April – spring? April – vår?

I will type some lines about April weather. It seems to be the month which never can decide if the winter will remain or we approach toward spring. A fortnight ago we had planned for a walk in a beautiful parks in town. Away to the bus and after a while, when the bus passed by the forest we saw between the trees as if there was snow drifts all over the ground. We realised this very early date in  beginning of April the ground was full off white snips, one sign of spring in my head. I remember about 40 years ago, when we were going to celebrate my nephew on his birthday, the 8th of April, I tried to to pick a bouquet of coltsfoot to hand over to him on his birthday. The first time when I did so, he looked a bit embarrassed, but after some years he connected this little bouquet with his very own day. And I still remember some of the years, it was difficult to find any flowers for him. It was still snow in the ditches, but most times I managed to find them for him. 

This year there were no coltsfoot anymore, they were gone by that day. This year if I was going to celebrate him, I had been able to pick a huge bouquet of white snips. 

We stepped off the bus next bus stop, and took a walk through the forest looked at the flowers and listened to the birds. , some of the earliest migrating birds had arrived to our country. I must confess, I’m not sure if I am happy for early spring, or if I am sad for this mysterious kind of weather changes?

I started to say I was going to try to type some lines, I am trying to type with help by Tessa my assistant who types what I speak, so here I sit in the dark and speak English to myself. It is a good test if my pronunciation works out and Tessa understand what I say. So far I can tell you it is okay with my language, I don’t know if it depends on Tessa or me, but it seems to be easier to type with an English version of assistant. When I use the Swedish “Siri”, I think she had some problem with my dialect, this southern Swedish dialect I am speaking. It is not because I am bragging about my English, I think it’s rather because of my devices and Artificial Intelligence are better developed than the Swedish production. 

Probably I never will get to know why it is easier to use this assistant when I write in English than when I write in Swedish. But a very funny way to play with my devices and explore this help which I needed even more some years ago when I lost my sight. Nowadays I get treatment in my eye every second month, so I have regained the ability to see, even if it is not as clear as it use to be. I can’t see the right colours, blue colour is almost all gone, and I know many of the colours isn’t the same as it used to be. It can’t help, sometimes I am a bit sad because the memory of the colours is gone too. Some memories of the colour I saved by heart, for example the yellow coltsfoot I picked for my nephew at his birthday when he was a little kid. That yellow a very intense yellow flower I couldn’t find if it was a cloudy day, becausethe flowers close when the sun didn’t shine. Just found it when the sun shone, and I can still remember the warmth from the sunshine in my neck when I picked them, which helps me to remember that specific yellow flower. By now this little boy is a middle aged man, and I don’t think he remembers this little flower as I associate with this man. 

Today Sunday the sun shone, we saw at the thermometer it was rather chilly after all, but we decided to take a walk and have our afternoon coffee in some sunny park somewhere. We went by bus to a part of town we never had visited before. But we found a path along a creek behind some area we were curious about. Every week we pass by when we have made our shopping. And both of us didn’t know what a nice little hiking trail there was in our city. Surprised we found another part of town to explore. But today late April we needed our mittens. We got cold hands and fingers, and when we served our coffee at a bench where the sun gave us warmth, we wrapped our hands around the coffee cup. When we went back at home by bus, I told my husband how glad I was having found this “new” destination for walks. I had also shook off the frustration I got when I read the weekly letter from my senior club just before we left home. They told they were sorry about a meeting next week which were announced as a theme day and with a small meal afterwards. Appreciated by many members, many of them living alone. People in our age often are alone, widowed or divorced. And this event with a small meal and a glass of wine they’re looking forward to. Now the weekly letter told us a member had noticed this club didn’t have any allowance to serve alcohol!! He had even contacted the municipality and asked if the senior club were allowed to serve wine. 

I haven’t been at any of this meetings yet, but I felt upset someone had made this effort to stop the serving of alcohol! It must be a lot more serious criminal things, to get taking care of in our society, than this little illegal acts committed by my senior friends. But still I feel a bit annoyed about some people can bear to be so assertive and impertinent. Members in this club are all seniors and orphans, but I think they don’t need anyone taking responsibility for their behaviour anymore. Most of them may decide if they are getting ready to committ such a crime themselves.

 After all I am happy I don’t meet the member today who has reported it, because I probably had argued with him and defended an criminal act. Made myself a bad citizen.

Här är svenskan

Jag ska skriva några rader om aprilvädret. Det verkar vara månaden som aldrig kan bestämma sig om vintern blir kvar eller om vi närmar oss våren. För två veckor sedan hade vi planerat en promenad i en vacker park i stan. Iväg till bussen och efter en stund, när bussen passerade förbi skogen såg vi mellan träden som om det låg snödrivor över hela marken. Vi insåg då att detta mycket tidiga datum i början av april, att marken var full av vitsippor, ett av vårens tecken enligt mig. Jag minns för ungefär 40 år sedan, när vi skulle fira min systerson på hans födelsedag, den 8 april, försökte jag plocka en bukett tussilago att överräcka till honom på hans födelsedag. Första gången jag gjorde det såg han lite generad ut, men efter några år kopplade han den där lilla buketten till sin alldeles egna dag. Och jag minns fortfarande några av åren, det var svårt att hitta några blommor till honom. Det var fortfarande snö i dikena, men de flesta gångerna lyckades jag hitta dem. I år fanns det ingen tussilago längre, de var borta på hans dag. I år om jag skulle fira honom hade jag kunnat plocka en enorm bukett vitsippor.

