Oh, is it already Saturday my sister in law asked when I called her today. Time is running so fast I drop the perception of time. I have to check if I’m dressed in usually clothes or in my pyjamas when I wake up after my nap. The days are grey and have no sun in sky telling me if it’s before or after noon and what day it is, she said. But our weekly connection by phone continues at Saturdays and we have to keep it in mind. Hopefully one of us notice what day it is, most often by tear a page in our calendar and read what weekday and date it is or read the date in latest newspaper. 

The snow has melted away and that extra light we had for almost a week are gone. Thursday afternoon there still were some white fields in town. Very seldom it’s not stepped on. Of course the children like to tumble around and make “snow-angels” by lying down in snow and move both their arms and legs, and a pattern appears in snow looking like angels with both wings and a long dresses. We passed such a lawn covered with a layer of snow. Without any either angels or other pattern in it. It’s rather many years ago since I laid down in a snowdrift to create snow-angels. I am sure if I did so nowadays, I have to beg for help to rise. 

But we discussed the joy children always have when we get snow and it stays for some days. Even since our own children has grown up and stopped playing in the snow , my husband and I use to decorate our garden by making a snowman just outside our kitchen window, so we could enjoy it when we sat at table for a meal. If I remember right we have made snowmen when we have been babysitters for the grandchildren as well. Snowmen with a carrot as nose, some barbecue charcoal ans eyes  and one real nice hat on its head. 

A nostalgic feeling felt inside us, a desire to make some play in snow, and we talked about bygone days. But as well as the fact I don’t lay down in snow to make any snow angels, we realise we can’t do any snowmen either. We need an assistance who can roll the first twenty centimetres ball before we can continue to roll it. Dressed in cloth for winter we can’t bend that much we reach the ground anymore. Maybe, my husband said, if I have had a pair of that pvc-coated fabric trousers like those children use to wear when they play outdoors in rain and snow, so I can creep on my knees, to roll that starting layer and hand over them to you to be continued to right size. None of us are able to bend  and in same moment do some work at the ground. We remembered and giggled at the memory, and at the old people, one 80+ and the other one 80-. 

Friday we made a little trip to Copenhagen to visit some Christmas markets. We hardly has visited Denmark since before the pandemic. And we have talked about a short trip some day. Now that trip got off. Next week we’re celebrating our 58th wedding day. And 59th engagement day. Maybe you can understand why none of us is so athletic we reach the ground to roll that beginning for a snowman. Not without any assistance. 

We went with ferry to cross Öresund. There’s two alternative to go, either ferry and train between Elsingore and Copenhagen , or go by train over Öresundsbron, the bridge between Sweden and Denmark. Today we choose the ferry. When we arrived to Copenhagen central station. Last time we for sure visited the central station was spring 2011. And the station was not as we remembered it. Maybe our memories wasn’t clear enough. Our main purpose with our visit were to stroll along the streets in city. Eat some danish food. In Denmark they sell red sausages, probably not because the red colour is any healthy ingredient. Actually I have never thought of why they have this red colour, but as a child I found that kind of food exciting. We don’t have but boring grey-brown sausages in Sweden. Another special Danish speciality is their sandwiches, laid with several kind of toppings. Fried fish and shrimps are my favourites, roast beef, liver paste and cheese are all very delicious too. Therefore a meal in a restaurants for a dish with these sandwiches somewhere is mandatory when we visit Denmark. 

The town was decorated for Christmas and a lot of small shelters with sale of both food and gifts for christmas everywhere around town. Outside the town hall there was a menorah made of lamps, telling us it isn’t just Christmas time. The Jews celebrates Hanukkah this week. It gave me a thought of contemplate, we share our world. Our walk continued along “ströget” a walk along Copenhagen’s most visited shopping street. When we arrived “Kongens Nytorv”, we stopped and admired all lights around us. A big famous hotel was decorated with lights and some  material looked like huge  icicles from the roof. My husband pointed at that hotel and asked if I remembered.  I nodded and smiled a little ashamed. He has never forget when we just had got engaged, we celebrated by doing a visit to Copenhagen, 59 years ago. We went into that hotel because we froze and needed some warmth and a cup of coffee. A servant probably from south Europe or Asia somewhere served us. At that time brown eyes was very exotic in my country. Most “vikings” had blue eyes. 

