What do you think? Is a week a good time between my reports about our living up here? Or am I too boring? Of course it depends if something happens or not. Last scribbling I finished telling you I was going to a culture event that evening.
When we arrived cottage last days in June we had no idea what should happen here this summer. The big market which use to be last weekend in July every year since decades, has ended because the pandemic, and seems to has ended for ever. It was the special event when people who since long had moved from their childhood home, and now during summer returned to meet parents and siblings. A Homecoming Day where many meetings took places. An annual event. Now when the market is gone, the culture week still is organised by the municipality and a study association.
Every summer when we are up north we use to visit some of the culture events taking place up here. It has been some authors during years. Some of them we have met more than once, but they are amusing to listen to and they both write and talk about living conditions during last decades. About hard life, about hunting, fishing and family life next to impossible to survive. And sometimes funny episodes from mountain lakes and forests. Some of them obviously untrue, but very entertainingly. All of them from this part of our country. It has been easy to decide to visit this events, not any hesitating, just drive away to the village where the event took place. If there will be crowded it will be the risk we have to take.
Usually two of my sisters in law and I have visited this events and last years my husband has followed. This summer it was an author we hadn’t met at this kind of event in this village earlier. I had read some books he has written. A very humorous man telling about conditions like his own childhood. Has given me an idea of the behaviour of people up here in norther part of our country. When I found information at net about this man was visiting this year I was happy and expectant. Suddenly I realised it was the man who wrote about Ester a woman who lived her life very otherwise towards most people. Her parents who protected her from being taken care of by anyone else but themselves, when they realised their daughter was “otherwise”.
My sister in law sent me a picture from a newspaper cutting she had. The 23rd of February I got this message from her. Telling about this woman Ester, and the book who was published during pandemic. When I get a hint about any book I search for it immediately while I still remember. Or it will disappear from my memory. And I found the book at my library service. Started to read same day and in three days the book was ended. It lasted 21 hours and I realised I had read about seven hours a day. But it was so captivating, so enthralling I couldn’t put it aside. What I most of all noticed was with a humility the author told about Ester. In times like this many people made fun of people who were otherwise, but the author told about Ester as if she was his beloved sister.
I was surprised, this story so different from other of his books made him even more respected as the author he was before. And I reread the book once again this spring when I was isolated in Covid-infection. My sister in law, who sent me the artikel about the book, told me later on, hwer husband had complained when she read the book. She forgot the time and several times there wasn’t any dinner at table when she read about Ester. Even she found the story so fascinating, a woman who had livet in our time and such a destiny.
It wasn’t the destiny of Ester which made me touched, it was the way the author processed facts about her family and their contentment with their conditions in life. How he told the story and very well saw the facts Esters family hadn’t got any options to choose among. It was what it was. Nothing more or less. And those options was very small and poor. But they all of them found it enough. This author I am allowed to tell about and his name is Kent Lundholm, and the title of the book is “Älskade Ester” means “beloved Ester” as her father use to say to her.
Här är svenskan
Vad tror du? Är en vecka en bra tid mellan mina rapporter om vårt boende häruppe? Eller är jag för tråkig? Det beror förstås på om något händer eller inte. Förra klottrandet avslutade jag med att berätta att jag skulle på ett kulturevenemang den kvällen.
När vi kom till stugan sista dagarna i juni hade vi ingen aning om vad som skulle hända här i sommar. Den stora marknaden som brukade vara sista helgen i juli varje år sedan decennier, har upphört på grund av pandemin, och verkar ha upphört för alltid. Det var den speciella händelsen när människor som sedan länge flyttat från sitt barndomshem och nu under sommaren återvände för att träffa föräldrar och syskon. En hemvändardag där många möten ägde rum. Ett årligt evenemang. Nu när marknaden är borta arrangeras kulturveckan fortfarande av kommunen och ett studieförbund.
Varje sommar när vi är norrut brukar vi besöka några av de kulturevenemang som äger rum här uppe. Det har varit några författare under senare år. Några av dem har vi träffat mer än en gång, men de är roliga att lyssna på och de både skriver och pratar om levnadsvillkor under de senaste decennierna. Om det hårda livet, om jakt, fiske och familjeliv näst intill omöjligt att överleva. Och ibland roliga avsnitt från fjällsjöar och skogar. Vissa av dem är uppenbart osanna, men väldigt underhållande. Alla från denna del av vårt land. Det har varit lätt att bestämma sig för att besöka dessa evenemang, ingen tvekan, bara köra iväg till byn där evenemanget ägde rum. Och att det blir fullsatt, är risken vi får ta.
Vanligtvis har två av mina svägerskor och jag besökt dessa evenemang och de senaste åren har min make också följt med. Denna sommar var det en författare som vi inte hade träffat vid den här typen av evenemang här i byn tidigare. Jag hade läst några böcker som han har skrivit. En mycket humoristisk man som berättar om livet som om de vore från hans egen barndom. Har gett mig en uppfattning om beteendet hos människor här uppe i norra delen av vårt land. När jag hittade information på nätet om denna man skulle besöka i år blev jag glad och förväntansfull. Plötsligt insåg jag att det var mannen som skrev om Ester en kvinna som levde sitt liv väldigt annorlunda mot de flesta. Hennes föräldrar som skyddade henne från att bli omhändertagen av någon annan än dem själva, när de insåg att deras dotter var ”eljest”.
Min svägerska skickade mig en bild från ett tidningsklipp hon hade. Den 23 februari fick jag detta meddelande från henne. Klippet berättar om denna kvinna Ester, och boken som publicerades under pandemin. När jag får en ledtråd om någon bok söker jag efter den direkt medan jag fortfarande minns. Eller så försvinner det ur mitt minne. Och jag hittade boken på min bibliotekstjänst. Började läsa samma dag och på tre dagar var boken slut. Det varade i 21 timmar och jag insåg att jag hade läst ungefär sju timmar om dagen. Men det var så fängslande, så spännande att jag inte kunde lägga det åt sidan. Men det jag mest av allt lade märke till var med en oerhörd ödmjukhet författaren berättade om Ester. I tider som dessa gjorde många narr av människor som var annorlunda, men författaren berättade om Ester som om hon var hans älskade syster.
Jag blev förvånad, den här historien så olik andra av hans böcker gjorde honom ytterligare respekterad som den författare han var tidigare. Och jag läste om boken en gång till i våras när jag var isolerad i Covid-infektion. Min svägerska, som skickade artikeln om boken till mig, berättade senare att hennes man hade klagat när hon läste boken. Hon glömde tiden och flera gånger blev det ingen middag på bordet när hon läste om Ester. Till och med hon tyckte att historien var så fascinerande, en kvinna som hade levt i vår tid och ett sådant öde.
Det var inte Esters öde som gjorde mig rörd, det var sättet som författaren bearbetade fakta om hennes familj och deras tillfredsställelse med deras enkla livsvillkor. Hur han berättade historien och mycket väl såg de fakta Esters familj inte hade några alternativ att välja mellan. Det var vad det var. ”He’ vart’ int’ viller… Varken mer eller mindre. Och de alternativen var väldigt små och ynkliga. Men alla fann det nog. Den här författaren får jag berätta om och han heter Kent Lundholm, och bokens titel är ”Älskade Ester” som hennes pappa brukar säga till henne.
Margareta
Så många berättelser det finns om riktiga människor. Tur att det lockar många författare att skriva om dessa.