A hint about tip/ Dricks efter drickat?

Have I told you about our summer ticket? I don’t think so. We have bought a ticket to ride bus and train and I think even some ferries in my county Skåne during summer time. This kind of ticket has been able to buy for about fifteen years by now, but when we usually have spent our summers in cottage up north in Lapland it has been impossible for us to join that ticket. This year we have decided to stay at home, and the ticket became a new option for us. We are fond of travel around and discover our town, now we extend our travelling to our province Skåne. And how we enjoy it. It feels as if our parents has let us free. With a curiosity as a little child we start early in mornings and have no idea what the day will bring us in experiences. I have heard some organisations which offers their members a trip “out in the blue” which means a kind of secret trip somewhere, often offered retired people. I have wondered why retired people? Are retired people out of own ideas or is it the secrecy which tempts? We have some destinations predetermined, but we want to take some trips without any special goals. 

Last Sunday we went by train to a town lying furthest south in Sweden. The harbour with ferries to Germany, and the smell of sea and seaweed was very obvious when we stepped off the train. We were almost as far as we were able to be in our country. This town is famous for its palm trees and it was because of them we had chosen this town. 

The day was very hot, and on the train we enjoyed a nice air condition. We didn’t realise how burning the sun were before we entered the platform at station. So a bench in a shadow corner was our first target. Sitting on a bench with a huge palm tree in front of us we had our sandwiches for lunch. In that heat there weren’t any request from none of us to take a longer walk. There we sat, “out in the blue” and discussed what to do the afternoon. Suddenly I proposed we should try and find a connection to Kristianstad and ask my sister in law to follow us for a meal somewhere. Sundays can be difficult in my hometown, many restaurants are closed. What about her town? 

Because of the cool climate in the trains it sounded perfect. We looked for next departure and entered the train again. One hour and a half and we were finished as tourists in Trelleborg. 

The travelling along our landscape wakes up a lot of memories. Names at old villages tells us, here once upon a time were a big sugar mill, another village reminded us about a outrageous chemical industry. Some places have a history back to the time when our province were Danish. Both me and my spouse is rather curious people, so when a name appeared outside the train window we started to ask one another what about this place. And a lot of googling gave us sometimes the answers, some of them old knowledge but also some new. As long as we can see some news we still have a purpose for our travelling and even living. The possibilities to forget and rediscover things is also a purpose to go on with our lives. 

I called my sister in law when we sat on the train heading Kristianstad, asked her to meet us in town to guide us to a restaurant somewhere. Tempted her with free food according to her guiding. She is a lonely woman since a fortnight ago, when my dear brother passed away. He had had many years of suffering but I can not remember I have heard him complain, and my sister in law has cared about him, last years heavily care because of his sever illness. Now she is alone, and she seemed glad getting company to her dinner. I don’t know, but I can imagine being alone at dinner table is a difficulty which occurs again and again. 

We found a nice restaurant with Asian food. Both a buffet with all kind of Asian dishes and even a menu with some smaller dishes. We ordered food from the buffet and a glass of wine. So we didn’t bother the staff but the least possible. The food was delicious. When we stood at the pay desk, on our way back to station, the girl who put the card reader in front of us, she very seriously instructed us how to do to pay the tip! Once more I got the feeling to pity her how she acted to beg. I really wonder, don’t the staff on restaurants like this, a very popular place with a lot of customers, doesn’t the staff have regular salaries? Do they have to humiliate themselves every time the customer want to pay for the food? I remember when the bill in a restaurants were presented with an added sum of 15 % tip. This was the common way to describe what service beyond the food cost. And no guest ever complained about that sum. Suddenly the service became added in whole amount, we didn’t get the 15 % visible anymore. 

I can’t remember I ever have tried to bargain the sum in any restaurant during years, it has been the sum I have to pay if I want some food. Last years, two or three, it has become more obvious the staff want you to pay more, and ask for a “tip”! The old Romanian woman who sits day after day in front of the entrance of my grocery store asks for help to her seven children and unemployed husband. A beggar is a beggar, whatever purpose they present to you. And it is your emphatic soul they turns to. In many restaurants the customer has got tasteful food and a glass or two to drink. It is a lucrative environment to beg for some extra payment, when the guest is fed up and a little drunk. They often get some extra money by then. But I can ensure if the girl in your grocery store ask you for some tip when you were going to pay for the potatoes and milk, probably you will faint! So why this extra payments in the restaurants? Do the guests give more “extra tip” the more the guest has drank? And the sober guests think, I pay for the amount we agreed when I ordered my food…. 

This little story is a food for thought for all of us who are loosening up everything regarding salaries and agreements.

här är svenskan

Har jag berättat om vår sommarbiljett? Jag tror inte det. Vi har köpt biljett för att åka buss och tåg och jag tror till och med några färjor i Skåne län under sommartid. Den här typen av biljett har man kunnat köpa i ungefär femton år nu, men när vi vanligtvis har tillbringat våra somrar i stugan norrut i Lappland har det varit omöjligt för oss med den biljetten. I år har vi bestämt oss för att stanna hemma, och biljetten blev ett nytt alternativ för oss. Vi är förtjusta i att resa runt och upptäcka vår stad, nu utökar vi vår resa till vår provins Skåne. Och som vi njuter av det. Det känns som om våra föräldrar har släppt oss fria. Med en nyfikenhet som ett litet barn börjar vi tidigt på morgonen och har ingen aning om vad dagen kommer att ge oss av upplevelser. Jag har hört några organisationer som erbjuder sina medlemmar en resa ”ut i det blå” vilket betyder en sorts hemlig resa någonstans, detta erbjuds ofta pensionärer. Jag har undrat varför pensionärer? Är pensionärer utan egna idéer eller är det hemlighetsmakeriet som frestar? Vi har några resmål förutbestämda, men vi vill ta några resor utan några speciella mål.

