är det en stor uppgift att få vara med på scen och sjunga Aida! Jag fick en snabb beskrivning var jag kunde få se honom bland alla körmedlemmarna. Han var uppspelt och förväntansfull. Jag lovade att jag skulle ställa mig upp mitt bland publiken och vifta och tjoa på honom då jag hittade honom visuellt. Generat skrattade han och insåg att jag anade hans sångarglädje gjorde honom riktigt uppåt.
Vi kom i god tid, hann med ett toabesök och leta oss fram till vår plats på läktaren. Och vi var glada att vi med den uppraggade föraren hunnit i tid. Det hade varit osnyggt att dyka upp efter artisternas entréer. Och vilka artister. Sångare som lever ett liv så udda från vanliga människor. Jag hade hört huvudrollsinnehavaren berätta om sitt liv, då hon var sommarpratare i P1 den 22 juli i år. Jag visste inte då att jag skulle få avnjuta hennes sång såhär denna sommar. Då jag insåg detta lyssnade jag en reprisgång på henne. Det är onekligen som ett liv skilt från oss vanliga dödliga. Det är ett kall om något. Jag undrar om det går att leva ett familjeliv tillsammans med deras yrken. Det kostar nog mycket att få stå där i rampljuset och motta applådåskan.
Även om historien runt Aida är tunn, kan berättas på mindre än en kvart, så är föreställningen nästan 3,5 timmar lång. Med så mycket scentid är det ingen sinekur heller. Och körmedlemmarna har ingen chans att smyga bakom scenen en enda gång. Dansarna som visualiserade kriget mellan Egypten och Etiopien och segerfesten var fantastiska. Koreografin är vad jag förstår upp till varje koreograf. Och dagens sådan var fin. Jag är ingen som förstår mig på balett, ändå förmedlade dessa dansare både krig och fred på ett nästan akrobatiskt sätt.
Tänk att 3,5 timmar kan gå så snabbt. Och det där regnet vi ängslades för höll sig i schack. Efter föreställningen hade vi inga tider att passa. Nu kunde tåget få vara hur försenat det ville. Vi traskade upp de där 200 meterna och hittade en buss vid hållplatsen. Den skulle inte gå förrän tjugo minuter senare, men vi klev på för att få sittplats. Det vällde fram folk mot bussen. Då vi åkte bort mot station öppnade sig himlens portar. Det regnade inte, det öste ner. Vi hittade en nisch vi kunde skyla oss lite under medan vi plockade fram våra ponchos. Men oj oj oj, vad vi han bli blöta. Med starka kastvindar som blåste upp regn under ponchon. Och huvan som blåste av. På de 50 meter vi hade fram till kuren på perrong-hållplatsen blev man så blöt att jag ångrade att jag inte sprang dit med en gång. Jag hade inte varit blötare.
En sådan tur att detta skyfall inte kom under pågående föreställning! Då tåget anlände station stod tågvärden och skrattade åt oss våta kråkor. Många med oss hade inga regnkläder, men det var det samma med blötan.
Väl hemma i Helsingborg var det lugnt. Inget regn. Och vi anlände centralen strax före midnatt och hann bussen hem som gick fem minuter efter midnatt. Så hemvägen flöt på utan varken förseningar eller urspårningar. Bara lite mycket blöta.
Margareta
Härlig upplevelse att få läsa