All kind of days/ Alla sorters dagar

Day before, Christmas Eve, Christmas Day, Boxing Day and now the days between….. it is a lot of days. And most of us has the days off from work. Lazy days. In my childhood those days were occupied with  skating skiing or just being out playing with our playmates. If I read the newspapers we are supposed to either change our Christmas gifts or try to find some bargains in the biggest sale for the year. Every shop with some decency sell out the remaining goods from the big Christmas shopping, the shopping which like this only had a short pause for one day and a half. 

Makes me wondering, what the word day means? It is just a, this time a year, a short moment when sun shines or hide behind the clouds. But after all it happens a lot these short days. People are so busy. As busy as they were before Christmas, as busy they are after, to correct any mistakes made before Christmas. And here I sit enjoying my laziness because I shopped my own Christmas gift and the ones I gave away was only money so the gift recipients themselves decide what to buy or if they wanted to save for further times. I confess I am an egoistic woman who not realise how many employments in businessworld I destroy by being both lazy and out of ideas over what my near and dear needs. But I am who I am. Boring maybe many of you think, but I don’t surprise any of you. 

In my home we have a little Christmas habit, almost a bit embarrassing, but after all it is a wee bit of what we consider important as a Christmas traditions. We bake our cakes. Buns and biscuits. And at our workbench in kitchen there is a pile of boxes. Cookie boxes. This year we have only five varieties. But this we like mostly. And those we associates to Christmas. Every afternoon when we have our freshly brewed fragrant coffee, we have our cookies and feel the taste and nostalgia from our childhood. Honestly none of us had such a variety in either of our homes, but it is a merging of our shared memories. His mother use to bake that cookies she used a fork to get the pattern upon, same taste (and probably the dough) as my mother used her thumb to flatten them. Or was it the other way around, we can not recall who’s mother who made what. But it was a excited moment to stand there beside them and hope for a small piece of dough escaped from the baking table. My husband had ten siblings and I had only three, so the chance to get a crumb of the dough I can imagine was bigger for my part than for his. And when we have made the dough for the different kind of cookies I feel a bit ashamed, because it is always me who insist the dough must become tested and taste once twice and even trice before all of it lays on the baking sheet ready for oven. If we wanted to be true justice, it should be him, he with ten siblings who should taste the dough. But he leave the responsibility to me to determine if the dough is satisfying. And I nibble and taste. 

It is all to much all this cookies, but nowadays people needs an invitation to come and visit, even for a cup of coffee. Which makes the visits very infrequent and we sit here rich with our delicious cookies. We have discussed the issue about invites. And are convinced people expect not only a cup of coffee when we invite, but first coffee and after that a whole dinner whit at least three courses. Up north where we have our cottage it is still that kind of togetherness, you can go in and have a cup of coffee uninvited. to almost anyone. Neighbour, relative or just an aquatinted you have spoken to about some common interest sometime somewhere. Here in south I feel we have to ask for audience wherever we think to visit, even if we only want to see the person a while. I may bring a thermos with some coffee if it is the big issue. And some disposable coffee cups. Not interesting? Well I have to reconsider what the problem is.

We continue with our everyday fest with our delicious cookies, they will last longer without any guests. 

And in same sentence, I am aware I sound as the old people and the famous expression about oldies. They complain “no one wants to see or visit me anymore”. There they sit and long for company. But anyone of them think the other way around, who can I distress with an unannounced visit. So I have to suit myself. Yes we are much better to complain than trying to do something about it, even if we are possible to do so. Is it all because of the way way of living, in the digital world. We have the necessity to contact with our relatives and friends by phone or messages. And it is often immediate answers. Not to go and wait for the answer. Yesterday my frogggyfriens sent me a request if I was able to play a few hands at 18.15. And I got the message at 18.08. When the request appeared at my phone, I sat knitting and listened to a audiobook. The reciter made a pause when the message arrived so I was aware it. At first I thought the receiver needed to cough or sneeze, but I understand it was my phone which made me notice something happened. Seven minutes before I enjoyed a rendezvous for an hour. Would take me hours, days to meet him eye to eye. Digital world! How amazing. Shall we appreciate it or curse it? Meanwhile I have typed this lines I also have corresponded to my newfound cousin, who has got trouble with pain in his back. We speak by mail, but haven’t met since beginning of the the fifties. What do I complain about? There is a problem, time goes by and I can’t remember in what order I did what. And in this digital world some issues never get filed. Nothing written down black on white as we use to say when we meant a real saved documentation. 

Now I feel for a cup of coffee and some of those delicacies in our boxes in kitchen.

här är svenskan

 Dagen innan, julafton, juldagen, annandag och nu dagarna mellan….. det är många dagar.  Och de flesta av oss har lediga dagar från jobbet.  Lata dagar.  I min barndom var dessa dagar upptagna med att åka skridskor eller bara vara ute och leka med våra lekkamrater.  Om jag läser tidningarna är det meningen att vi antingen ska byta julklappar eller försöka hitta några fynd i årets största rea.  Varje butik med viss anständighet säljer ut resterande varor från den stora julhandeln, shoppingen som så här bara hade en kort paus i en och en halv dag.

