Poor aunt Asta / Stackars faster Asta

If we look back and think of adult people who has stayed in our memory ages after their death, I think many of us can recall the feeling this people made us witness. Ii remember my father’s sisters, one of them I feel comfortable to think about, the other one make me think about if I have done my household work good enough for her preferences. Both of them are dead since decades. But the other day when my daughter asked about the crystal bowl, my aunt Asta popped up in my mind. She was the youngest of this two sisters. She lived and cared about my grandpa as long as he lived. Grandpa were widowed and lived 15 years as a widower. But he was unable to do any cooking, so Asta had to take care of the household for grandpa till his death. 

When I was a child we were invited Christmas Day for dinner, every year. One of this events in older times when the crystal bowl got its damage. But by chance I also recalled another moment, this time it was Asta who gave me a memory. 

In the narrow kitchen in grandpas house there was the smallest sink I ever have seen. And when we did the wash up after the dinner, it was a very focused gang of women, all female were involved. I was very young, and only entrusted with drying spoons and forks. The knives had to wait a few years for me. But all women squeezed into the small kitchen and helped with the dishes. The men sat in dining room with their coffee, a glass of armagnac and their cigars. 

From the crowded kitchen you heard laugh and chat from the women who worked and gossiped. Suddenly there was a noise, a noise from glass that was broken. And all conversation from both kitchen and dining room stopped. Someone shouted loudly that we should stand still. Not move a step! And we all was aware the disaster on the floor. A lot of shards of glass all over the kitchen floor. In the crowd it was just lucky to avoid any hurt by all the shards. But what had happened?

Poor aunt Asta, she was an unlucky creature, she had taken some of my grandparents most expensive glass to carry into the cupboard in the dining room. She placed one of the glasses into the fold of her arm and one glass in each hand. The glass she had placed in her fold of arm released from its clamped position, aunt Asta reacted trying to squeeze it harder in her grip. And the glass made an arc in the air as if shot from a catapult.

The still warm glass slipped out of the grip in her fold, and a human reaction is always to try and safe the object. So in front of her face she smashed the two glasses in her hands to try and catch the third escaping glass from her arm fold. Three of those expensive Orrefors crystal glass weren’t in my grandparents possession anymore. 

I can’t remember about sweeping the floor and if anyone got hurt from the broken glass, but another story about this unfortunate aunt was put in ”the remember-book”.

Här är svenskan

Om vi ??ser tillbaka och tänker på vuxna människor som har kvarstannat i vårt minne efter deras död, tror jag att många av oss kan återuppväcka känslan som detta folk fick oss att uppleva.  Jag minns min fars systrar, en av dem känner jag mig bekväm att tänka på, den andra får mig att tänka på om jag har gjort mitt hushållsarbete tillräckligt bra för hennes preferenser.  Båda är döda sedan decennier.  Men häromdagen när min dotter frågade om kristallskålen dök min faster Asta upp i mitt sinne.  Hon var den yngsta av dessa två systrar.  Hon bodde hos och tog hand om min farfar så länge han levde.  Farfar var änkling och levde 15 år som sådan.  Men han kunde inte laga mat, så Asta fick ta hand om hushållet åt farfar till hans död.

 När jag var barn bjöds vi på middag på juldagen hos farfar varje år.  En av dessa bjudningar då i äldre tid kristallskålen fick sin skada.  Men av en händelse mindes jag också ett annat ögonblick, den här gången var det Asta som gav mig ett minne.

 I det trånga köket i farfars hus fanns den minsta diskho jag någonsin sett.  Och när vi diskade efter middagen var det ett väldigt fokuserat gäng kvinnor, alla kvinnor var inblandade.  Jag var mycket ung hade bara förtroendet att torka skedar och gafflar.  Knivarna fick vänta några år på mig.  Men alla kvinnor trängde sig in i det lilla köket och hjälpte till med disken.  Männen satt i matsalen med sitt kaffe, ett glas armagnac och sina cigarrer.

 Från det fullsatta köket hörde man skratt och prat från kvinnorna som diskade och pratade.  Plötsligt hördes ett ljud, ett ljud från glas som krossades.  Och allt samtal från både kök och matsal upphörde.  Någon ropade högt att vi skulle stå stilla.  Flytta er inte ett steg!  Och vi var alla medvetna om katastrofen på golvet.  En massa glassplitter över hela köksgolvet.  I trängseln var det bara tur att alla sluppit skador av alla skärvor.  Men vad hade hänt?

 Stackars faster Asta, hon var en riktig olycksfågel, hon hade tagit några av mina farföräldrars dyraste glas för att bära in i skåpet i matsalen.  Hon placerade ett av glasen i armvecket och ett glas i varje hand.  Glaset hon hade placerat i armvecket lossnade från sitt fastklämda läge, faster Asta reagerade med att försöka klämma det hårdare i sitt grepp.  Och glaset gjorde en båge i luften som om det skjutits från en katapult.

 Det fortfarande varma glaset smet iväg ur greppet i hennes armveck, och en mänsklig reaktion är alltid att försöka rädda föremålet.  Så framför ansiktet slog hon sönder de två glasen i händerna för att försöka fånga upp det tredje flygande glaset från armvecket.  Tre av dessa dyrbara Orrefors kristallglas fanns inte längre i min farföräldrars ägo.

 Jag kan inte minnas hur och när golvet sopades och om någon blev skadad av det krossade glaset, men en annan historia om denna olyckliga faster lades i ”kom-ihåg-boken”.