Yesterday some friends were invited for dinner. A day in middle of week. Not any special reason to celebrate anything. Just to meet. When the idea appeared in my head I confess I wanted to make it easy for me. I said to one of the ladies, I looking forward to see them for dinner, but what did they want for dinner? Not because I wished to hear; it didn’t matter what they eat. But get some help to plan the meal. One of the ladies told me she would love to get a repeat of the casserole she had got some years ago. Thankfully I promised her that casserole. An easy stew to prepare and perfect to cook even the day before if I want. At our age we aren’t fond of meeting our guests with the apron around our body and a ladle in hand. I like when everything is planned and we can greet our guests welcome and have some time to talk and socialize for a while, before the dinner become served. Our guests arrived with the last bus we old people may ride for free. It is a joy to be able to choose like that. And of course we accept our bus company force us to pay if we take a bus during rush hour. We are retired and can live a more slow life and not crowded on a bus.
When our guests arrived they were wet because of it rained cats and dogs. Their rain gear and umbrellas were placed in our bathroom. Seated in the living room with a glass of Kir Royale we sat and had some small talks. What had happened since last, and how the ladies had tried to meet to ride the same bus. Of course they had misunderstand one another, but I wasn’t surprised. When I wait for a bus and my agreed friend supposed to sit on that bus, I enter the bus and realise it wasn’t that bus. Maybe the bus ten minutes later, or earlier. What to do? Ask the driver to reverse the bus so I can step off? Or continue my ride and hope for my friend not to step off when I’m not standing at the agreed bus stop? Ha ha ha, it is always a dilemma to make such agreements around bus rides.
After all they had bumped into each other and arrived to our house both of them, frozen and wet from the rain. And we got a story to listen and laugh to.
Another issue we discussed was our bad memories. The figures has become a problem to remember. When we become asked about our age many of us have to with a look up in the sky for a moment think…. And they tell. I have find myself finished to answer; do you ask a lady about her age? And then answered 17 years and some month. How many isn’t your business. Nowadays I answer, last time I counted I was…. But the item about figures appeared when two friends had discussed that cologne they used in their youth. 1177? No, it is the emergency call in Sweden when we want to contact our health care. But 4711 is a bottle of eau de cologne, an old kind of toilet water. Bloody figures…. Why do they disappear when we need them? All kind of PIN codes and so….just disappear.
When the food was served we started with a tiny glass of Ouzo. A lady asked what she drank. And I explained it was a Greece beverage, and oh she said it reminded her of the turkish beverage she had got in Turkey. We fetch the bottle with raki and gave her a top-up with it. Now just before we had tasted the first bite of food we had tasted Kir from France, Ouzo from Greece and raki from Turkey. The enter course, a waffle with some shrimp in mayonnaise was a swedish dish, but the shrimps were from Iceland. In our glass we had french wine, a Riesling and one of the ladies got red wine, also french. The main course the casserole with goulash is an Hungarian dish, but we continued the french wine. I use to serve that casserole with smetana, a Russian sour cream. And a bread from East Frisian Islands, it is an German Island in North Sea. Funny, but the word for east and cheese is the same in Swedish, so the bread covered with cheese before it is baked, makes a hilarity, when it is named as an East Frisian Bread. Filled up, we continued to talk, and I can assure we weren’t speechless.
At last I brewed a cup of coffee and poured it in a glass with some whiskey and whipped cream. Now we had some Irish Coffee in front of us and as final I made a Pavlova cake from some meringue, whipped cream and blueberries and raspberries. Anna Pavlova was a Russian prima ballerina, and I can imagine the white meringue reminds about her tutu, the skirt ballerinas wear when they preforms.
When I afterwards did the wash up, my thought made a summary of our dinner. Realised we had travelled Europe around and used many countries and their special food. Wondered if my guests had followed the travel and had their pass boards in their handbags?
Our world is very worried nowadays with armed war not far from our borders, and a lot of political quarrelling even with our country involved. We can not avoid to be involved. After all we are all together one way or another. But why can’t we find some quiet and calm ways to talk and lay down weapon, and start to discuss what we can do together, instead arguing what we can’t accept. Maybe it is easy for me to say who don’t have any chance to change the world. Neither to better or to worse. But I offered my friends a travel around Europe….
Här är svenskan
Igår var några vänner bjudna på middag. En dag mitt i veckan. Ingen speciell anledning att fira något. Bara att träffas. När idén dök upp i mitt huvud erkänner jag att jag ville göra det enkelt för mig. Jag sa till en av damerna, jag ser fram emot att se er på middag, men vad vill ni ha till middag? Inte för att jag ville höra; det spelade ingen roll vad de äter. Utan få lite hjälp att planera måltiden. En av damerna sa till mig att hon skulle älska att få en repris av grytan hon ätit för några år sedan. Tack och lov, jag lovade jag henne den där grytan. En lätt gryta att tillaga och perfekt att laga även dagen innan om man vill. I vår ålder är vi inte förtjusta i att möta våra gäster med förklädet runt kroppen och en slev i handen. Jag gillar när allt är planerat och vi kan hälsa våra gäster välkomna och ha lite tid att prata och umgås en stund innan middagen blir serverad. Våra gäster kom med den sista bussen vi gamlingar får åka gratis. Det är en fröjd att kunna välja så. Och givetvis accepterar vi att vårt bussbolag tvingar oss att betala om vi åker buss under rusningstid. Vi är pensionärer och kan leva ett långsammare liv och inte trängas på en buss.
