Stugan står som vanligt. Det är bara längs vägen från centralorten hit mot byn som det byggs och restaureras, renoveras. Men dagens nyägare knackar hellre ner ”gamstugan” och bygger upp nya och större kåkar än renoverar. Nya ägare har ingen anknytning till bygden, och har därmed ingen känsla för varken bevarande av bygdens typiska drag eller traditioner. Ser bara till omgivningarna och dess naturskönhet. Vilken rikedom att få ha ett lyxigt fritidsboende här bland fjäll och sjöar. Tyvärr är detta ingen unik företeelse, det blir så med den utvecklade logistiken som möjliggör att ta sig fram så gott som var som helst. Och ger folk möjlighet att vistas långt från all civilisation och ändå sköta ett arbete.
Men vår stuga står som den gjort i hundra år. Lite fuskmoderniserad invändigt, men med exteriören kvar. 
Kanske den rödmålade timmerväggen inte är samma som tidigare, våra försök att bevara ytor från att förintas av väder och vind. Även om det mest handlar om en grånande tillvaro som dock gör väggar gistna och sprickor som bjuder in diverse både möss och andra smådjur att bosätta sig där. Då vi övertog stugan 1992 bodde en hermelin (fast jag brukar säga att det var en FRU Melin) med småttingarnas sina, inne mellan timret och innerväggar. De blev vräkta med kort varsel, och har sedan sökt ny bostad nån annanstans. Det verkar som om vi är ensamma att bo i stugan för tillfället.
Nu har vi sovit en natt i stugan, och allt tycks vara som vi är vana vid.
”Morgon mellan fjällen” var en psalm som vi ofta sjöng som morgonsång i småskolan. Jag kan den ordagrant ännu och jag nynnar den gärna då jag ser ut genom köksfönstret och ser denna syn.
Jag har vid ett fler tal gånger beklagat mig för att jag inte har något att skratt åt. Men så dyker det upp ett tillfälle som gör att jag håller på att explodera av skratt, då det är alldeles förbjudet att skratta. Då det hänger ihop med misstag som görs av någon. Det kan upplevas som sårande om man skrattar. Men det händer att somliga bjuder på händelsen, med påföljande skratt. Jag tror att detta minskar den genans som uppstår då vi gör våra missöden, som vi alla gör.
Tidigt i våras då vi skulle åka och handla, kom vi halvvägs till busshållplatsen, då maken råkade se att han var klädd i sina morgontofflor, vände snabbt och kutade hem för att byta. Tydligen blev han så generad över sin glömska att han gjorde en verklig snabbrunda, hem och bytte och spurtade in på hållplatsen samtidigt som bussen gled in där. Då hade jag för all del hunnit skratta av mig, medan han var hem och vände, så några vidare kommentarer blev det inte. Visst är det irriterande med sådana fadäser, och man vill definitivt inte bli utskrattad, inte så länge man kan reda upp situationen på egen hand.
Tisdagens resa med flyg till Umeå gick förvånansvärt friktionsfritt. Vi blev visserligen kollade av sonen som förvissade sig att vi checkade in både för att få ut våra boardingpass och skickade iväg de väskor som vi checkade in. Sedan blev det en stund att vänta på Arlanda innan nästa etapp. Denna stora terminal verkade nästan förvirrande mot lilla Bromma som vi haft som mellanlandning tidigare. Men vi fick hjälp med var vi skulle hitta de stora tavlor med avgångstider, och kunde då läsa att vårt flyg skulle gå från Gate 3. Nu kunde vi leta upp någon mat då vi sett var Gaten var. I sommarvärmen blev en Caesars sallad perfekt. Det är lagom mat då man inte rör på sig så mycket och det är varmt. Lite vatten plus en kopp kaffe som dryck till salladen, gjorde oss nöjda och mätta, annars erbjuder ju flygplatser alkohol till maten, men nej.
Medan vi satt och pickade i oss maten, sallad skyfflar man inte in, man pickar i sig den, då satt vi och studerade folks fotbeklädnad. Maken var tydligen nöjd med dagen så här långt, för han tillät mig skratta lite lätt åt hans fadäs med de där morgontofflorna. Jag sa att jag skulle skriva och be vår ”chaufför” att kolla sina kunder lite bättre nästa gång så de inte kom i pyjamas också…
Skämta du, sa maken, det bjuder jag på. Han stack fram sina fötter så jag kunde ta en bild och bifoga meddelandet. 
Jag hade hållit tillbaka mina skrattkonvulsioner sedan cirka Jönköping, där han plötsligt ropade till och svor. Där i höjd med det småländska höglandet insåg han att denna gång fanns ingen möjlighet att kuta hem och byta till vanliga skor. Nu satt vi bland alla dessa resenärer med morgontofflor på fötterna. I det incheckade bagaget fanns hans sneakers, men det var där…. Då jag fick hans välsignelse att skicka en kommentar till sonen brast mina tillbakahållna skratt. Jag skrattade så tårarna rann. Jag fick svar från sonen att det var taxi vi beställt, inte färdtjänst. Det fick mig att skratta ännu en gång. Maken skakade på huvudet och menade att jag var lättroad. Men det berodde på att jag undertryckt skrattet i flera timmar. Då hade det också förvaltats med ränta på ränta.
Margareta
Roligare att skratta med än åt.
Ännu roligare när den man skrattar med är med på det