Midsommaren passerad. Nu är det tid att njuta så mycket som möjligt av sol, sommarlov och att lederna inte gnäller på grund av kyla och gråväder. Vi var lite sena i starten av att utnyttja vårt sommarkort på Skånetrafiken, så med andan i halsen gjorde vi en helrunda i lördags för att kolla att det går att ta sig runt hela landskapet på cirka sex timmar. Med hjälp av våra tidigare erfarenheter gick det. Hyfsat. Det blev inga extra utflykter. Bara sitta och njuta av att se vårt landskap i sommarskrud. Pågatågen vinner i både bekvämlighet och punktlighet så långt vi kan avgöra. Väntetiden på Skåneexpressen nr 3 i Simrishamn blev cirka femton minuter. Att det sedan stod ett Öresundståg med hemlig avgång och väntade i Kristianstad, gjorde att vi inte mer än kastade ett snabbt öga på att den staden stod kvar där den brukar vara. Tåget avgick i samma ögonblick vi hade stigit på.
Ganska skönt att byta till ett bekvämare säte. Jag hade envisats att sitta på sättet längst fram i bussen, med lite lägre komfort än längre bak i bussen. De är lite smalare precis där framme där det ska klivas på och plats för blippade osv. Men jag kunde se i tre väderstreck! Första halvtimmen njuter jag av ha lyckats komma över denna attraktiva plats i bussen, sedan börjar det krypa i kroppen. Kunde man sitta lite mer rymligt? Kunde det vara lite bättre benutrymme så man kunde jämka lite på sittställningen?
Men på Öresundstågen är sätena som mysfåtöljer i förhållanden till de säten vi just lämnade. Det var väl snällt av personalen att invänta lilla oss! Vi hade suttit och sökt i tidtabellen när vi skulle ha en anknytning västerut, då vi anlände anlända Kristianstad. Ofta har vi sett att vi har en-två minuter på oss att hinna med nästa tåg. Det har visat sig vara alldeles för snävt, och vi har fått invänta nästa avgång. Men här stod bara -:- på avgångstiden. Vad betydde det? I detta fallet var det att de skulle invänta de där tokiga helsingborgarna som satt en nästan hel arbetsdag och åkte Skåne runt. Medhavda ostmackor och kaffe till lunch som avnjöts strax söder om Lund, och nu halade de fram en ny termos på vägen mellan Kristianstad och Lund. Några Ballerinakex för att markera att detta räknas som fika. Vid hemkomsten upptäckte vi vindruvorna i ryggsäcken som åkt Skåne runt, bortglömda.
Vi delade kupé med en man som fick dra till sig benen då vi dök upp. Han satt och läste en bok, men vecklade ihop sig så gott det gick då vi plockade fram vår fika. Han var verkligen lång! Såg ut att försöka göra sig så liten som möjligt, men man är som man är. Han lade ifrån sig boken tog fram en laptop, men han förblev lika långbent. Generat försökte han vrida sig så att han nästan hade knäna i det lediga sätet bredvid sig. Jag kunde inte låta bli och småprata med honom. Boken han läste blev lite av samtalsämnet. Den låg bredvid oss på fikabordet. Tranorna flyger söderut…
Lund blev tågbyte på återresan då vi sett någon information om arbete längs spåret mellan Hässleholm och Helsingborg och ersättningsbussar användes. Nog med bussar för idag. I alla fall de regionala. Än en gång kollade vi bytestider och spår. Vilket spår kommer vi in på då vi anländer Lunds station? Vilket spår ska vi söka efter för att fortsätta? Vi anländer på spår 1 och ska bort till spår 5 för att komma hemåt. På två minuter!! Wow! Fixar vi detta? Maken läser den aviserade information som står i samband med stationen i Lund. Att hissarna vid spår 4 och 5 är avstängda för reparation. Det var ju sorgligt, sa vi. Men i samma sekund insåg vi att rulltrapporna förmodligen fungerade. Så för vår del var det inget hinder med de stillastående hissarna. I ett huj, av tåget upp på bron som går över tågspåren, ner på 5:an och där fick vi stå och vänta! Sedan vidare nordväst ut och hemma vid 18.30-tiden.
