How do we feel we get older? / Hur känner vi att vi blir äldre?

Many times we wonder, but never get any good answers at the request: how do you feel about getting older? It all depends on who is asking and who is the requests aimed for. I can remember when I got the request when I had lost my two front teeth. My aunt asked me how I felt with that big gap I had get in my mouth. Some weeks with another sound when I spoke, made my brothers laughing. But after a while my tongue had find a way to avoid that horrible sound and the new teeth grew and made me an older girl. And more confident girl. 

My mother had get a form from school to fill in, with tasks about my abilities. Before I entered elementar school. And she looked at me and asked if she should reveal my habit to now and then suck my thumb. I promised I had to be careful about my new teeth and never risk them, with my old habit! This is my earliest memories how to grow older. 

During childhood there was many ages connected with the changes of life. When I learnt to ride a bike. My first bike ride all on my own ended up in a thorny hedge, with a lot of wounds on my skin. When I started to visit the library on my own. When I had my first job. Did I feel “old” at that time? Or grown up? As an adult? I can not say when it happened, but nowadays I never hesitate about if I am grown up…

I have passed all those ages where I develop, I have come to that point in life when the progress is in reverse. I realised it the other day when I stood in the bathroom, preparing for a shower. My hearing aids I put into the charger, my jewellery I put on the shelf. My wristwatch I carefully also put on the shelf. Now all nude I entered the shower and pumped from the soap pump with shower soap. And there I stood rubbing the soap over my face and spectacles! Of course I had forgotten something. All too many items to remember. I don’t wear any jewelleries anymore, only my rings. My wedding- and engagement-ring. Many years either my spouse or I have had wearing rings because of our works. We weren’t allowed to wear any rings because of the risk for both damage and you may not wear jewelleries when you work with patience in healthcare.

Now we wear them since 15 years. To be honest it isn’t the original ones, we got them stolen in a burglary about 30 years ago. We didn’t miss them much when we had to avoid them, but when we get retired  we wanted to replace them, we bought new once. I remember I laughed when we in the jewellery store stood and chose rings, we had at that moment our grandchild following us. Of course she looked at many other things in the store, but boring rings. The clerk in the store laughed and told her, not many children who follow their grandparents when they are buying engagement rings. But now both my spouse and I wear our rings proudly. It was a sign when we grow up, the togetherness. I don’t know today, what it means. But we like those old “signs”.

Yesterday I got a letter from my cousin, that man living in my town. We haven’t met last 70 years and we had only had connection a couple of years. But we have known about one another all this years. Now we tell about our everyday life in mails. Our life aren’t similar at all, so the mail never gets boring. He asked about my age and said; I seemed to be rather alert when I tell him about our walks around our town, riding bus and visit different parks, now during spring. But what I don’t tell him, my aching back and hip when we have been out for hours. He doesn’t get happy hearing about my aging body. Nothing to tell, he is at same age as I am, so it isn’t any news to him when the body makes its expostulation. After all our aging never gets younger, just older. 

Här är svenskan

Många gånger undrar vi, men får aldrig några bra svar på förfrågan: hur känner du inför att bli äldre?  Allt beror på vem som frågar och vem förfrågningarna riktar sig till.  Jag kan minnas när jag fick förfrågan när jag hade tappat mina två framtänder.  Min moster frågade mig hur jag mådde med den där stora luckan jag hade fått i munnen.  Några veckor med ett annat ljud när jag pratade fick mina bröder att skratta.  Men efter ett tag hade min tunga hittat ett sätt att undvika det där hemska ljudet och de nya tänderna växte och gjorde mig till en äldre tjej.  Och mer självsäker tjej.  

Min mor hade fått en blankett från skolan att fylla i, med uppgifter om mina förmågor.  Innan jag började folkskolan.  Och hon tittade på mig och frågade om hon skulle avslöja min vana att då och då suga tummen.  Jag lovade att jag måste vara försiktig med mina nya tänder och aldrig riskera dem, med min gamla vana!  Detta är mina tidigaste minnen hur man blir äldre.

 Under barndomen var det många åldrar kopplade till livets förändringar.  När jag lärde mig cykla.  Min första cykeltur helt på egen hand slutade i en taggig häck, med många sår på huden.  När jag började besöka biblioteket på egen hand.  När jag hade mitt första jobb.  Kände jag mig ”gammal” på den tiden?  Eller vuxen?  Som en vuxen?  Jag kan inte säga när det hände, men nuförtiden tvekar jag aldrig på om jag är vuxen…

 Jag har passerat alla de åldrar där jag utvecklas, jag har kommit till den punkten i livet när framstegen är omvända.  Jag insåg det häromdagen när jag stod i badrummet och förberedde mig för en dusch.  Mina hörapparater stoppar jag i laddaren, mina smycken lägger jag på hyllan.  Mitt armbandsur lägger jag försiktigt också på hyllan.  Nu gick jag helt naken in i duschen och pumpade från tvålpumpen med duschtvål.  Och sen stod jag och gned tvålen över ansiktet och glasögonen!  Visst hade jag glömt något.  Allt för många saker att komma ihåg.  Jag bär inga smycken längre, bara mina ringar.  Min vigsel- och förlovningsring.  I många år har varken min make eller jag haft ringar på grund av våra arbeten.  Vi fick inte bära några ringar på grund av risken för både skador och du får inte bära smycken när du arbetar med patienter inom vården.

 Nu har vi haft dem sedan 15 år tillbaka.  För att vara ärlig så är det inte de ursprungliga, vi fick dem stulna i ett inbrott för cirka 30 år sedan.  Vi saknade dem inte mycket när vi var tvungna att undvika dem, men när vi blir pensionerade ville vi byta ut dem, vi köpte nya en gång.  Jag minns att jag skrattade när vi i smyckeaffären stod och valde ringar, vi hade den dagen vårt barnbarn som följde med oss.  Visst tittade hon på många andra saker i butiken, men inte tråkiga ringar.  Expediten i affären skrattade och sa till henne, det är inte många barn som följer sina farföräldrar när de ska köpa förlovningsringar.  Men nu bär både jag och maken stolt våra ringar.  Det var ett tecken när vi växer upp på samhörighet.  Jag vet inte idag, vad det betyder.  Men vi gillar de där gamla ”tecknen”.

 Igår fick jag ett brev från min kusin, den mannen som bor i min stad.  Vi har inte träffats de senaste 70 åren och vi har bara haft kontakt ett par år.  Men vi har känt till varandra i alla dessa år.  Nu berättar vi om vår vardag i mail.  Vårt liv är inte alls lika, så posten blir aldrig tråkig.  Han frågade om min ålder och sa;  Jag verkade vara ganska pigg när jag berättade för honom om våra promenader runt vår stad, åkt buss och besökt olika parker, nu under våren.  Men vad jag inte säger till honom, min värkande rygg och höft när vi har varit ute i timmar.  Han blir säkert inte glad av att höra om min åldrande kropp.  Inget att säga, han är i samma ålder som jag, så det är ingen nyhet för honom när kroppen ger sin protester.  Vårt åldrande blir trots allt aldrig yngre, bara äldre.