När våra gäster kom var de blöta på grund av att det ösregnade. Deras regnställ och paraplyer placerades i vårt badrum. Sittandes i vardagsrummet med ett glas Kir Royale småpratade vi. Vad hade hänt sedan sist, och hur damerna hade försökt träffas för att åka samma buss. Naturligtvis hade de missförstått varandra, jag blev inte förvånad. När jag väntar på en buss och mitt överenskomna sällskap skulle sitta på den bussen, går jag upp på bussen och inser att det inte var den här bussen. Kanske en buss tio minuter senare, eller tidigare. Vad ska man göra? Be chauffören backa bussen så att jag kan kliva av? Eller fortsätta min åktur och hoppas att mitt sällskap inte kliver av där jag inte står längre, vid den överenskomna busshållplatsen? Ha ha ha, det är alltid ett dilemma att göra sådana överenskommelser kring bussresor.
De hade trots allt stött på varandra och anlände till vårt hus båda två, frusna och blöta av regnet. Och vi fick en historia att lyssna till och skratta åt.
En annan fråga vi diskuterade var våra dåliga minnen. Siffrorna har blivit ett problem att komma ihåg. När vi blir tillfrågade om vår ålder måste många av oss med en blick upp i himlen en stund tänka…. Och efter en stund svara. Jag har kommit på mig själv med att svara; frågar du en kvinna om hennes ålder? Och sedan svarar 17 år och någon månad, hur många har du inte med att göra. Nuförtiden svarar jag, senast jag räknade var jag…. Men ämnet angående siffror dök upp när två vänner hade diskuterat den där ”colognen” som användes i deras ungdom. 1177? Nej, det är nödsamtal i Sverige när vi vill kontakta vår sjukvård. Men 4711 är en flaska ear de cologne, en gammal sorts toalettvatten. Jäkla siffror…. Varför försvinner de när vi behöver dem? Alla typer av PIN-koder och så…försvinner bara.
När maten serverades började vi med ett litet glas Ouzo. En dam frågade vad det var hon drack. Och jag berättade att det var en grekisk dryck, och åh, hon sa att den påminde henne om den turkiska drycken hon hade fått i Turkiet. Vi hämtade flaskan med raki och gav henne en påfyllning med den. Nu, strax innan vi hade smakat första tuggan mat hade vi smakat Kir från Frankrike, Ouzo från Grekland och raki från Turkiet. Entrerätten, en våffla med lite Skagenröra var en svensk rätt, men räkorna var från Island. I vårt glas hade vi franskt vin, en riesling och en av damerna fick rött vin, även det franskt. Huvudrätten grytan med gulasch är en ungersk rätt, men vi fortsatte med det franska vinet. Jag brukar servera den grytan med smetana, en rysk syrad grädde. Och ett bröd från Ostfrisiska öarna, det är en tysk ö i Nordsjön. Roligt, men ordet för öst och ost är detsamma på svenska, så brödet täckt med ost innan det bakas, blir en lustighet, när det heter ett Ostfrisiskt bröd. Mätta fortsatte vi att prata, och jag kan försäkra att vi inte var mållösa.
Till sist bryggde jag en kopp kaffe och hällde upp det i ett glas med lite whisky och vispgrädde. Nu hade vi lite Irish Coffee framför oss och som avslutning gjorde jag en Pavlova-tårta av lite maräng, vispgrädde, blåbär och hallon. Anna Pavlova var en rysk primaballerina, och jag kan tänka mig att den vita marängen påminner om hennes tutu, som prima ballerinorna bär när de uppträder.
När jag efteråt diskade gjorde jag i tanken en sammanfattning av vår middag. Insåg att vi hade rest runt i Europa och använt många länder och deras speciella mat. Undrade om mina gäster hade följt med på resan och haft sina pass i sina handväskor?
Vår värld är mycket orolig nuförtiden med väpnat krig inte långt från våra gränser, och en hel del politiska bråk även med vårt land inblandat. Vi kan inte undvika att vara inblandade. När allt kommer omkring är vi alla tillsammans på ett eller annat sätt. Men varför kan vi inte hitta några tysta och lugna sätt att prata och lägga ner vapen, och börja diskutera vad vi kan göra tillsammans, istället argumentera för vad vi inte kan acceptera. Kanske är det lätt för mig att säga, jag som inte har någon chans att förändra världen. Varken till bättre eller till sämre. Men jag bjöd mina vänner en resa runt i Europa…
Margareta
Det var en god afton. Men inte tänkte jag på att vi gjorde en resa. Jag var fullt upptagen att äta och dricka. Att vi fick mycket gott att dricka och äta, gjorde bussresan hem rolig. Fick pratat och skrattat med två unga kvinnor. ”Vi vill också bli som ni när vi blir gamla.”