Jag mår illa, som Magnus Uggla sjöng om för många år sedan. Hade precis följt nyhetssändningen i TV då vi satt oss till bords idag. En rapport om världsläget och krigen som pågår blev samtalsämnet idag. Vi känner att det börjar hetta till i alla hörn av vår värld. Nyinstallation av presidenten i USA verkar vara helt horribel. På TV-bilderna jublar folket över denne man, ungefär som de gamla dokumentärfilmerna där folk står och sträcker upp högerarmen i luften och hyllar sin nye ledare. Med samma bestämda glädje syns folk rusiga av nyordningen, som jag kan se på TV-reportaget. Sedan ser man polis stå skuldra mot skuldra för att vakta deras gräns mot Mexiko. Oj, vad de kan bredda axlarna, dessa poliser.
En olustkänsla bara av att se dessa bilder växer fram i mej. Hur kan en sådan enorm nation dras med i detta? Det kanske är effektivt att skapa tydliga gränser igen, inte låta folk resa runt och över gränser hur som helst. Han kanske begränsar kommande pandemier, och även håller dem inom landet de som eventuellt dyker upp hos dem. Tack och lov att vi har WHO här i Europa annars hade Trump skickat hem dem från sina jobb.
Undrar hur det blir med slaveriet. Han kanske tittar över det igen? Kanske han ser att alla bl.a. Fodora och Uberanställda lever med sådana villkor? Eller har de inte Fodora och de andra i USA? Fast de sorterar kanske under fri företagsamhet, och då bör de vara högre prioriterade än vanliga arbetstagare.
I vilket fall som helst så barkar det åt ett håll som jag inte vill hänga med på. Jag minns då min dotter var i lågskoleåldern, sa hon att om det utbröt ett tredje världskrig, skulle hon begå självmord! Tydligen hade hon snappat upp någon som berättat om det förfärliga kriget som hennes far-och morföräldrar levt med. Även om inte vårt land varit ockuperat, så var svenskarna involverade på sitt sätt. Jag vet inte vem som berättat för henne, men jag tyckte det var ett underligt uttalande av en sjuåring. Det beskrev hur skrämmande det var med ofred.
Många gånger senaste året har jag tänkt på vad den där lilla sjuåringen sa. Och detta var då vi hade ganska lugnt här i världen. Hur mår alla barn som har denna eviga krigsrapportering dagarna i ända? Hur mår ungdomen som snart ska välja fortsatta studier?
Och idag eskalerade mina orostankar om världsläget. Ska vi bli klart avgränsade Öst-Väst-Mittemellan. Vad gör vi med England som lämnat EU? Inte vårt problem, tänker somliga. Norge då? Som inte hunnit känna efter ännu, då de blir granne med Trump och Grönland? Hur gör vi med NATO? Ska vi fortsätta prata med USA som om de är en demokrati??
Förr såg man nyttan av samarbete och kunde glädjas åt att vi behövde varandra, men ursäkta mej.
Jag ser att Trump är på väg att nedmontera demokratin i landet, och som en envåldshärskare ta över. Demokrati är ett sätt att ordna samhället, och det är motsatsen till diktatur. I en diktatur bestämmer bara ett enda parti eller en enda person.
Hur hanterar vi detta med en gryende monokrati i väst, kanske en begynnande tyranni? Hur långt vågar han gå, och hur länge har han de hyllande massorna med sig? Kommer han att sitta fyra år?
Vi har funderat på att förbereda oss för bistrare tider. Planering för längre strömavbrott är gjorda. Vi har tänkt till om att ha ett litet basförråd med livsmedel. Inte mycket är gjort, men just det att vi börjat tänka känns bra. Att inte bara blunda och hålla för öronen, och tro att det ska hindra vad som håller på att hända.
Ibland hör man att man inte ska måla f-n på väggen. Men det är tid att börja bygga Noaks ark igen, tror jag.
Margareta
Jag har inte varit orolig innan, men nu är jag faktiskt det.
Din skrift fick mig att vakna på riktigt.