I am alive but what a life / ja jag lever, men vilket liv

I am very fond of this time a year. The weather is still very warm and we can sit outdoor for a cup of coffee. At our patio or when we take a walk in the parks in our town or in the forest. Maybe it is the child inside me who refuse to grow up and be a responsible adult. The little girl who loved to have her small excursions to the farthest corner of the garden, with a blanket to spread on the ground and a bottle of juice and some biscuits. The feeling it brought inside me, to be in charge on my own, maybe it is some of this feelings I like to relive. My husband sigh and follow me, because we don’t allow us to sit and sip our coffee before we have earned it. And to earn it we have had a walk for some kilometres. But in this wonderful late summer days it is easy to let the walk become rather long. The wind has started to tell us the fall is coming, even if the wind still is warm. 

I got a letter from my cousin who complained he had so little time nowadays he suspected someone had “nicked” some days from him. And I know that feeling as well. It is Friday all to often. With a bad conscience to tidy our home. We agree it is much more fun when someone visit us and want to dine with us, than be a good girl and tidy the house. And most of our friends has same bad sight as I have, they don’t note if it is a bit dusty here and there. As long as the towels in bathroom doesn’t stink too much, we can always clean out some piles of newspapers and rubbish that tend to accumulate on the chairs around the kitchen table. The crosswords isn’t finished in the newspapers so that’s why they stay there until it will be too high piles.

When I read the letter from my cousin I hear an old man telling about his everyday life. Funny in my eyes he is s little boy. We haven’t met last 70 years, but have started to communicate last two years. Times changes and after all we have same grandparents, he and I. He seems to be as fond of writing as I am. But he doesn’t publish it as I do. 

After all I started to write this blog with the intension to tell about my childhood to my children. Many children ask their parents: tell about when you were a child, mom or dad. And there you are, have nothing to tell for the moment. But after a day or two the thoughts pops up in your head…. That memory I could have told them! But now they are not there anymore and next time you meet the thought is gone. 

The older you get, the more thoughts pops up and now you just have to sit down and write them. 

For the moment I am in a period of “brain drain”. I know I shouldn’t be allowed to use that expression, but it is how I feel. Nothing to write about. We don’t have any government in my country, we have a threat with war not far from our country and in Southern Europe they will not confess us as allied in their “peaceful union”. The world is a BIG mess. We are in the beginning of something we don’t understand the extent of. 

I passed a book to my son for reading, but I don’t know if he have read it yet, a book by Kathrine Kressmann Taylor with the title: Address unknown. I will recommend it. A book written in early 30-ties and describes the time between WW1 and WW2. It is fearsome how the history repeats itself. 

Some days ago when we stood waiting for the bus, a man and his wife in same age as my husband and I, approached the bus stop, looked at me and said: what will the weather be? And I answered what will happen to our world? I saw in their eyes a quick desperate look and then they answered, it is not to say “Que sera sera, any longer, we will not even think about it. And their sighs was very clear. People want to discuss the situation in the world but we cant find enough words for it. If you listen to radio and TV news you get the same reports day by day. Just more stupidities not much of happy news. 

In old times I use to say to my friend, I need to have a good laugh or two before I can write something here in my site, but I haven’t had any laugh at all last weeks. And without any laugh no typing in here. So please people who read this, tell me something funny, and it will be paid in here. 

Här är svenskan

Jag är väldigt förtjust i den här tiden om året.  Vädret är fortfarande väldigt varmt och vi kan sitta utomhus och ta en kopp kaffe.  På vår uteplats eller när vi tar en promenad i parkerna i vår stad eller i skogen.  Kanske är det barnet inom mig som vägrar växa upp och vara en ansvarsfull vuxen.  Den lilla flickan som älskade att göra sina små utflykter till trädgårdens yttersta hörn, med en filt att breda ut på marken och en flaska saft och några kex.  Känslan det förde med sig, att vara ansvarig på egen hand, kanske är det några av dessa känslor jag gillar att återuppleva.  Min man suckar och följer mig, för vi tillåter oss inte att sitta och smutta på vårt kaffe förrän vi har förtjänat det.  Och för att förtjäna det har vi tagit en promenad på några kilometer.  Men i dessa underbara sensommardagar är det lätt att låta promenaden bli ganska lång.  Vinden har börjat tala om för oss att hösten kommer, även om vinden fortfarande är varm.

