Times changes / Tiderna förändras

August, the darkest evenings of all year.  People talk about this darkness meaning crayfish feast and eel feast. But right now the sun is shining through my window. And here I sit and prolong my last cup of breakfast-coffee. Tomorrow it will be too late for this luxury. It is time to go back south to Helsingborg. Funny, it is just about two years ago, since we moved to our flat and when I’m going to type Helsingborg, a second of hesitating appears in my mind and hands. As if I don’t know where I live. But I do! I’m just astonished how difficult to change expressions which has been usual for ages. It isn’t the place in my brain it is the name of it, making my surprised. When I think how I will relax after the journey (3 days through our country), my soft bed and cosy couch is the first I think about. And the buses outside not far from my house is those I have missed the most this summer. 

It is like we need some “being away” for some time, to realise this everyday life is something to long for. And it is reverse when we have been in town too long. Therefore we have an excellent way of life, changing between cottage and town. 

I had an uncle who had a nickname within the circle of his siblings, a very common name by the gypsies. He had a life travelling around with both work and his holidays he was fond of travel too. I am sure people has thought the same about us if it were those times. 

Of course I can imagine your speculations about our small extra journeys made last decades out in Europe, but they are short and by now history. 

Talking about history, my cousin told me he is going to do the annual inspection of his car to get allowance to drive it next year. When I was a kid there wasn’t such inspections. It was invented by government when a car became an every man’s property. And a crowd of vehicles in our streets appeared. The requirement for expansion of roads and streets had to be financed somehow, and this annual inspection was one invention to finance for it. Development is the name for it. 

And now my cousin told about that scary moment he was going to by now. He woke up an old memory, my father and his old car. Cars has an peculiarity to getting old faster than us human being. He felt he had just paid last instalment for that car and it started to need some repairs and change of tyres. And when he had been called for that annual examination he started sweating. He knew by that time he wanted to postpone the expenses till later on, if the car wasn’t approved. But how to do this? He was convinced women had better luck to get their vehicles approved than most men had. And he got an idea. He asked me to put some nice clothes on and drive the car for inspection. I smiled and obeyed his wish, but demanded to get money for purchase some rather expensive cake if I managed to get the car approved. There is moments in life you feel blackmailing is allowed. And of course he didn’t want his idea about a woman made his car “better” disappear, he couldn’t refuse. Since that day I had a annual day when I was employed by my father and as a payment we had a very luxury afternoon coffee with this exclusive cakes. Every time I was away for this “examination” he also sent money for the cake, in the case the car were approved. And he asked me to put the cake box at the roof of the car when I arrived outside their house, before I locked the car. He was hanging through the open window expecting me as if it was one of his most difficult moments in life. And the cake box signaled -“it’s ok father, you have a vehicle for next year too”.

I was seen as the fairy who “fixed the car”. But at last there became some trouble even a fairy couldn’t help. He turned to my husband and asked for some help to repair the engine. A man had better trust than any woman about technical problems. He drove up beside our house and my husband went out to check up if there was anything for him to help with. My father followed him and they both, one of each side of the car, lifted the hood and started to try and analyse the problem. Suddenly my father put his elbow at the wheel arch over the tyre and bent forward. A sudden noise appeared as if someone crashed a hard bread. I big hole showed and he was able to inspect the tread depth and tyre wear without bending his back, he saw through that hole. I was happy it had been done by himself and not at the other side where my husband was leaning. Now he had to take all the blame himself. 

Actually I can’t remember how this incident ended. If he bought a new car or get it mended. Those times people tried with duct tape, plastic padding and many other kind of cheap repairs. 

Now my breakfast coffee is finished and I have had lunch meanwhile I type with one hand. 

Now I have to do myself useful. Tomorrow morning we start our drive home south.

HÄR ÄR SVENSKAN

Augusti, de mörkaste kvällarna på hela året. Man talar om att detta mörker betyder kräftfest och ålagille.  Men just nu skiner solen genom mitt fönster.  Och här sitter jag och förlänger min sista kopp frukost-kaffe.  Imorgon är det för sent för denna lyx.  Det är dags att åka tillbaka söderut till Helsingborg.  Lustigt, det är bara två år sedan vi flyttade till vår lägenhet och när jag ska skriva Helsingborg dyker en sekund av tvekan upp i mina tankar och händer.  Som om jag inte vet var jag bor.  Men det gör jag!  Jag är bara förvånad över hur svårt det är att ändra uttryck som har varit vanligt i evigheter.  Det är inte boplatsen som jag tvekar över det är namnet på den, vilket gör mig förvånad.  När jag tänker på hur jag ska koppla av efter resan (3 dagar genom vårt land) är min mjuka säng och mysiga soffa det första jag tänker på.  Och bussarna utanför inte långt från mitt hus är de jag har saknat mest i sommar.

