Memories, how long is a memory? Yes, there was an email with a post from my daughter that I had not been truthful in my last story about Friday the 13th.

At first I was surprised, did I remember so wrong? When I tried to write down the story from 1981, there were apparently factual errors. Which I now want to deny. So I deny the events in the story, but my memories of the events as I wrote them remain. I have no recall any of the children seeing their injured father before I took him to the ER. Normally they spent the evenings in front of the TV. There was a time when we set ”screen time” for the kids because we thought they were sitting too long in front of that screen. But according to my daughter, they also sat in the kitchen with me, and thus became a witness when their father came rushing in with a bloody cloth pressed to his face.

 I know that when we got home the son had been out in the garage cleaning up after the carnage that occurred when the husband injured himself. And also comforted his little sister.

At the same time, I appreciate that I got a new idea to write a little. Otherwise, at certain times not so much happens in our everyday life that give me inspiration to try to write something down. Admittedly, we are not bored by sit and look TV on the sofa, but my readers are probably so tired of reading about our bus trips, walks and my bridge playing.

I have also tried to avoid talking politics here on my page. Not because I’m afraid to speak my mind, but I might reveal how poorly I understand what’s going on in this world. I have told you several times that I am the one who takes care of world politics in this family and the husband takes care of national affairs. What is happening in the countries where the war is going on, I cannot get a real understanding of. And then it just becomes crazy if I give any comments.

A standing comment that I usually use is; I don’t understand what you are saying but I agree. Often I get a dubious look from the person who said something, but that puts an end to the debate anyway, which I shouldn’t develop further. All people have an opinion about most things that happen around us. So do I. But is it fair to tell? Can one go around and tell what I think is the most sensible way to solve situations? I try to sound neutral when politics and religion are discussed. After all, it is not the discrepancy itself that starts wars, but people’s inability to accept that others think differently than they do. It seems to come as a shock to some people that there are different ways of interpreting things, and one can be as right as the other. But one thing that is becoming more and more clear is the old rhyme that it was better in the old days.

Här är svenskan

Minnen, hur långt är ett minne? Ja det kom ett mail med ett inlägg från min dotter att jag inte varit sanningsenlig i min senaste berättelse om fredagen den trettonde. 

Först blev jag förvånad, mindes jag så fel? Då jag försökte skriva ner historien från 1981, var där tydligen faktafel. Vilket jag nu vill dementera. Jag dementerar alltså händelserna i storyn men mina minnen av händelserna som jag skrev dem står kvar. Jag har inget minne av att något av barnen såg sin skadade far innan jag tog iväg med honom till akuten. Normalt tillbringade de kvällarna framför TVn. Det fanns en tid då vi satte ”skärmtid” för barnen eftersom vi tyckte de satt för lång tid framför den skärmen. Men enligt dottern satt de också i köket med mig, och blev alltså vittne till då fadern deras kom inrusande med en blodig trasa tryckt upp mot sitt ansikte. 

 Jag vet att då vi kom hem hade sonen varit ut i garaget och städat bort efter blodbadet som uppstod då maken skadade sig. Och även lugnat en skärrad lillasyster. 

Samtidigt uppskattar jag att jag fick en ny idé om att skriva lite. Annars vissa tider händer inte så mycket i vår vardag att de ger mig inspiration att försöka nedteckna något. Visserligen har vi inte tråkigt och ligger och sparkar oss trötta på soffan, men mina läsare är förmodligen så trötta på att läsa om våra bussresor, promenader och mitt bridgespelande. 

Jag har även försökt att undvika prata politik här på min sida. Inte för att jag är rädd för att säga min åsikt, men jag avslöjar kanske hur dåligt jag fattar vad som rör sig här i världen. Jag har flera gånger berättat att det är jag som sköter världspolitiken här i familjen och maken som sköter det nationella. Vad det är som händer i de länder som det krigas i, kan jag inte få riktig förståelse för. Och då blir det bara tokigt att ge kommentarer. 

En stående kommentar som jag brukar använda mig av är; jag förstår inte vad du säger men jag håller med. Ofta får jag en tvivlande blick från den som sa något men det sätter i alla fall stopp i debatten som jag ändå inte bör utveckla vidare. Alla människor har väl någon åsikt om det mesta som händer runt om oss. Så även jag. Men är den rumsren? Kan man gå runt och berätta vad som jag tycker är vettigaste sättet att lösa situationer med? Jag försöker låta som om jag är neutral då det diskuteras politik och religion. Trots allt är det inte själva diskrepansen som startar krig utan att folk inte kan acceptera att andra tycker annorlunda än vad de tycker. Det verkar komma som en chock för vissa människor att det finns olika sätt att tolka saker och ting, och det ena kan vara lika rätt som det andra. Men en sak som blir mer och mer tydlig är den gamla ramsan om att det var bättre förr i tiden.