Vi klev av bussen nästa busshållplats och tog en promenad genom skogen och tittade på blommorna och lyssnade på fåglarna, några av de tidigaste flyttfåglarna hade anlänt till vårt land. Jag måste erkänna, jag är inte säker på om jag är glad över den tidiga våren eller om jag är ledsen över dessa mystiska väderleksförändringar?

Jag började säga att jag skulle försöka skriva några rader, jag försöker skriva med hjälp av Tessa min assistent som skriver vad jag pratar, så här sitter jag i mörkret och pratar engelska med mig själv. Det är ett bra test om mitt uttal fungerar och Tessa förstår vad jag säger. Än så länge kan jag säga att det är okej med mitt språk, jag vet inte om det beror på Tessa eller mig, men det verkar vara lättare att skriva med en engelsk version av assistans. När jag använder svenska ”Siri” tror jag att hon hade problem med min dialekt, den här skånska dialekt jag pratar. Det är inte för att jag skryter om min engelska, jag tror att det snarare beror på att mina datorenheter och artificiell intelligens är bättre utvecklade än den svenska produktionen.

Jag kommer nog aldrig att få veta varför det är lättare att använda den här assistenten när jag skriver på engelska än när jag skriver på svenska. Men ett väldigt roligt sätt att leka med mina datorer och utforska den här hjälpen som jag behövde ännu mer för några år sedan när jag tappade synen. Numera får jag behandling i ögat varannan månad så jag har fått tillbaka synförmågan även om den inte är så tydlig som den brukade vara. Jag kan inte se de rätta färgerna, blå färg är nästan helt borta, och jag vet att många av färgerna inte är samma som de brukade vara. Det kan inte hjälpas, ibland är jag lite ledsen eftersom minnet av färgerna också är borta. Några minnen av färgen har jag sparat i mitt hjärta, till exempel den gula tussilagon jag plockade till min systerson på hans födelsedag när han var liten. Den där gula, väldigt intensiva, gula blomman kunde jag inte hitta om det var en molnig dag, eftersom blommorna stänger när solen inte skiner. Hittade dem lättare när solen sken, och jag kan fortfarande minnas värmen från solskenet i nacken när jag plockade dem, vilket hjälper mig att komma ihåg den där specifika gula blomman. Vid det här laget är den här lilla pojken en medelålders man, och jag tror inte att han kommer ihåg den här blomman då jag träffar honom.

Idag söndag sken solen, vi såg på termometern att det trots allt var ganska kyligt, men vi bestämde oss för att ta en promenad och ta vårt eftermiddagsfika i någon solig park någonstans. Vi åkte buss till en del av stan som vi aldrig hade besökt förut. Vi hittade en stig vi blev nyfikna på, längs en bäck bakom ett villaområde. Varje vecka åker vi förbi här, när vi har handlat. Ingen av oss visste vilken fin liten vandringsled det fanns gömd i vår stad. Förvånade hittade vi en ny del av staden att utforska. Men idag sent i april behövde vi våra vantar. Vi fick kalla händer och fingrar, och när vi serverade vårt kaffe vid en bänk där solen gav oss värme, virade vi händerna runt kaffekoppen. Då vi åkte hem med bussen berättade jag för maken hur glad jag var att ha hittat denna ”nya” destination för promenader. Jag hade även skakat av mig frustrationen jag fick när jag läste veckobrevet från min seniorklubb, strax innan vi for hemifrån. De var ledsna att berätta att de vid ett möte nästa vecka som utlyste ett föredrag plus en liten måltid efteråt skulle bli utan den servering de utlyst. Uppskattad av många medlemmar, många av dem bor ensamma. Människor i vår ålder är ofta ensamma, änkor, änklingar eller skilda. Och detta evenemang med en liten måltid och ett glas vin ser de verkligen fram emot. Nu berättade veckobrevet för oss att en medlem hade noterat att den här klubben inte hade någon tillstånd att servera alkohol!! Hen hade till och med kontaktat kommunen och frågat om seniorklubben fick servera vin.

Jag har inte varit på något av dessa möten ännu, men jag kände mig upprörd över att någon hade ansträngt sig så för att de skulle sluta servera ett glas vin! Det måste finnas mycket allvarligare brottsliga saker att ta hand om i vårt samhälle, än dessa små olagliga handlingar begångna av mina gamla vänner. Ändå känner jag mig lite irriterad över att vissa människor kan orka med att vara så påstridiga och impertinenta. Medlemmar i den här klubben är alla seniorer och föräldralösa, men jag tror att de inte behöver någon som tar ansvar för deras handlingar längre. Även om de visar sig vara illegala på detta sätt. 

Jag är trots allt glad att jag inte träffar medlemmen idag som har anmält det, för jag hade förmodligen bråkat med honom och försvarat en brottslig handling. Och därmed gjort mig själv till en dålig medborgare.