 Det är som att vi behöver lite ”vara borta” ett tag, för att inse att vardagen är något att längta efter.  Och det är omvänt när vi har varit i stan för länge.  Därför har vi ett utmärkt sätt att leva, växla mellan stuga och stad.

 Jag hade en farbror som hade ett smeknamn inom sin syskonkrets, ett väldigt vanligt namn hos resandefolket.  Han levde livet med att resa runt både arbete och semester, han var förtjust i att resa.  Jag är säker på att folk har tänkt detsamma om oss.

 Naturligtvis kan jag föreställa mig dina spekulationer om våra små extraresor som gjorts de senaste decennierna ute i Europa, men de är korta och vid det här laget historia.

 På tal om historia sa min kusin till mig att han ska göra den årliga besiktningen av sin bil för att få tillåtelse för att köra den nästa år.  När jag var liten fanns det inga sådana inspektioner.  Den uppfanns av regeringen när bilen blev envar mans egendom.  Och en mängd fordon på våra gator dök upp.  Kravet på utbyggnad av vägar och gator måste finansieras på något sätt, och denna årliga inspektion var en av uppfinningarna att finansiera det.  Utveckling är namnet.

 Och nu berättade min kusin om detta där läskiga ögonblick han skulle åka till nu i dagarna.  Han väckte ett gammalt minne, min far och hans gamla bil.  Bilar har en egenhet att till och med bli gamla snabbare än vi människor.  Han kände att han precis hade betalat sista delbetalningen för bilen och den började behöva repareras och bytas däck på.  Och när han hade blivit kallad till den årliga besiktningen började han svettas.  Han visste vid det laget att han ville skjuta upp utgifterna till senare, om bilen inte godkändes.  Men hur gör man detta?  Han var övertygad om att kvinnor hade bättre tur att få sina fordon godkända än de flesta män hade.  

Han fick en idé.  Han bad mig ta på några snygga kläder och köra bilen till besiktningen.  Jag log och lydde hans önskan, men krävde att få pengar för att köpa dyra tårtbitar om jag lyckades få bilen godkänd.  Det finns ögonblick i livet du känner att utpressning är tillåten.  Och naturligtvis ville han inte att hans idé om en kvinna skulle få hans bil ”bättre” att ödeläggas, han kunde inte vägra.  Sedan den dagen hade jag en årlig dag då jag var anställd av min far och som betalning tog vi ett mycket lyxigt eftermiddagsfika med dessa exklusiva kakor.  Varje gång det bar iväg för denna ”inspektion” skickade han också pengar för tårtan, om bilen skulle bli godkänd.  Och han bad mig sätta tårtkartongen på taket på bilen när jag kom utanför deras hus, innan jag låste bilen.  Han hängde genom det öppna fönstret och väntade mig som om det vore en av hans svåraste stunder i livet.  Och tårtkartingen signalerade – ”det är ok far, du har ett fordon till nästa år också”.

 Jag sågs som den goda fén som ”fixade bilen”.  Men till slut blev det andra problem, som inte en fé kunde inte avhjälpa.  Han vände sig till min man och bad om hjälp med att reparera motorn.  En man hade bättre förtroende än någon kvinna angående tekniska problem.  Han körde upp bredvid vårt hus och min man gick ut för att kolla om det fanns något han kunde hjälpa till med.  Min far följde efter honom och de båda, en på varsin sida av bilen, lyfte på huven och började försöka analysera problemet.  Plötsligt lade min far armbågen mot framskärmen och böjde sig framåt.  Ett plötsligt ljud dök upp som om någon tuggade  knäckebröd.  Det uppenbarade sig ett stort hål och han kunde inspektera mönsterdjupet och däckslitaget utan att böja ryggen, man såg rakt igenom hålet.  Jag var glad att det hade gjorts av honom själv och inte på andra sidan där min man lutade sig.  Nu fick han ta på sig all skuld själv.

 Jag kommer faktiskt inte ihåg hur den här händelsen slutade.  Om han köpte en ny bil eller fick den lagad.  I dessa tider försökte folk med silvertejp, plastic padding och många andra typer av billiga reparationer.

 Nu är mitt frukostkaffe färdigt och jag har ätit lunch under tiden skrivit jag med en hand.

 Nu måste jag göra någon nytta.  I morgon bitti startar vi vår bilresa hem söderut.