Första veckan i september blev precis som tidigare år, varm. En förlängd sommar, lik somliga jag minns från forna år. Det är lustigt jag måste ha någon speciell händelse att hänga upp minnet på vad vädret anbelangar. Annars har man ingen riktig koll. Om någon frågar mig hur vädret var för tre år sedan under septembers första veckor, har jag ingen aning. Men jag vet hur jag ofta har svarat folket uppe i Norrland då vi lämnat stugan i månadsskiftet augusti – september, då de sagt att nu är det slut på denna sommar. Jag har aldrig hållit med dem om detta, utan kontrat med att september och minst halva oktober är också sommartider för oss skåningar, i alla fall vad jag kan minnas. 

Man talar om indiansommar och brittsommar, och om man stannar upp i sitt vardagsliv och tänker, så har det varit sådana tider i många år. Jag minns hösten 1968 då vi bytte lägenhet och vi fick en sandlåda utanför vårt köksfönster. Hur sonen 21 månader gammal ville bo i denna sandlåda. Morgon middag kväll, det spelade ingen roll. Hösten var som en enda lång sommar. Och oj vad han grävde i denna sandhög. En tidig morgon väcktes jag av dörrklockan. Vem ville något klockan 6.00 på morgonen? Yrvaket gick jag och öppnade. På den tiden misstänkte man inga fula avsikter! Grannfrun stod med min son vid sin sida, han klädd i sin röda pyjamas. Hon undrade om det var rätt att han fick vara ute själv och leka den tiden på dygnet? Sannerligen inte! Men det var inget fel på hans egna initiativförmåga. Så där hade han suttit i sandlådan och grävt, den arla morgonstund. 

Idag går det ett Maraton-lopp i Helsingborg, och det är flera år sedan de fick svalka i form av lite regn. Idag får de en svettig runda med rekordtemperaturer i sikte. Själv sitter jag inomhus med nedfällda solskydd. Jag har ingen arbetsgivare som tvingar mig ut i solstekan. Och förnödenheter i kyl och frys räcker till. Då känns det faktiskt riktigt skönt att bara få ta det lugnt och invänta mer behagligt väder. 

Lördags-samtalet med svägerskan blev en trevlig stund. Hon hade aviserat förra veckan att hon skulle göra en resa med buss till, och båt på Göta kanal och Vänern. Jag bad henne berätta om resan och jag följde hennes färdväg på kartan på iPaden. Detaljerat berättade hon om färdvägen, lunchen i Tidaholmstrakten och bussresan vidare norrut. Vi har åkt dessa vägar på vår väg upp mot stugan någon gång, så jag hängde med då hon beskrev färdvägen. Trevligt sätt att få hänga med andligen på en del av resan. Mycket god mat i vänners lag hade gjort resan till en upplevelse.

Den som gjort en resa har något att berätta har jag sagt tidigare ett flertal gånger här på mina sidor, och nu blev jag än en gång övertygad. Jag erkände att jag inte varit helt på det klara med vilka dagar det var som färden skulle gå åstad, men sa att jag varit litet avundsjuk både tis- ons- och torsdag på henne. Skrattande sa hon att torsdagen hade hon varit hemma så det var slöseri på energi att avundas henne den dagen. 

Fredagen var vi och fick ansat håret, sista dagen vår frissa jobbade innan hon far på semesterresa till Skottland. Vi hade tingat just den dagen innan vi for till norrland, för att inte bli för anskrämliga och långhåriga då vår frissa befann sig utomlands. Jag önskade henne en god tur och sa att varje gång hon höjer armen med ett stop öl eller med ett glas whiskey, ska hon veta att jag är avundsjuk på henne. Varje gång! Skottland hör till mina punkter på min to-do-lista. Dock har vissa av dessa punkter fått flytta längst ner på listan, bland dem som jag ser som ett ouppnåeligt mål i detta livet. Man kan inte få allt. 

Maken undrade om jag ansåg det som mest lämpligt att sitta och sticka yllevantar dessa dagar då värmen tvingade oss att sitta bakom nedfällda jalusier. Han mumlade det i samband med att jag bad om hjälp att repa upp en vante som var så gott som färdig. Om jag stickat med garn i flera färger är det en god hjälp om han tar den ena färgen och nystar upp. Nu var jag var inte nöjd med färgsättningen, ville prova i en annan bottenfärg. Han borde inte muttra om mina lämpliga eller olämpliga sysselsättningar. Istället glädjas åt att jag repar upp och börjar om. På det viset sparar jag mången slant då jag återanvänder garnet. Fast han mumlade igen att det kanske blev för uppslitet då jag repade upp flera gånger, dels för jag tappat maskor och dels för att jag stickat fel. Strunt samma vad jag gör, då jag har svårt att sitta och titta rakt ut i vädret. Det var enklare förr då jag kunde läsa en bok på vanligt sätt. Eller titta på TV. 

Det har inte blivit några promenader, då dagarna varit för varma för att vi ska njuta. Förra lördagen tog vi en promenad ner genom Pålsjö Skog, även om det var hett. Men vi höll oss inne i skogen så mycket som möjligt. En liten eftermiddagsfika packades ner i ryggsäcken innan vi gav oss iväg. I makens ryggsäck följde en tom plastbox, ifall vi skulle hitta några björnbär. Lite väl optimistiskt att tro att man ska hitta några björnbär på buskar där så många av stadens invånare passerar så ofta. Men jodå, om man letar inne i snåren undertill, dit man har svårt att nå för de stickiga buskarna, där fanns ett och annat bär. Jag fick hjälpa till att bereda väg för den envisa gubbe jag är gift med, genom att med mina gångstavar lyfta upp revlar och buskgrenar. Han lyckades få ihop ca två hekto, vilket han bedömde skulle räcka till ett muffinsbak. Små och halvtorra efter denna regnfattiga sommar, men ändå, det var björnbär. 

Senare på kvällen kom grannen som bor tvärsemot oss med en skål och överräckte. Äpplen, svenska doftande nyplockade låg i skålen och med en krans av saftiga björnbär! Mums! Jag bligade förtjust på skålen och frågade hur många äpplen jag fick ta. Ville ju ha ett till maken också. Ta hela skålen sa mannen, det är till dej. Överrumplad tog jag emot skålen, vet inte om jag mumlade fram ett tack, men hoppas att jag gjorde det. Vi är inte mycket på speaking terms med våra grannar, men dessa ungdomar har vi småpratat med någon gång. Då skålen tömts och diskats återlämnade jag den. Samtidigt berättade jag att vi samma dag som jag fick dessa av honom, varit ut i Pålsjö Backar och med rivet skinn och mycket sveda lyckats få ihop två hekto småtorra björnbär innan han kom med sina saftiga fina! Som om ödet ville att det skulle vara lite mer smak på de muffins vi kommer att ha som medhavd kaka till kaffet på våra bridgeträffar. Vi får väl dela med oss några muffins till familjen som bjöd på dessa ljuvligheter. 

Vem tror ni har ätit nybakad äppelpaj med vaniljsås två dagar denna vecka till eftermiddagskaffet? Svenska goda äpplen med krispigt fruktkött och smak av sommar. Jag brukar ”snusa” i luften då jag är i affärerna vid denna tid på året, så jag inte missar doften av de första transparent blanche-äpplena. Deras doft är så speciell, man behöver inte bita i dem för att känna smaken, deras doft är tydlig. 

Jag tror jag tar några varv till på mina vantar.