En snabbb sammanfattning om att våra reskunskaper satt kvar, men vi konstaterade att vi inte rört oss så mycket. Motionskontot var ganska tomt.
Nästa dag beslöt vi oss för en tur upp till Kullens fyr. Här har vi inte varit de sista tjugo åren, minst. Så en tur först upp runt fyren, tittade på en gammal fyrbåk som har en informationstavla, tyvärr tom. Precis som vi är vana att se massor av minnestavlor och plaketter runt om i landet. De görs i ett material som tydligen är stöldbegärligt, så själva grunden är kvar men plattan med informationen lyser med sin frånvaro. Jävla tjuvpack!
I samband med att vi rundade fyren mötte vi en hatt. Som var på väg ner i buskagen nere på stupet ner mot havet. Blåst runt Kullaberg är ständig. Man hör i väderrapporten i radio varje dag Kullaberg nämnas och jag har aldrig hört att det är vindstilla.
Hattens ägare, en kvinna ställde sig att peka ner där hon såg sin hatt ha fastnat i ett buskage. Hennes man var på väg att leta sig ner för att se om han kunde fiska upp den. Jag frågade vilket hon helst ville ha kvar, gubben eller hatten. Skrattande svarade hon att hon helst ville ha gubben. Vi stod kvar och såg hur mannen slutligen valde en smartare väg och lyckades ta sig ner, få tag i hattskrållan, och klättra upp igen. Han var värd en applåd för bedriften.
Även denna dag hade vi lunchsmörgåsar med oss. Men fika uppe runt fyren var inte att tänka på. Det var alldeles för blåsigt. Vi tog en promenad ner i skogen. Hela Kullaberg är ett naturvårdsområde så man får använda de platser som är uppbyggda med grillplatser och matplatser. Som jag sagt tidigare, kaffet smakar så gott utomhus. Denna dag blev det lunch och eftermiddagsfika samtidigt.
Då vi kände oss mogna för hemfärd och anlände busshållplatsen var det 45 minuter till nästa bussavgång. Vi tar en promenad till nästa hållplats sa vi. Istället för att sätta oss på hållplatsen. Blev en liten extrapromenad. Med lite mer terränggående. Jag tycker det är lite svårt med alla stenar och uppstickande trädrötter, skugga och sol om vartannat. Jag frågade om jag klarar en kilometer på 45 minuter och maken smålog och sa att det gör du lätt… men lätt är det inte med den terrängen. Tiden fixade jag lätt men snubbel snubbel…. Man får gå långsamt och känna sig för då man hittar sådana naturstigar.
Nu blev i alla fall motionskvoten lite bättre reglerad.
Och dessa dagar har vi konstaterat att: Rydebäck, Glumslöv, Landskrona, Häljarp, Saxtorp, Dösjebro, Kävlinge, Lund, Klostergården, Malmö, Hyllie, Svågertorp, Oxie, Svedala, Skurup, Svarte, Ystad, Tomelilla, Simrishamn ligger kvar där de brukar vara.
Längs Österlen njuter vi av att kunna känna igen de olika småsamhällena och minnen vi har från visiter vi avlagt där. Sträckan Hässleholm ner mot Lund är kvar som vi lämnade den sist, även om det där sockerbruket alltid ger mej ett visst huvudbry vad gäller namnet. Men till slut brukar Örtofta värka fram ur hjärnvindlingarna. Där var en otäck explosion i fjol, men tycks vara i drift igen. Så tack och lov har vi kvar mitt landskap som det brukar vara. I dagar som dessa, kan man inte ta något sådant för givet.
Margareta
Härligt att läsa om era utflykter.