Jag undrar vad ordet dag betyder?  Det är bara en, den här gången om året, en kort stund när solen skiner eller gömmer sig bakom molnen.  Men trots allt händer det mycket dessa korta dagar.  Folk är så upptagna.  Lika upptagna som de var före jul, lika upptagna är de ute efter att rätta till eventuella misstag som gjordes före jul.  Och här sitter jag och njuter av min lathet för jag handlade min egen julklapp och det jag gav bort var bara pengar så presentmottagarna bestämmer själva vad de ska köpa eller om de vill spara till kommande tider.  Jag erkänner att jag är en egoistisk kvinna som inte inser hur många anställningar i butiksvärlden jag förstör genom att vara både lat och idélös över vad mina nära och kära behöver.  Men jag är den jag är.  Tråkigt kanske många av er tycker, men jag överraskar förmodligen inte någon av er.

I mitt hem har vi några jultraditioner, nästan lite pinsamt, men trots allt är det något av det vi anser är viktigt som jultraditioner.  Vi bakar våra kakor.  Lussebullar och småkakor.  Och på vår arbetsbänk i köket finns en hög med kakburkar.  I år har vi bara fem sorters kakor.  Men de mest omtyckta av oss.  Och de vi associerar till julen.  Varje eftermiddag när vi sitter med vårt nybryggda doftande kaffe, har vi våra kakor och känner smaken och nostalgin från vår barndom.  Ärligt talat hade ingen av oss en sådan variation i någotdera av våra hem, men det är en sammanslagning av våra gemensamma minnen.  Hans mamma bakade kakorna och hon använde en gaffel för att få mönster på dem, samma smak (och förmodligen deg) som min mor använde tummen för att platta till dem.  Eller var det tvärtom, vi kan inte komma ihåg vems mor som gjorde vad.  Men det var ett spännande ögonblick att stå där bredvid dem och hoppas på en liten degbit som rymt från bakbordet de arbetade på.  Min man hade tio syskon och jag hade bara tre, så chansen att få en smula av degen kan jag tänka mig var större för min del än för hans.  Och när vi har gjort degen till olika sorters kakor skäms jag lite, för det är alltid jag som insisterar på att degen måste testas och smaka en till två gånger och till och med tre gånger innan allt ligger på bakplåten redo för ugn.  Om vi ??ville vara helt rättvisa så borde det vara han, han med tio syskon som ska smaka på degen.  Men han överlåter ansvaret på mig att avgöra om degen är tillfredsställande.  Och jag nyper och smakar.

Det är allt för mycket alla dessa kakor, men nuförtiden behöver folk en inbjudan att komma och hälsa på, även för en kopp kaffe.  Vilket gör besöken väldigt sällsynta och vi sitter här rika på våra läckra kakor.  Vi har diskuterat frågan om inbjudningar.  Och är övertygade om att folk förväntar sig inte bara en kopp kaffe när vi bjuder, utan först kaffe och efter det en hel middag med minst tre rätter.  Uppe i norr där vi har vår stuga är det fortfarande den sortens samvaro, man kan gå in och ta en kopp kaffe objuden.  till nästan vem som helst.  Granne, släkting eller bara en bekant du har pratat med om något gemensamt intresse någonstans någongång.  Här i söder känner jag att vi måste be om tillåtelse vem vi än tänker besöka, även om vi bara vill se personen ett tag.  Jag får ta med en termos med lite kaffe om det är det stora problemet.  Och några engångs kaffekoppar.  Inte intressant?  Jag måste ompröva vad problemet är.

Vi fortsätter med vår vardagsfest med våra läckra kakor, de varar längre utan några gäster.

 Och i samma mening är jag medveten om att jag låter som de gamla och det berömda uttrycket om gamlingar.  De klagar ”ingen vill se eller besöka mig längre”.  Där sitter de och längtar efter sällskap.  Men om någon av dem tänker tvärtom, vem kan jag stressa med ett oanmält besök?  Så jag får passa mig.  Ja, vi är mycket bättre att klaga än att försöka göra något åt ??det, även om vi har kan att göra det.  Är allt på grund av sättet att leva, i den digitala världen.  Vi har möjligheten att enkelt kontakta våra släktingar och vänner via telefon eller meddelanden.  Och det är ofta omedelbara svar.  Vi behöver inte gå och vänta på svaret.  Igår skickade mina frogggyfriens mig en förfrågan om jag kunde spela några händer klockan 18.15.  Och jag fick beskedet 18.08.  När förfrågan dök upp på min telefon satt jag och stickade och lyssnade på en ljudbok. Uppläsaren gjorde en paus när meddelandet kom så jag var medveten om det.  Först trodde jag att mottagaren behövde hosta eller nysa, men så förstod jag att det var min telefon som fick mig att inse att något hände.  Sju minuter, sedan njöt jag av en träff i en timme.  Det skulle ta mig timmar, ja dagar att träffa honom öga mot öga.  Digital värld!  Så fantastiskt.  Ska vi uppskatta det eller förbanna det?  Samtidigt som jag har skrivit de här raderna har jag också besvarat ett mail från min nyfunne kusin, som har haft besvär med smärtor i ryggen.  Vi pratar via post, men har inte träffats sedan början av 50-talet.  Vad klagar jag på?  

Det finns ett problem, tiden går och jag kommer inte ihåg i vilken ordning jag gjorde vad.  Och i denna digitala värld blir vissa frågor aldrig arkiverade.  Inget skrivet svart på vitt som vi brukar säga när vi menade en riktig sparad dokumentation. 

 Nu känner jag för en kopp kaffe och några av de där läckerheterna