When I call my son it use to be some problems with computers and internet. Because of that I don’t try to call before it turns out to be absolutely necessary, when I can’t wait for another hour. When I get so desperate in need for help I call him and he obviously by now know and even hear from my anxiously breathing I am that desperate. Therefore our connections has lately been as messages, but it is also an acceptable way to communicate. You keep to the subject and don’t fiddling with a lot of other things. Maybe an important way to chat, so the main subject not getting dropped. But sometimes my son calls me to try and check up about the old folks of his. I can feel as a kind of interview about our both physical and mental health. All of us know we aren’t growing wiser or more alert neither body or mind.
But it happens I want to invite them or be invited by them for a dinner sometimes. But how to do? They are occupied with work, their friends and their grown up children. Some weeks ago I decided to send a kind of signal, we want to see you sometimes in future, don’t hurry…. Some week earlier I had seen by FaceTime the new redecoration of one of their rooms. In a bookshelf I was aware a lot of bottles and I asked what the bottles contained. He answered it is my collection of rum!
After some days, when I had thought about this collection, I remembered a dessert I tasted in the late 60-ties. Baba au Rum! It is really not an everyday dessert, but it must be possible to find a recipe at net. When I tasted it, it was possible to buy in any well-stocked shop. Today I am not sure it is like that anymore. But the recipe I found at net, copied the link and sent to son, with the greeting: this dessert I wish when you invite us for crayfish party any day now.
Ten days later he had read the recipe, pondered and got curious about that cake. Last week they called and asked where we were going to have that fest? I offered to buy the crayfish as long as they baked that cake and transferred it to a Baba au Rum.
Well, the Saturday weather after this long terrible hot summer promised to be a little cooler than earlier. All morning the rain poured as cats and dogs. But we had chosen to sit at our patio, fortunately we have an balcony above half of it. We decorated with lanterns like a real old-fashioned crayfish disc. And after sunset we lit the candles in a candlestick. Outdoors! Not a single gust of wind blew out the lights. It is an nice August evening, an odd one. In my town it is seldom so windless, you can use candlesticks like that, outdoors. I felt as if it was an apology for all this hot days we have had.
The food was delicious and the cake was…….. worth waiting for! 
But most of all we were all a bit surprised about the silence around us. We didn’t sing any songs to any shots. We kept our conversation in small letters so as not to disturb neighbours with any thump. But there we sat astonished by the moment being so perfect with nice weather, not raining anymore, no wind and just perfect temperature. I think I heard my son once whined about he was afraid to start freezing, and I offered him a shawl to take around his shoulder, but no, he rejected that offer. At midnight we still sat there in the patio and enjoyed the August night.
As I told you, we haven’t been in southern part of country this time a year for ages. We didn’t remember this fabulous evenings in late August. Now we got it repeated. Thanks to my son and his collection of rum.
Här är svenskan
När jag ringer min son brukar det vara problem med datorer och internet. Därför försöker jag inte ringa förrän det visar sig vara absolut nödvändigt, när jag inte kan vänta en timme till. När jag blir så desperat i behov av hjälp ringer jag honom och han vet uppenbarligen vid det här laget och till och med hör beroende på min oroliga andning att jag är så desperat. Därför har våra kontakter på sistone blivit meddelanden, men det är också ett acceptabelt sätt att kommunicera. Du håller dig till ämnet och tjafsar inte med en massa annat. Kanske ett bra sätt att kmmunicera, så att huvudämnet inte försvinner. Men ibland ringer min son mig för att försöka kolla upp sina gamlingar. Jag kan känna det som en slags intervju om vår både fysiska och psykiska hälsa. Alla vet att vi inte blir klokare eller piggare varken till kropp eller själ.
Dock händer det att jag vill bjuda dem eller bli bjuden av dem på middag ibland. Men hur gör man? De är upptagna av arbetet, sina vänner och sina vuxna barn. För några veckor sedan bestämde jag mig för att skicka en slags signal, vi vill se er ibland i framtiden, skynda inte…. Någon vecka tidigare hade jag sett på FaceTime den nya inredningen av ett av deras rum. I en bokhylla var jag medveten om många flaskor och jag frågade vad flaskorna innehöll. Han svarade; det är min samling rom!
Efter några dagar, när jag tänkt på den här kollektionen, kom jag ihåg en efterrätt som jag smakade i slutet av 60-talet. Baba au Rum! Det är verkligen ingen vardagsefterrätt, men det måste gå att hitta ett recept på nätet. När jag smakade den då för länge sedan, gick det att köpa i vilken välsorterad butik som helst. Idag är jag inte säker att det är det längre. Men receptet hittade jag på net, kopierade länken och skickade till son, med hälsningen: denna dessert önskar jag mig då du bjuder in oss på kräftskiva vilken dag som helst, jäkta inte.
Tio dagar senare hade han läst receptet, funderat och blivit nyfiken på den där kakan. Förra veckan ringde de och frågade var vi skulle ha den festen? Jag erbjöd mig att köpa kräftorna så länge de bakade den där kakan och förvandlade den till en Baba au Rum.
Nåväl lördagsvädret efter denna långa fruktansvärdt varma sommar lovade att bli lite svalare än tidigare. Hela morgonen öste regnet ner, visserligen efterlängtat men just idag? Vi hade valt att sitta på vår uteplats, som tur är har vi en balkong ovanför hälften av altanen. Vi dekorerade med lyktor som på en riktig gammaldags kräftskiva. Och efter solnedgången tände vi ljusen i en ljusstake. Utomhus! Inte en enda vindpust blåste ut ljusen. Det är en trevlig augustikväll, en udda sådan. I min stad är det sällan så vindstilla, man kan använda såna ljusstakar, utomhus. Det kändes som om det var en ursäkt för alla dessa varma dagar vi har haft.
Maten var utsökt och kakan var…….. värd att vänta på! Men mest av allt blev vi alla lite förvånade över tystnaden omkring oss. Vi sjöng inga sånger till några snapsar. Vi höll vårt samtal med små bokstäver för att inte störa grannar med någon hallaballo. Utan där satt vi förvånade över att stunden var så perfekt med fint väder, inget regn längre, ingen vind och bara perfekt temperatur. Jag tror att jag hörde min son en gång gnälla om att han var rädd för att börja frysa, och jag erbjöd honom en sjal att ta över axlarna, men nej, han tackade nej till det erbjudandet. Vid midnatt satt vi fortfarande kvar på altanen och njöt av augustinatten.
Som jag sa har vi inte varit i södra delen av landet den här tiden på året på evigheter. Vi mindes inte dessa fantastiska kvällar i slutet av augusti. Nu, vi fick en påminnelse. Tack vare min son och hans samling med rom.
Margareta
En helt vidunderlig augustikväll. Så bra att ni tog vara på den!