Friday 13th / Fredag den 13:e

Friday the thirteenth again. This time we were at the hairdresser yeasterday and do not risk our earlobes this day. Because in recent years we have mostly visited her on Fridays, the date has happened to be the thirteenth at regular intervals. Laughing, we told her that we are equipped with band-aids in our hand bag, in case we accidentally get, not wing clipped, but well earmarked. Somewhat embarrassed, the hairdresser once many years ago told me that she cut a customer’s ear so that the blood flowed. However, she does not know if it was a ”Friday the 13th”. A letter from the cousin this morning also pointed out that it was that nasty date today. With memories of his mother who had a lot of superstition in her.

I remember my husband snorting at my caution on this very date in our young years. He believed that one should be just as careful every day, and he could probably be right in that. It is, after all, old bullshit based on centuries of myths and fables.

But sometimes we need something to push the blame on, not always having to admit our own recklessness. Thoughts about this were raised when I read my cousin’s memories of what his mother said and did according to the superstitious thinking of hers. Although he lost his mother 42 years ago, half a man’s age, the memories seem to be just as strong about certain things. We sometimes complain about bad memory, but sometimes they are as fresh as freshly baked rolls.

I myself remember the day when my husband got his own ”Friday the 13th memorial”. On March 13th, 1981, he stood in the garage one late evening, busy with some work. He has always liked handicraft and tinkering with all kinds of objects. He had come across a piece of leather which he decided to cut into small rounds, thread on a knife handle. The ugly plastic handle that nowadays sit on a regular knife to carve with, were not like before when they were made of wood. Now he would replace the boring plastic handle with a one made of leather, put his own personal touch on his knife. 

The children were sitting in front of the TV upstairs, I myself was sitting in the kitchen with a crossword puzzle. As I said, it was Friday evening and the holiday break had made its entrance. No one who was going to either work or school the following day. Suddenly the kitchen door opens and the husband enters with a cloth pressed to his face. His plea for help was obvious, and when I did a quick inspection of his face he had a large jack straight into his cheek a few centimeters below his right eye.

Injuries to the face often bleed a lot, and I realized that a Band-Aid was out of the question. We had to fetch some clean towels and out in the car with the injured man. Up to the emergency room, where he was taken care of quite soon. No more detailed examination was done at first, but he was placed on a table where he could be both assessed and treated. The cut was deep and they had to think about how to patch him up. While they stitched and stopped the bleeding, they asked both him and me to describe what had happened. For my part, I only had to relate from the moment he came in with his injury and asked for help. The rest they had to ask him about. But a little shaken by his incident, he was both taciturn and a little anxious. I remember the doctor’s look at me once more  and asked if I really didn’t see what happened. Suddenly I realised they suspected it was the result of a family dispute. Friday night and a little knife injury. It was quite clear that they were considering a possible police report.

The husband’s explanation that he attached the knife handle in a vise to try to pull the blade itself off was not plausible in their ears. But he repeated it several times and admitted that it was a crazy decision of his, he should have done the opposite. Put the knife blade in the vise instead.

I brought home a patched-up husband, only to be met by two terrified children. None of us had thought about how they were affected by the incident. Blood always evokes horror.

The son had had to take care of and calm his kid sister, who had not seen her father and his injury before we left. But they had gone out into the garage and seen a lot of blood there. And so much blood must indicate a serious injury, they thought. And of course it was serious. Luckily the knife didn’t go in the eye. So over the years we have debated, was that Friday the 13th lucky or unlucky? Yes, what do you say?

Här är svenskan

Fredagen den trettonde igen. Denna gång är vi nyklippta och riskerar inte våra örsnibbar hos vår frisör. Då vi de senaste åren oftast besökt henne på fredagar, har det råkat bli datumet den trettonde med jämna mellanrum. Småskrattande har vi sagt till henne att vi är utrustade med plåster i väskan, om vi av misstag skulle bli, inte vingklippta men väl öronmärkta. Lite generat har frissan en gång för många år sedan berättat för mig att hon klippt en kund i örat så blodvite uppstod. Dock vet hon inte om det var en ”fredag den trettonde”. Ett brev från kusin imorse lät också påtala att det var det där otäcka datumet idag. Med minnen från hans mor som hade en hel del skrockfullheter i sig.  