Just a cup of coffee, we couldn’t afford anything more. And when the bill arrived we realised we couldn’t afford that either. We were very poor people when we left that hotel, and my fiancé complained over that debauch. But I replied, did you see what wonderful dark brown eyes the servant had? After almost 60 years he hasn’t forgiven me that statement about my admire of a pair of brown eyes. When he was ruined on a salary for a simple cup of coffee! Well, yesterday we stood in front of that hotel again and he reminded me the incident when I almost jeopardised my life partner! Back to central station we went by Metro. A train back to Elsinore and ferry to Sweden. Very nice to be at home and my mobile phone showed we had walked more than seven kilometres. Today we have a lazy day. Next week will be occupied with a lot to do. And as I said in the beginning, time is running.

Här är svenskan

Åh, är det redan lördag frågade min svägerska när jag ringde henne idag. Tiden går så fort att jag tappar uppfattningen om tid. Jag måste kolla om jag är klädd i vanliga kläder eller i pyjamas när jag vaknar efter tuppluren. Dagarna är gråa och har ingen sol på himlen som talar om för mig om det är före eller efter middagstid och vilken dag det är. Men vårt kontinuerliga möte via telefon fortsätter på lördagar och vi måste ha det i åtanke. Förhoppningsvis har någon av oss ordning på vilken dag det är, oftast genom att riva ett blad i vår almanacka och läsa vilken veckodag och datum det är eller läsa datumet i senaste dagstidningen.

Snön har smält bort och det där extraljuset som snön ger och vi haft i nästan en vecka är borta. Torsdag eftermiddag fanns det fortfarande några vita fält i stan. Som var mycket lite trampade på. Naturligtvis gillar barnen att tumla runt och göra ”snöänglar” genom att lägga sig i snö och röra både armar och ben, och ett mönster dyker upp i snön som ser ut som änglar med både vingar och långa klänningar. Vi passerade en sådan gräsmatta täckt av ett lager snö så gott som orört. Utan några vare sig änglar eller annat mönster i den. Det är ganska många år sedan jag lagt mig i en snödriva för att skapa snöänglar. Jag är säker på att om jag gjorde det nuförtiden måste jag tigga om hjälp för att komma upp.

Men vi diskuterade den glädje barn alltid har när vi får snö och den ligger kvar några dagar. Även sedan våra barn har vuxit upp och slutat leka i snön, brukar min man och jag dekorera vår trädgård med att göra en snögubbe och placera precis utanför vårt köksfönster, så att vi kunde njuta av den när vi satt vid bordet för att äta. Om jag minns rätt har vi gjort några snögubbar när vi varit barnvakter till barnbarnen också. Snögubbar med en morot som näsa och en riktigt fin hatt på huvudet.

En nostalgisk känsla känns inombords, en önskan om att leka lite i snön, och vi pratade om svunna dagar. Men förutom det faktum att jag inte lägger mig i snö för att göra några snöänglar, inser vi att vi inte kan göra några snögubbar heller. Vi behöver en assistent som kan rulla den första tjugo centimeters bollen innan vi kan fortsätta rulla den. Ingen av oss kan gå så böjd att vi både når ner till marken och kan göra någonting i den ställningen. Kanske, sa min man, om jag har haft ett par av de där galonbyxorna som barn använder när de leker utomhus i regn och snö, så att jag kan gå på knä, rulla det där startlagret och lämna över dem så du kan fortsätta till rätt storlek. Vi mindes och fnissade åt minnet, och åt gamlingarna, en 80+ och den andra 80-.

