What do I think about all this wars around our world? Some wars I can accept is those who compete for the price of goods and fuel. They aren’t that dangerous and don’t end up in such heavy casualties. After all I realise they all as well depends on different perceptions of the right price. From my point of view it is always the cheapest price which is the right price. So in this kind of war I have a very clear position. They benefits me.

By now since half a year we have been “no car owners”. A rather odd feeling to learn to think all kind of movement are depending on our feet, buses, trains or maybe very seldom a taxicab. First weeks we felt free to buy bus tickets and train tickets for the money we saved. And of course we knew in advance it should be some coins left in our purses when we didn’t had to pay road taxes, refuel diesel, pay the insurance for the car or pay rent for the garage any more. Some month later and we got used to have some more money to spend and able to travel around. 

Yesterday when we went for our weekly purchase of food, we passed by several petrol stations. Both of us still look for the horrible price for all kind of fuel. And in our minds we satisfactorily note how happy we are who can manage without the car. 

But smiling I remember an early spring or late winter, many years ago. We were travelling to our little cottage up in northern Sweden. And pulled our caravan. It was still a lot of snow and we had the winter tires on both car and caravan. We also had two of our eldest grandchildren who were going to spend the Easter at our place in cottage. The journey is about 1500 kilometres. A  very boring travel for the children. We had decided to send them home by air after the stay. 

To drive the carriage in snow and ice, pulling the caravan and four people in the car, we needed to refuel petrol at least two times before we arrived our goal. And we checked the prices when we passed every single petrol station very carefully, prepared to do a cross stop if we found a low price somewhere. Occasionally it happened along our road somewhere they had started a fuel price war (in Sweden we name it a fuel war when petrol station start to fight about their customers). And that kind of war we wanted to take advantage of. 

The grandchildren understood after a while (how important it was for us to check up all signs about the fuel price we passed by, so they started to say it loud when they get a sign in their sight. My husband and I laughed at them when we heard it, but knew by then we had an extra help in the car. 

Twenty years has passed since that time and I have not any memory what the price on fuel was at that time. But I am convinced if I ask any of my grandchildren about it, they probably will remember. No one of them are any car drivers as adults, they haven’t get any licence to. But they giggling has told me, they still check the signs when they pass a petrol station. 

And so do my husband and I as well, checking the prices. We tell one another what the price of the day is, and compare if it is higher or lower than last Wednesday when we made our bus trip to do our shopping. Some habits you never change. Sometimes I send an apologising thought to those who drives “our former car” nowadays.

Här är svenskan

Vad tycker jag om alla dessa krig runt om i vår värld? Några krig jag kan acceptera är de som konkurrerar om priset på varor och bränsle. De är inte så farliga och slutar inte med så stora offer. Jag inser trots allt att de också beror på olika uppfattningar om rätt pris. Ur min synvinkel är det alltid det billigaste priset som är rätt pris. Så i den här typen av krig har jag en mycket tydlig ståndpunkt. De gagnar mig.

Vid det här laget har vi sedan ett halvår varit ”inte bilägare”. En ganska udda känsla att lära sig att tänka alla typer av förflyttningar är beroende på våra fötter, bussar, tåg eller kanske väldigt sällan en taxi. Första veckorna kände vi oss fria att köpa bussbiljetter och tågbiljetter för pengarna vi sparade. Och vi visste också i förväg att det borde finnas några mynt kvar i våra plånböcker när vi inte behövde betala vägskatt, tanka diesel, betala försäkringen för bilen eller betala hyra för garaget längre. Någon månad senare och vi hade vant oss vid att ha lite mer pengar att spendera och kunna resa runt.

Igår när vi for iväg för vårt veckoinköp av mat så åkte vi förbi ett flertal bensinstationer.  Både maken och jag tittar fortfarande efter det horribla priset för alla typer av bränsle. Och i våra sinnen noterar vi tillfredsställande glädjen med att klara oss utan bil.

Men med leende minns jag en tidig vår eller sen vinter för många år sedan. Vi var på resa till vår lilla stuga uppe i norra Sverige. Och drog vår husvagn. Det var fortfarande mycket snö och vi hade vinterdäcken på både bil och husvagn. Vi hade även två av våra barnbarn som skulle tillbringa påsken med oss i stugan. Resan är cirka 150 mil lång. En väldigt tråkig resa för barnen. Vi hade bestämt oss för att skicka hem dem med flyg efter påskhelgen.

För att köra ekipaget i snö och is, dra husvagnen och fyra personer i bilen behövde vi tanka bensin minst två gånger innan vi nådde vårt mål. Och vi kollade priserna när vi passerade varenda bensinstation väldigt noga, beredda att göra ett tvärstopp om vi hittade ett lågt pris någonstans. Ibland hände det längs vår väg någonstans, de hade startat ett bränslepriskrig. Och den typen av krig ville vi dra fördel av.

Barnbarnen förstod efter ett tag hur viktigt det var för oss att kolla upp alla skyltar om bränslepriset vi passerade, så de började ropa det högt då de fick en skylt i sikte. Jag och min man skrattade åt dem när vi hörde det, men visste då att vi hade en extra hjälp i bilen.

Tjugo år har gått sedan dess och jag har inget minne av vad bränslepriset var på den tiden. Men jag är övertygad om att om jag frågar något av mina barnbarn om det, kommer de förmodligen att komma ihåg det. Ingen av dem är bilförare som vuxna, de har inte tagit något körkort. Men de har  fnissande berättat för mig, de kollar fortfarande skyltarna när de passerar en bensinmack.

Och det gör min man och jag också, kollar priserna. Vi berättar för varandra vad dagens pris är och jämför om det är högre eller lägre än förra onsdagen när vi gjorde vår bussresa för att handla. Vissa vanor ändrar man aldrig. Ibland skickar jag en ursäktande tanke till dem som kör ”vår förra bil” nuförtiden.