A good laugh extends the life/ Ett gott skratt förlänger liver

Not often I remember my dreams, but this morning I stayed in bed for some minutes and tried to figure out why I so clearly continued the conversation in my head…. A woman told me she had, since last time we met, laughed at the event we both experienced. Her name was Anita, and I had no idea who she was. But when I sat at my bedside, I got a feeling there was some meaning with the dream. The movie “As it is in heaven” Kay Pollak’s movie from 2004 appeared in my head. In the beginning of the movie a girl, Lena working in the grocery shop asks Olga, an old lady who stand there with her purse, ready to pay for her milk purchase, surprised looked Lena and answered: when I last time laughed? Lena addressed Olga by her name, not only “you”, telling me, there was some years between them. The respect in her way to address the old woman made me remember that sequence, a very professional way to describe the generation gap.

I can’t remember her answer. Have to look at the movie again, to look what she answered. But I remember very well when my friend, many years ago complained about I hadn’t written anything here at my pages for long. I reciprocated her complain by telling her, she hadn’t given me anything to laugh at. And when I have nothing to laugh at, I have nothing to write about. That moment, by now many years ago, I think our common “laugh sessions” had turned to become “complaining sessions”. And since then I have had difficulties to sit down and write my tall tales. I hope she feel her responsibly as well as mine 🙂

Now, this Anita who appeared in my dream, a woman I don’t know, referred to an event last time we met, and how she had laughed at it. And had been surprised she realised so long time since she laughed out loudly last! She gave me bad conscience, even I hadn’t had a good laugh for long. I also perceived I had turned to that old complaining lady I had complained (oops!) over so many times. When did I, myself, had a good laugh last? 

There is a TV-program I love to look at, about an english couple who have bought an old castle in France and they have decided to repair the building, to get it habitable again. They start to restore the huge building one room at a time and focus day by day. But so many discussions between them and how they have to make up plans how to do, and try to preserve the old castle as; the castle as it was once upon a time. They plan and argue and after all the man has to give up and try to follow his wife’s idea. He is a very skilled Jack of all Trades, and she has so many great ideas. 

And they laugh a lot together. When I have seen the program, by now at least twenty hours, I feel as I am a part of their family as well. And they make me laugh a lot too.

Anita in my dream, she made me think about my life and what a big lack of laughters I have turned to complaining. Please dear readers make me aware when I fell back into that trap, and give me something to laugh about. 

Even the silly mistakes we do as elderly people, like going into a room and have to return back to first room to remember why we went into the other room, we may laugh at. Not as an angry comment tell one another we did something wrong. It is made! And instead give it a good laugh! An apple a day keeps the doctor away, they use to say. And in Sweden we say a good laugh extends our life. Don’t be ashamed over our mistakes, laugh at them instead. I assure you, I offers mine.   

Thank you Anita, whoever you are, to give me the reason to write this little tale.

Här är svenskan

Det är inte ofta jag minns mina drömmar, men i morse låg jag kvar i sängen i några minuter och försökte komma på varför jag så tydligt fortsatte samtalet i mitt huvud… En kvinna berättade för mig att hon sedan sist vi träffades hade skrattat åt händelsen vi båda upplevt. Hennes namn Anita är en kvinna, och jag hade ingen aning om vem hon var. Men när jag satt på sängkanten fick jag en känsla av att det fanns någon mening med drömmen. Filmen ”Såsom i himmelen” Kay Pollaks film från 2004 dök upp i huvudet. I början av filmen frågar Lena som jobbat i affären Olga, ”När skrattade Olga senast?” en gammal dam som står där med sin handväska, redo att betala för sitt mjölkköp, tittade förvånat på Lena och svarade: när jag senast skrattade? Lena tilltalade Olga med hennes namn, inte bara ”du”, och det sade mig, det var några år mellan dem. Respekten i hennes sätt att tilltala den äldre kvinnan fick mig att minnas den sekvensen, ett mycket professionellt sätt att beskriva generationsklyftan.

Jag kommer inte ihåg hennes svar. Måste titta på filmen igen, för att se vad hon svarade. Men jag minns mycket väl när min vän för många år sedan klagade över att jag inte hade skrivit något här på mina sidor på länge. Jag återgäldade hennes klagomål genom att berätta för henne att hon inte hade gett mig något att skratta åt. Och när jag inte har något att skratta åt har jag inget att skriva om. Det ögonblicket, för många år sedan, tror jag att våra vanliga ”skrattsessioner” hade förvandlats till att bli ”klagosessioner”. Och sedan dess har jag haft svårt att sätta mig ner och skriva mina skrönor. Jag hoppas att hon känner sitt ansvar lika bra som mitt 🙂

Nu, denna Anita som dök upp i min dröm, en kvinna som jag inte känner, hänvisade till en händelse förra gången vi träffades, och hur hon hade skrattat åt den. Och hade blivit förvånad att hon insåg så länge sedan hon skrattade högt senast! Hon gav mig dåligt samvete, även jag hade inte skrattat gott på länge. Jag uppfattade också att jag hade blivit  den där gamla klagande damen som jag hade klagat (oj!) över så många gånger. När skrattade jag själv ett gott skratt senast?

Det finns ett TV-program jag älskar att titta på, om ett engelskt par som har köpt ett gammalt slott i Frankrike och de har bestämt sig för att reparera byggnaden för att få den beboelig igen. De börjar restaurera den enorma byggnaden ett rum i taget och fokuserar dag för dag. Så många diskussioner mellan dem och hur de måste göra upp planer hur de ska gå till väga, och samtidigt försöka bevara det gamla slottet som; slottet som det var en gång i tiden. De planerar och argumenterar och trots allt måste mannen ge upp och försöka följa sin hustrus idé. Han är en mycket skicklig alltialloman, och hon har så många bra idéer.

Och de skrattar mycket tillsammans. När jag har sett programmet, vid det här laget minst tjugo timmar, känner jag att jag också är en del av deras familj. Och de får mig att skratta mycket också.

Anita i min dröm, hon fick mig att tänka på mitt liv och att skratt har vänt till att innehålla klagolåt istället. Snälla kära läsare gör mig medveten när jag fallit tillbaka i den fällan, och ge istället mig något att skratta åt.

Även de fåniga misstagen vi gör som äldre, som att gå in i ett rum och behöva gå tillbaka till första rummet för att komma ihåg varför vi gick in i det andra rummet, kan vi skratta åt. Inte som en arg kommentar berätta för varandra att vi gjorde något fel. Det är gjort! Och bjud istället på ett gott skratt! Ett äpple om dagen håller läkaren borta, brukar de säga. Och i Sverige säger vi att ett gott skratt förlänger livet. Skäms inte över våra misstag, skratta åt dem istället. Jag försäkrar dig, jag bjuder på mina.

Tack Anita, vem du än är, för att ge mig anledningen att skriva denna lilla saga.