Oj så mörkt det blev. Jag hänger inte med. Först började dagen som en sådan där mulen dag så det hjälpte inte att vi drog upp persiennerna, det var fortfarande dunkelt inomhus. Till slut tändes lampan och jag började fundera om det var morgon middag eller kväll. 

Lite bakis efter middagsbjudningen gårkväll, med efterföljande kortspel. Barnbarnet visade en viss skepsis först, lite ovilja, sa att hon hellre satt vid datorn och chillade. Men jag kontrade med att så tänkte även jag, men ibland får man offra sej för familj, släkt och vänner. Ett förvånat ögonkast som svar, sedan såg jag att hon läste koden. Det blev några rundor med gammeldags kortspel, och chillandet fick vänta för oss båda. Angående bakis-känslan behövs inte mycket nuförtiden. Det räcker att man frångår sina vanliga latmannavanor, klär upp sig lite och sitter med runt ett middagsbord, där man får tänka på bordsskicket och samtalsämnena. Jag vill ju inte säga att det tär på krafterna, men man får koncentrera sig. Och vi har ställt om till normaltid natten som gick. Vi har fått tillbaka lånad tid. Men det är med den tiden som ett vanligt lönekonto, ingen ränta. 

Veckan som gick har varit omväxlande. Tisdag sopplunch på bridgeklubben. Tänk att ärtsoppa kan smaka så gott. Men som min lillasyster har lärt mej säga: Gratis är gott. Onsdagen var det träff på stickkaféet. Då jag kom hem stod det en äppelkaka med marängtäcke på bordet, alldeles nybakad. Han kan, den där maken!

Torsdag stod vi i kö vid vårdcentralen för att få vaccin. Det är första gången i mitt liv jag har tagit vaccin mot säsongsinfluensa. Men covid-19 ville jag ha. Då jag stod framför sköterskan som frågade om jag skulle ha båda, tordes jag inte fega ur längre. Så jag sa, ja tack, båda två. Jag har inte dött ännu av det.

Fredag var vi och ansade till kalufserna, och efteråt tog vi en tripp till Ängelholm. Jag hade läst reklamen! Reklamen som var i min dagstidning hela förra vintern med de snygga kepsarna. Nu lyckades jag locka med maken dit, och då han var nyklippt och det ”drog om nacken” på honom var han lättlockad att införskaffa en ny keps inför vintern. 

Ryds marknad i Höganäs har blivit lite av tradition för oss att besöka. Inte för att vi handlar något, men marknad är ett folknöje som vi gärna deltar i. Tyvärr ser vi förändringarna. De gamla knallarna har försvunnit. Jag tror att pandemin slog ut en del av dem. Dock blir det en promenad för oss att titta, lyssna och se hur folk träffs och trivs. I år mötte vi inga bekanta, men vi brukar gå senare på dagen. Nu passade vi på då vi på vår Ängelholmsresa dagen förut löst en 24-timmarsbiljett. Den gällde till klockan 14.00 denna dag. Och vi skulle på middagsbjudning på kvällen så vi behövde komma hem i tid. Framför allt njöt jag att ha gjort ett sådant ”klipp”. Söndagen blev perfekt återhämtningsdag, bara slappa med en bra bok. Lite stickning och en långfilm. 

Nu får jag se om det rättar till sej i skallen på mej, det här med tiden, och i magen. Vi har ganska så tidsbundna måltider, men idag föreslog jag lite våfflor till eftermiddagskaffet för att överbrygga den där mörkerkänslan. Grädde och sylt och frasiga våfflor kan pigga upp en sådan mulen dag, då man tillika är tidvill. Vi åt och njöt. Sedan blev det ingen mer mat idag. Det blev svart, mörkt och ingen hunger. Får se imorgon om vi blir lite vettigare då. Men en sak vet jag, man kan hoppa över lagad middagsmat någon gång utan att man svälter ihjäl. Speciellt då man stiger upp strax innan det är tid att törna in igen.