I fredags gjorde vi en liten tur till Köpenhamn för att besöka deras julmarknader. Vi har knappt besökt Danmark sedan före pandemin. Och vi har pratat om en kort resa någon dag. Nu blev den resan av. Nästa vecka firar vi 58 årig bröllopsdag. Och 59-årig förlovningsdag. Kanske kan du förstå varför ingen av oss är så atletisk att vi når marken för att rulla den där början för en snögubbe. Inte utan hjälp.

Vi åkte med färjan över Öresund. Det finns två alternativ att åka, antingen färja och tåg mellan Helsingör och Köpenhamn, eller åka tåg över Öresundsbron, bron mellan Sverige och Danmark. Nu valde vi färjan. Vi anlände till Köpenhamns huvudstation. Senast vad jag minns vi besökte centralstationen var våren 2011. Och stationen var inte som vi mindes den. Kanske var våra minnen inte tillräckligt tydliga. Vårt huvudsakliga syfte med vårt besök var att promenera längs gatorna i staden. Ät lite dansk mat. I Danmark säljer man röda korvar, förmodligen inte för att den röda färgen är någon hälsosam ingrediens. Jag har faktiskt aldrig tänkt på varför de har den här röda färgen, men som barn tyckte jag att den typen av mat var spännande. Vi hade bara tråkiga gråbruna korvar i Sverige. En annan speciell dansk specialitet är deras smörgåsar, tillredda med flera sorters pålägg. Stekt fisk och räkor är mina favoriter, rostbiff, leverpastej och ost är också väldigt goda. Därför är en måltid på en restaurang för en rätt med dessa smörgåsar obligatoriskt när vi besöker Danmark.

Staden var julpyntad och en mängd små stånd med försäljning av både mat och julklappar överallt i stan. Utanför stadshuset fanns en ljusdekoration, en Menora som sa att det inte bara är jul. Judarna firar Hanukkah denna vecka. Det gav mig en tanke på eftertanke, vi delar vår värld. Vår vandring fortsatte längs ”ströget” en promenad längs Köpenhamns mest besökta shoppinggata. När vi kom fram till ”Kongens Nytorv” stannade vi och beundrade alla ljus runt omkring oss. Ett stort berömt hotell var dekorerat med ljus och en del material såg ut som enorma istappar från taket. Min man pekade på det hotellet och frågade om jag kom ihåg. Jag nickade och log lite skamset. Han har aldrig glömt när vi precis hade förlovat oss, och vi firade med att besöka Köpenhamn för 59 år sedan. Vi gick in på det hotellet eftersom vi frös och behövde lite värme och en kopp kaffe. En tjänare troligen från södra Europa eller Asien någonstansifrån serverade oss. På den tiden var bruna ögon exotiskt i mitt land. De flesta ”vikingar” har blå ögon.

Bara en kopp kaffe, vi hade inte råd med något mer. Och när räkningen kom insåg vi att vi inte hade råd med det heller. Vi var mycket fattiga människor när vi lämnade hotellet, och min fästman klagade över den utsvävningen. Men jag svarade, såg du vilka underbara mörkbruna ögon tjänaren hade? Efter nästan 60 år har han inte förlåtit mig det uttalandet om min beundran av ett par bruna ögon. När han blev ruinerad på en hel avlöning för en enkel kopp kaffe! Nåväl, igår stod vi framför det hotellet igen och han påminde mig om händelsen när jag nästan äventyrade min livskamrat! Tillbaka till centralstationen åkte vi tunnelbana. Tåg tillbaka till Helsingör och färja till Sverige. Väldigt skönt att vara hemma och min mobiltelefon visade att vi hade gått mer än sju kilometer. Idag har vi en lat dag. Nästa vecka kommer att vara upptagen med mycket att göra. Och som jag sa i början, tiden springer.