 Jag fick ett brev från min kusin som klagade på att han hade så lite tid nuförtiden att han misstänkte att någon hade ”snott” av honom några dagar.  Och jag känner igen den känslan.  Det är fredag ??allt för ofta.  Med dåligt samvete att städa vårt hem.  Vi är överens om att det är mycket roligare när någon besöker oss och vill äta middag med oss, än att vara en duktig flicka och städa huset.  Och de flesta av våra vänner har samma dåliga syn som jag, de märker inte om det är lite dammigt här och där.  Så länge handdukarna i badrummet inte stinker för mycket kan vi alltid rensa bort några högar med tidningar och skräp som tenderar att samlas på stolarna runt köksbordet.  Korsorden är inte färdiga i tidningarna så det är därför de stannar där tills det blir för höga högar.

 När jag läser brevet från min kusin hör jag en gammal man berätta om sin vardag.  Roligt, i mina ögon är han en liten pojke.  Vi har inte träffats de senaste 70 åren, men har börjat kommunicera de senaste två åren.  Tiderna förändras och vi har trots allt samma morföräldrar, han och jag. Han verkar vara lika förtjust i att skriva som jag.  Men han publicerar det inte som jag.

 Jag började trots allt skriva den här bloggen med avsikten att berätta om min barndom för mina barn.  Många barn frågar sina föräldrar: berätta om när du var barn, mamma eller pappa.  Och där står du, har inget att berätta för tillfället.  Men efter en dag eller två dyker tankarna upp i ditt huvud…  Det där minnet kunde jag ha berättat för dem!  Men nu finns de inte där längre och nästa gång man träffas är tanken borta.

 Ju äldre man blir desto fler tankar dyker upp och då är det bara att sätta sig ner och skriva dem.

 För tillfället är jag inne i en period av ”brain drain”.  Jag vet att jag inte borde få använda det uttrycket, men det är så jag känner.  Inget att skriva om.  Vi har ingen regering i mitt land, vi har ett hot om krig inte långt från vårt land och i södra Europa kommer de inte att erkänna oss som allierade i sin ”fredliga union”.  Världen är en STOR röra.  Vi är i början av något vi inte förstår vidden av.

 Jag skickade en bok till min son för läsning, men jag vet inte om han har läst den ännu, en bok av Kathrine Kressmann Taylor med titeln: Adress okänd.  Jag vill rekommendera den.  En bok skriven i början av 30-talet och beskriver tiden mellan WW1 och WW2.  Det är skrämmande hur historien upprepar sig.

 För några dagar sedan när vi stod och väntade på bussen, närmade sig en man och hans fru i samma ålder som min man och jag busshållplatsen, de tittade på mig och sa: vad blir det för väder?  Och jag svarade vad kommer att hända med vår värld?  Jag såg en snabb desperat blick i deras ögon och då svarade de, det är inte till att säga ”Que sera sera, längre, vi vill inte ens att tänka på det.  Och deras suckar var mycket tydliga.  Folk vill diskutera situationen i världen men vi hittar inte tillräckligt med ord för det.  Lyssnar du på radio- och TV-nyheter får du samma reportage dag efter dag.  Bara mer dumheter inte mycket till glada nyheter.

 Förr i tiden brukade jag säga till min vän att jag måste få ett gott skratt eller två innan jag kan skriva något här på min sida, men jag har inte skrattat något alls de senaste veckorna.  Och utan något skratt kan jag inte skriva här.  Så snälla folk som läser detta, berätta något roligt för mig, så kommer det att betalas här.