Jag vaknade i morse och gladdes åt ljuset i sovrummet. Trots att persiennerna är neddragna vid den tiden på dagen, var det ljust. Förhållandevis ljust mot vad det varit senaste månaderna. Ja jag erkänner att det var ganska sent på ”morgonen”, nästan tio. Men jag har inte haft morgonskiftet denna veckan, så ingen fara. Då jag klivit upp och noterade att solen lyste från en molnfri himmel kände jag glädjen med det lovande vårljuset. Nästa vecka, vecka 8, brukar vara disig och kall. Så denna dag som trotsade almanackans datum och strålade, gjorde mig lite uppspelt. Jag föreslog en promenad, något som inte blivit av på en tid. På grund av både blåst och kyla, och på grund av ganska många järn i elden. Tandläkare, stickcafé och våra vanliga bridgedagar. I lördags förra veckan var vi bort till Kristianstad på födelsedagskalas så den dagen blev Skånetrafiken även testad. Banarbeten och en olycka på Klippans central gjorde att vi fick åka omvägar i Skåne för att komma hem igen. Vi börjar kunna hantera situationer som uppkommer, och har rutin på hur vi planerar för både reservkost i ryggsäcken och koll på toaletterna var de finns. Senaste tiden har vi åkt en omväg med bussbyte för att komma till bridgen i stan, även det för ett vägarbete. Det känns som om vi kan de flesta omvägarna runt hålor och gropar som grävts i Skåne, men nej.
Den där promenaden som vi beslöt oss för då veckostädningen var avklarad idag, blev ytterligare ett vägarbete till våra erfarenheter. Vi tar bussen till Sofiero och traskar hem sa vi. Så behöver vi inte bekymra oss om att klockan passerar tre och vårt busskort inte gäller. Vid Sofiero var där ingen hållplats, den var indragen för det arbetades runt entrén till Sofiero. Så vid nästa hållplats i Laröd blev det avstigning. Nu var vi inte riktigt överens på hur vi skulle ta oss hemåt, den eller den stigen? Småskrattande sa vi att vi kunde alltid ta bussen tillbaks till en hållplats vi kände till men traskade inåt skogen i alla fall. Solen kändes så välkomnande och jag var glad att stigarna var torra och lätta att promenera på. Annars kan det vara lerigt och sörjigt vid denna tid på året. Det har inte regnat nåt nämnvärt senaste veckorna.
En bit in i skogen stötte vi på en stor rhododendron som förvånade oss. Alltså var vi i en del av skogen som vi inte kommit i tidigare. Var det en rymling från Sofiero? Maken menade att det var nog en planta som gamle kungen varit missnöjd med så han slängt ut den utanför murarna. Hur som helst så står det nu en rejält stor rhododendron mitt i Pålsjö skog. Det är ganska roliga fynd man gör såhär vinterhalvåret. Till sommaren försvinner den bland all annan grönska.
Vi strosade vidare och till slut hittade vi vår ”gamla vanliga stig” som vi hittar hemma längs utan några funderingar. Vi njöt av att det inte blåste som annars är ett gissel vid denna årstid då temperaturen är runt nollpunkten. Tvärtom, vi njöt av solstrålarna på nästippen, även om kylan drev på det där näsdroppet som gör att man snörvlar vartannat andetag, för att slippa ta fram näsduken en stund till. Detta hör till vinterpromenaden. Vi småpratade samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Enstaka mesar lät lite blygt, som om de testade sina stämmor. En hackspett lät några trumvirvlar höras. Men annars är det fortfarande tyst i skogen. Det är för tidigt på året.
Vädret hade lockat ut många vandrare, och plötsligt mötte vi en man som kom med stora kliv och stavar. Hallå kollegor sa han hurtfriskt, och jag försökte se om det var någon bekant. I motljus var det svårt att urskilja ansiktet på honom, men jag kände inte igen rösten. Jag stannade till framför honom och kollade närmre. Nej ingen bekant. Men vi var överens om det trevliga promenadvädret. Synd sa jag att det inte finns en enda bänk att vila benen på en liten stund. Promenaden längs skogen förbi Sankta Maria är cirka fyra kilometer lång och inte en bänk! Jag sa att jag skrivit till kommunen för något år sedan och beklagat mej om den bristen. Men fick till svar att stadens ekonomi inte tillät detta. Det var 2022, det år man kostade på en ”paviljong” vid hamnen för 13,5 miljoner, en paviljong som nu ligger i en malpåse nånstans! Jag är övertygad att en bänk hade varit mer prisvärd. Mannen, kollegan, sa att jag skulle kontakta ”daglig verksamhet” i kommunen och be dem om att fixa en bänk så vi skulle få någonstans att sitta och fika och vila benen. Han berättade att han just flyttat från Varberg. Där hade ett av hans promenadstråk också saknat en bänk. Han hade ringt till den verksamheten i Varberg och vips stod där en bänk några veckor senare. Påtala att det är en bänk som ska hjälpa mot funktionshinder. Det hade han sagt i Varberg, att det var ett klart funktionshinder att inte få vila en stund då det behövdes. Nu är frågan om fika också är att betrakta som en form av funktion som hindras av att det inte finns en bänk?? Vad tror ni?
Margareta
Försöka duger!