Jag minns att maken fnyste åt min försiktighet just detta datum i våra unga år. Han ansåg att man borde vara lika försiktig alla dagar, och det kunde han nog ha rätt i. Det är trots allt gammalt skrock som bygger på århundraden med myter och fabler. 

Men ibland behöver vi något att skjuta skulden på, inte alltid behöva erkänna vår egen obetänksamhet. Tankar kring detta väcktes då jag läste kusins minnen om vad hans mor sagt och gjort skrockfullt. Trots att han mist sin mor för 42 år sedan, en halv mansålder, tycks minnena vara lika starka omkring vissa saker. Vi klagar ibland över dåligt minne, men vissa gånger är de fräscha som nybakade frallor. 

Själv minns jag den dag då maken fick sitt eget ”fredagen den trettonde-minne”. 13 mars 1981 stod han en sen kväll i garaget och slöjdade. Han har alltid gillat att pula och pyssla med allehanda föremål. Han hade kommit över ett stycke läder som han bestämt att skära små rundlar av, trä på ett knivskaft. De fula av plast som numera satt på en vanlig ”morakniv” var inte som förr då de var gjorda i trä. Nu skulle han ersätta det tråkiga plastskaftet med läder, göra sin egen personliga touch på sin kniv. Barnen satt framför TVn i övervåningen, själv satt jag i köket med ett korsord. Det var som sagt fredagkväll och helgfriden hade gjort sitt inträde. Ingen som skulle upp till varken jobb eller skola dagen därpå. Plötsligt öppnas köksdörren och in kommer maken med en trasa tryckt mot sitt ansikte. Hans vädjan om hjälp var uppenbar, och då jag gjorde en snabbinspektion av hans ansikte hade han ett stort jack rakt in i kinden någon centimeter nedanför höger öga. 

Skador i ansiktet blöder ofta mycket, och jag insåg att ett plåster var inte att tänka på. Fram med rena handdukar och ut i bilen med honom. Upp till akuten, där han omhändertogs ganska snart. Ingen noggrannare undersökning gjordes först utan han blev lagd på ett bord där man kunde både bedöma och behandla honom. Snittet var djupt och de fick fundera hur de skulle lappa ihop honom. Under tiden de sydde och stoppade blödningen bad de både honom och mej att beskriva vad som hänt. För min del hade jag ju bara att relatera från dess att han kom in med sin skada och bad om hjälp. Resten fick de fråga honom om. Men lite skärrad av sin händelsen var han både fåordig och lite oredig. Jag minns läkarens blick på mig och hans fråga om jag verkligen inte sett vad som hänt. Plötsligt insåg jag att de misstänkte att det var resultatet av ett familjegräl.  Fredag kväll och lite knivskada. Det var helt klart att de funderade på eventuell polisanmälan. 

Makens förklaring att han skruvat fast knivskaftet i ett skruvstycke för att försöka dra loss själva knivbladet, det var inget troligt i deras öron. Men han upprepade det flera gånger och erkände att det var tokigt beslut av honom, han borde ha gjort tvärtom. Satt knivbladet i skruvstycket istället. 

Jag fick med mig en omplåstrad make hem, får vi möttes av två skräckslagna ungar. Ingen av oss hade tänkt på hur de var påverkade av händelsen. Blod väcker alltid förfäran. 

Sonen hade fått ta hand om och lugna lillasyster som inte sett sin far och hans skada innan vi for. Men de hade gått ut i garaget och där sett en massa blod. Och så mycket blod måste tyda på en allvarlig skada, tänkte de. Och visst var den allvarlig. Tur i oturen att kniven inte for i ögat. Så under åren har vi diskuterat, var det tur eller otur den fredagen den trettonde? Ja vad säger ni?