I söndags åkte vi tåg till en stad som ligger längst söderut i Sverige. Hamnen med färjor till Tyskland, och doften av hav och tång var väldigt tydlig när vi klev av tåget. Vi var nästan så långt Söder ut vi kunde komma i vårt land. Den här staden är känd för sina palmer och det var därför vi hade valt den här staden.

Dagen var väldigt varm och på tåget njöt vi av en bra luftkonditionering. Vi insåg inte hur brännande solen var förrän vi klev ut på perrongen på stationen. Så en bänk i ett skuggigt hörn var vårt första mål. Sittande på en bänk med en enorm palm framför oss åt vi våra smörgåsar till lunch. I den värmen var det ingen önskan från någon av oss att ta en längre promenad. Där satt vi, ”ute i det blå” och diskuterade vad vi skulle göra på eftermiddagen. Plötsligt föreslog jag att vi skulle försöka hitta en förbindelse till Kristianstad och be min svägerska följa med oss ut  på stan för en måltid någonstans. Söndagar kan vara svåra i min hemstad, många restauranger är stängda. Hur är det med hennes stad?

På grund av det behagliga klimatet på tågen lät det perfekt. Vi letade efter nästa avgång och gick på  tåget igen. En och en halv timme och vi var färdiga som turister i Trelleborg.

Resan längs vårt landskap väcker många minnen. Namn på gamla byar säger oss, här var en gång ett stort sockerbruk, en annan by påminde oss om en skandalomsusad kemisk industri. Vissa platser har en historia tillbaka till den tid då vår provins var dansk. Både jag och min make är ganska nyfikna människor, så när ett namn dök upp utanför tågfönstret började vi fråga varandra vad vet vi om det här stället. Och mycket googlande gav oss ibland svaren, några av dem gamla kunskaper men också en del nya. Så länge vi kan upptäcka några nyheter har vi fortfarande ett kul syfte med våra resor och till och med med livet. Möjligheterna att både glömma och återupptäcka saker är också en mening med att gå vidare med våra liv.

Jag ringde min svägerska när vi satt på tåget på väg mot Kristianstad, bad henne möta oss på stan för att guida oss till en restaurang någonstans. Frestade henne med gratis mål mat om hon guidar oss. Hon är en ensam kvinna sedan två veckor, när min käre bror gick bort. Han hade haft många år av lidande men jag kan inte minnas att jag har hört honom klaga någonsin, och min svägerska har skött  om honom, de senaste åren ganska tufft jobb på grund av hans svåra sjukdom. Nu är hon ensam och hon verkade trots allt glad över att få sällskap till sin middag. Jag vet inte, men jag kan föreställa mig att vara ensam vid matbordet är en av de svårigheter som uppstår om och om igen då man mister sin äkta hälft.

Vi hittade en trevlig restaurang med asiatisk mat. Både en buffé med alla sorters asiatiska rätter och även en meny med några mindre rätter. Vi beställde mat från buffén och ett glas vin. Så vi störde inte personalen mer än minsta möjliga. Maten var utsökt. Vi stod vid betaldisken, på väg tillbaka till stationen, då tjejen som ställde kortläsaren framför oss, instruerade oss väldigt seriöst hur vi skulle göra för att betala dricksen! Återigen fick jag känslan av att tycka synd om henne och hennes  agerade för att tigga. Jag undrar verkligen, har inte personalen på sådana här restauranger, ett mycket populärt ställe med många kunder, avtalsenliga löner? Måste de förödmjuka sig varje gång kunden vill betala för maten? Jag minns när räkningen på en restaurang presenterades med en extra summa på 15 % dricks. Detta var det vanliga sättet att beskriva vad servicen utöver maten kostade. Och ingen gäst har någonsin protesterat mot den summan. Plötsligt lades tjänsten till i hela summan, vi fick inte de 15 % synliga längre.

Jag kan inte minnas att jag någonsin har försökt pruta summan på någon restaurang någonsin, det har varit summan jag måste betala om jag vill ha mat. Sistlidna år, två eller tre, har det blivit mer uppenbart att personalen vill att du ska betala mer och ber om ”dricks”! Den gamla rumänska kvinnan som sitter dag efter dag framför entrén till min matbutik ber om hjälp till sina sju barn och arbetslösa man. En tiggare är en tiggare, vilket syfte de än presenterar för dig. Och det är din emotionella själ de vänder sig till. På många restauranger har kunden fått god mat och ett glas eller två att dricka. Det är en lukrativ miljö att tigga om lite extra betalning, när gästen är mätt och lite drucken. De får ofta lite extra pengar då. Men jag kan garantera att om tjejen i din mataffär ber dig om dricks när du skall betala för potatisen och mjölken, kommer du förmodligen att svimma! Så varför dessa extra betalningar i restaurangerna? Ger gästerna mer ”extra dricks” ju mer gästen har druckit? Och de nyktra gästerna tänker, jag betalar för det belopp vi kom överens om när vi beställde vår mat…

Den här lilla historien är en tankeställare till alla oss som luckrar upp allt vad gäller löner och avtal.