Det är hemskt att vara göralös

Göralös! Ett uttryck mina vänner numera känner igen då jag säger det. Att jag är göralös. I Norrland är det inget märkvärdigt ord. Där beskriver man läget hur det är. Med minsta möjliga slöseri med ord. Man klumpar ihop ord utan någon fundering om det finns ett ord som heter så. Man bara säger hur det är. Men idag känns det som om jag verkligen är detta. Har alltså ingen stickning på gång. Under fjolåret stickade jag flera riktigt mysiga yllekoftor, några västar och där emellan några vantpar. I januari var jag i samma tillstånd som jag är idag, jag var göralös. Men hade sett en mycket vacker sjal i garnbutiken. Hade lust att sticks en sådan, och kom att tänka på att min svärdotter skulle fylla jämnt i vår. Om jag skulle sticka den till henne? 

Besökte butiken och frågade efter garn och mönster. Tittade på det uppstickade exemplaret som fanns där. Biträdet i butiken lät lite fundersam, hon sade att mönstret var på engelska. Det är ok bara jag kan få tag i det, menade jag. Att det var annorlunda sätt att köpa garn och mönster mot vad jag har träffat på förut som garnkund insåg jag ganska snart. Jag fick köpa mönstret via nätet och det levererades till min mailadress. 

Struntar jag i, bara jag lyckas få tag i det, sa jag. Och jag valde garn tack och lov med hjälp från damen i butiken. Mina ögon har tyvärr inte något tillförlitligt färgseende längre. I januari månad väljer man inga ljusa pastellfärger, man vill ha mysiga dova färger. Men jag fick hjälp så att färgerna harmonierade varandra, då jag skulle välja mönsterfärger. 

Hem och läsa beskrivningen. Jag fick läsa flera gånger och plugga in alla förkortningar. De kom så ofta i texten att jag aldrig skulle klara ut dem utan att ha dessa ”abbreviations” (förkortningar) utskrivna som ett litet notblad, och som alltid låg främst på den sida som var aktuell. 

Det erkännes att det var lite svårare än de mönster jag haft tidigare, men det fanns länkar i mönstret så man kan titta på instruktionsvideo på nätet. Jag har tidigare letat upp sådana ”tutorials” (handledningar) då jag stött på nyheter i mitt kunnande. Tänk att man kan fortsätta att lära vid min ålder. Det var så roligt och det där gamla kända uttrycket att det är lätt då man kan det, blev mycket tydligt allt eftersom arbetet fortskred. 

Men det var ju väldigt vad det blev dystra färger…. Jag kände då februari månad närmade sig slutet, man kan inte ge bort en så dyster sjal. Då den var färdig köpte jag en uppsättning garn till, nu i soliga gula färger. En sådan skillnad!Mitt humör blev genast mycket bättre och jag insåg hur påverkad jag var av hur jag valt färger. Nu blev det så soligt att jag nästan behövde ha solbrillor på då jag stickade. Tänkte på, då jag förstod hur det påverkar sinnet, hur mysigt jag alltid känt med alla vantar jag stickat under årens lopp. 

När jag stickade sjal nummer två, behövde jag inte läsa mönstret så noga. Jag kunde det så gott som utantill. När jag nån gång kollade av mönsterinstruktören, Stephen, tittade jag några sekunder sedan mindes jag. Men jag fortsatte som Stephen hade sagt och upprepade för mej själv rät – rät – avig – rät, har jag gjort i alla år. Men nu blev jag internationell och pratade med mej själv ”nitt – nitt – pörl – nitt”, det var ju så Stephen sade. Såg att maken tittade och skakade på huvudet. Förmodligen såg han att jag var ganska koncentrerad och inte ville avbryta. 

När sjal nummer två var färdig beslöt jag att överlämna båda till svärdottern. Så fick hon välja. Och den hon valde bort fick bli hennes huvudvärk. Vi får inte ”slänga” några textiler i soporna i vår stad. Samtidigt som jag förklarade för henne att dessa sjalar var ett resultat av mitt fortskridande som stickerska. Jag hade även bestämt att sticka en till och välja färger i grön-skalan. Min dotter har alltid valt gröna nyanser som första alternativ. Nu skulle jag göra ett nytt försök med de där färgerna. Jag inhandlade bottenfärgen och två mönsterfärgerna till att börja med, tänkte komplettera senare med de två som skulle till. Nu blev det så att jag, då vi var i Amsterdam, slank inom i garnaffären som denne Stephen har där. Kunde inte motstå att titta i hans butik då vi hade möjlighet. Så i dotterns sjal är två av mönsterfärgerna från mönstermästarens egen butik. Kul tycker jag. En av damerna på mitt stickkafé sa att färgerna var fina, lindblomsgröna och lime. Där var bara kvinnliga expediter i affären i Amsterdam så jag får åka igen om jag vill träffa Stephen personligen. Men han finns i min dator och de skänkte ett nytt mönster då jag besökte butiken och hörde att jag köpt mönster från dem tidigare. Jag får se om jag ska ge mej på fler sjalar.   

Jag hade lärt under arbetets gång hur jag kan kombinera garnsorter och hur jag hanterade om jag hittade felaktigheter. Denne man Stephen, hade en så skön attityd till om man förlorat eller fått för många maskor. Det rättar man till. Genom att ”göra” en ny maska eller sticka ihop två. En mycket charmig garnkonstnär som i alla tutorials talade till mej och berömde mej för att jag fortfarande hängde med. Men han hade trots allt i den första videosnutten fått mej att lova: don’t freak out! Få inte panik! Så nu vet jag hur man väver in alla garnändar så att det inte liknar ett skatbo på baksidan av arbetet. Jag har lärt hur man törs laborera med olika garnkvaliteter och och grovlekar. Hur man använder markörer många många ibland för att hålla koll på ut- och intagningar. Hur man stickar in lite pärlor här och där. Ja rent ut sagt känns det som han lärt mej leka med garnerna. Och att detta ger ett roligt resultat. Min svägerska i Norrland som också stickar, har fått höra och i bild se hur arbetet med sjalarna fortskridit. Hon har lärt mej hur viktigt det är med de där markörerna. Och under årens lopp tillverkat sådana till mej. Hennes håller mycket bättre än de jag tillverkar själv. Hennes knutar på de små öglorna håller bättre. Men dammsugaren spottar inte ut dem igen, så då jag tappat dem på golvet och jag inte sett det meddetsamma, då hjälper inte vilka knutar de är gjorda med. Jag hörde hur hon skrattade åt att jag behövde 104 stycken markörer till detta arbetet. Vad håller du på med nu då, undrade hon. Nu får hon hela historien så här. Hon brukar vara inne och tjuvläsa denna sida, säger hon då och då. Jag tar inte betalt av någon. Detta är mitt eget höga nöje. Att berätta en historia eller berätta vad vi gjort. Inte för någon vinning, bara för att det är kul. Men det räcker med detta mönster nu. Svärdottern och dottern har något att dra om axlarna sena kvällar i TV-soffan eller mysiga kvällar sent i trädgården i sommar.