It is a fortnight since I spoke last. It has been some sad days. Days as happens to us all some time in life. We lose some near and dear, and we have to attend to their funeral. Those days I felt it was difficult to just sit down and type here on this pages. As if I needed to sort my thoughts out, and go on with life. My brain was occupied with the unaccustomed situation. The thoughts were scattered and I couldn’t find real concentration at. My sister in law who had been left after nearly fifty years of marriage to my brother, I felt I wanted to speak some words to her and ask if she needed some support. But her children was there. So I felt calm.
But all my own everyday things was a bit otherwise. I couldn’t concentrate at one thing a time. When I was going to do one thing a thought popped up in my brain and I had to attend to that other thought first. Actually I don’t know why I had this messy thoughts and days. Many odd things which happening nowadays I blame to my age, but as a matter of fact I think the loss of a brother may make you a bit confused as well.
Now since some days I am back “in business” and we live day by day again. Nothing serious on our memo board but a haircut by our hairdresser, if we cut her or she cut ours….I really don’t know what my sentence means in English, but anyhow we are useful to one another. She as she earn her living, we as nice looking people.
Railways and buses will soon be used again by us, but I have a day to celebrate. My birthday. Most of all we have tried to forget it, let the date pass by as any other date. But then some persons has announced their wish to woo me. We have spent last thirty years in cottage this very date but now I am in my home in town. I will organise a small party for old people. A sit down and enjoy the company-party. Not any music which fools us to dance. Our sticks and walkers makes it impossible. Not any music carefully selected and put on a playlist will be heard from my excellent sound system because of some guests new hearing aids. And some guest’s older hearing aids. Peacefully and quiet as far as the event will bring us. We all will be the entertaining persons ourself. And as my spouse use to say, he doubt it will be any embarrassing silence. Not as long as I am in its neigh-bourhood. He has always some wisdom to announce…. And ok, I think he is right.
Yesterday when we were at our weekly shopping spree in our grocery store we met the neighbours from the house we left 2020. After fifty years as nearby living, we feel almost as family. They told us how the age has made them crippled and their the upper floor in their house hasn’t been used for some years by now. There we stood and listened to them. In our hearts my spouse and I, we felt grateful that we decided to move and sell our house, when we still were in a shape to join a new apartment and the freedom not to be any house owners anymore. Just tenants with less responsibility for any ownership. We spoke about our ability to work, both in gardens and households. The woman was hit by a lot of pain in her both hips and knees, which made her notice the days didn’t be long enough for her wishes. And she laughed when I told her I felt stolen on a few days each week, I had no ideas where they did go. But her husband didn’t complain but about the vacuum cleaning, even if his wife had told him to postpone it to another day. If it will be too dusty on the floor it will be nicer to fell, cozy and soft she said. Between the funny sentences both of us heard a tiny despair. Some day we probably will have problems in our life, but as far as till now we have pre-built it as far as we can influence.
Now I hope we will get some nice weather tomorrow so we can sit at our balcony when we having our guests, so we can brag about our nice summer-livingroom as we are so satisfied with.
Här är svenskan
Det är två veckor sedan jag skrev något sist. Det har varit några sorgliga dagar. Händelser som drabbar oss alla någon gång i livet. Vi förlorar någon när och kär, och vi måste delta i deras begravning. De dagarna kände jag att det var svårt att bara sitta ner och skriva här på de här sidorna. Som om jag behövde reda ut mina tankar, och gå vidare med livet. Min hjärna var upptagen med den ovana situationen. De var spridda tankar och jag kunde inte hitta riktig koncentration. Jag kände att jag ville prata med min svägerska som hade blivit lämnad efter nästan femtio års äktenskap med min bror, ville säga några ord till henne och fråga om hon behövde lite stöd. Men hennes barn var där. Så jag kände mig lugn.
Men alla mina egna vardagliga saker var lite annorlunda. Jag kunde inte koncentrera mig på en sak i taget. När jag skulle göra en sak dök en tanke upp i min hjärna och jag var tvungen att ägna mig åt den andra tanken först. Jag vet faktiskt inte varför jag hade så här röriga tankar och dagar. Många konstiga saker som händer nuförtiden skyller jag på min ålder, men i själva verket tror jag att förlusten av en bror kan göra dig lite förvirrad också.
Nu sedan några dagar är jag tillbaka ”in business” och vi lever dag för dag igen. Inget allvarligt på vår anteckningstavla mer än ett besök hos vår frisör, om vi klipper henne eller hon klipper oss… Jag vet verkligen inte vad min mening betyder på engelska, men vi är i alla fall användbara för varandra. Hon som hon tjänar sitt uppehälle, vi som tillsnyggade människor.
Järnvägar och bussar kommer snart att användas igen av oss, men jag har en dag att fira. Min födelsedag. Mest av allt har vi försökt glömma det, låt datumet passera som vilket annat datum som helst. Men så har några personer meddelat att de vill uppvakta mig. Vi har tillbringat de senaste trettio åren i stugan just detta datum men nu är jag i mitt hem i stan. Jag ska ordna en liten fest för gamla människor. Sätta oss ner och njuta av ett umgåsparty. Inte någon musik som lurar oss att vilja dansa. Våra käppar och rullatorer gör det omöjligt. Ingen musik noggrant utvald och lagt på en spellista kommer att höras från mitt utmärkta ljudsystem på grund av någon gästs nya hörapparater. Och några gästers äldre hörapparater. Lugnt och tyst så långt evenemanget kommer att föra oss. Vi kommer alla att vara de underhållande personerna själva. Och som min make brukar säga tvivlar han på att det kommer att bli någon pinsam tystnad. Inte så länge jag är i dess närhet. Han har alltid en viss visdom att meddela… Och ok, jag tror att han har rätt.
Igår när vi var på vår veckovisa shoppingrunda i vår mataffär träffade vi grannarna från huset vi lämnade 2020. Efter femtio år som grannar känner vi oss nästan som familj. De berättade för oss hur åldern har gjort dem handikappade och att övervåningen i deras hus inte har använts på flera år nu. Där stod vi och lyssnade på dem. I våra hjärtan, min make och jag, kände oss tacksamma för att vi bestämde oss för att flytta och sälja vårt hus, när vi fortfarande var i form att glädja oss åt lägenheten och friheten att inte vara några husägare längre. Bara hyresgäster med mindre ansvar för eventuellt ägande. Vi pratade om vår förmåga att arbeta, både i trädgårdar och i hushåll. Kvinnan har drabbats av mycket smärta i både höfter och knän, vilket gjorde att hon tyckte att dagarna inte var tillräckligt långa för hennes önskemål att få jobbet gjort. Och hon skrattade när jag berättade för henne att jag kände mig stulen på några dagar varje vecka, jag hade inga aning om vart de tog vägen. Hennes man klagade mest på dammsugningen, även om hans fru hade sagt till honom att skjuta upp det till en annan dag. Om det blir för dammigt på golvet blir det skönare att falla, mysigt och mjukt sa hon. Mellan de roliga meningarna hörde vi båda en liten förtvivlan. En dag kommer vi förmodligen att ha problem i vårt liv, men hittills har vi förebyggt det så långt vi kan påverka det själv tycker vi.
Nu hoppas jag att vi får lite fint väder imorgon så vi kan sitta på vår balkong när vi har gäster, så att vi kan skryta med vårt fina sommar-vardagsrum som vi är så nöjda med.
Margareta
Det är faktiskt skönt att inse att åren har blivit många, och att kunna våga och erkänna bristerna som följer med ålderdomen.