Who’s hand do we hold? Vem håller vi i handen?

We are members by now in an organisation, allied to a peace alliance. We are supposed to trust our fellow members to work for peace and development of our societies. Probably I am stupid who not understand the news and reports from our both military the government, especially the minister of defence. I listen and all they say is how we are going to twice- and triple- our factories where they produce war material. Not a single word about deescalation of less production of weapon and ammunition. Our minister of DEFENCE speaks panting, both on exhalation and inhalation about our growing industries of war material. He both looks and sounds very proud. As if we are competing in an arms race. So far I haven’t heard anyone speak about defence. You may excuse me, but I can’t see escalating industries making war material as any form of defence. Fighting aircrafts is used as merchandise and ammunition to all kind of firearm has become common merchandise. Export and import has turned to an arms industry, not any food or technical goods anymore.

From earlier having been a nation with export of both brain and technic, we have called upon us to manufacture munitions and to equip troops and make our men and women fit for battle. 

In my daily newspaper people (read men) arguing about what kind of defence we need. Most of them are very determined we need more qualified forces and more soldiers, in my mind I will name it something else. They accuse each other being armchair generals. I read and can feel the hostility between them. I wonder how many different opinions to defend a country there are?

Can you see the growing disagreement all over the world? Day by day we alienates us from defence. All of us are taking part of some of the opinions we hear or read about, not volontarily, but we get influenced by listening and read about it. We can no longer be neutral if a larger conflict start in our part of the world. We are partners but to whom? Does anyone really know which one we want to be nearest partners to? 

In my life, and it is almost 8 decades, I have never before heard the rattle from weapon so clear as I do nowadays. Probably I never get any answer at my fear and doubts about what is happening in future. But I can not stop wonder why all this troubled times escalating day by day. Why can’t we just calm down and be happy with what we have?

Här är svenskan

Vi är nu medlemmar i en organisation, allierad med en fredsallians. Det är tänkt att vi kan lita på att våra medmedlemmar arbetar för fred och utveckling av våra samhällen. Förmodligen är jag dum som inte förstår nyheter och rapporter från både militär och regeringen, speciellt försvarsministern. Jag lyssnar och allt de säger är hur vi ska dubbel- och tredubbla våra fabriker där det produceras krigsmateriel. Inte ett enda ord om nedtrappning, mindre produktion av vapen och ammunition. Vår försvarsminister talar flämtande, både på utandning och inandning om våra växande industrier av krigsmateriel. Han både ser och låter väldigt stolt. Som om vi tävlar i kapprustning. Hittills har jag inte hört någon prata om försvar. Ni får ursäkta mig, men jag kan inte se eskalerande industrier som tillverkar krigsmaterial som någon form av försvar. Stridsflygplan används som handelsvaror och ammunition till alla typer av skjutvapen har blivit vanliga varor. Export och import har övergått till en vapenindustri, inte några livsmedel eller teknik längre.

Från att tidigare ha varit en nation med export av både ”braindrain” och teknik, har vi uppmanat oss att tillverka ammunition och att utrusta trupper och göra våra män och kvinnor rustade för strid.

I min dagstidning bråkar folk (läs män) om vilken typ av försvar vi behöver. De flesta av dem är mycket bestämda att vi behöver mer kvalificerade styrkor och fler soldater, i mina tankar kommer jag att kalla det något annat. De anklagar varandra för att vara fåtöljgeneraler. Jag läser och kan känna fientligheten mellan dem. Jag undrar hur många olika åsikter det finns att försvara ett land?

Kan du se den växande oenigheten över hela världen? Dag för dag fjärmar vi oss från försvaret. Allihop av oss tar del av några av de åsikter vi hör eller läser om, inte frivilligt, men vi blir påverkade av att lyssna och läsa om det. Vi kan inte längre vara neutrala om en större konflikt startar i vår del av världen. Vi är partners men till vem? Är det någon som verkligen vet vilken vi vill vara närmaste partners till?

I mitt liv, och det är nästan 8 decennier långt, har jag aldrig tidigare hört skramlet från vapen så tydligt som jag gör nu för tiden. Förmodligen får jag aldrig något svar på min rädsla och tvivel om vad som händer i framtiden. Men jag kan inte sluta undra varför alla dessa oroliga tider eskalerar dag för dag. Varför kan vi inte bara lugna oss och vara nöjda med det vi har?