Shall I do as the ostrich, put my head in the sand? / ska jag köra huvudet I sanden?

Shall I do as the ostrich, put my head in the sand? 

I get more and more convinced it is the easiest way to live. Yesterday evening I finished a book by a Swedish female author. She described in a book published 2019 how Putin and his fellow sailed his battleship along Norwegian coast and made Europe worried and annoyed. Here I sat and read that book a week ago and understood the threat that ships brought. But it is because the invasion in Ukraine. The author wrote that book with a very clear declaration it was a story made up by herself. In the book the head character also had a private session with president Trump, where she made a a personal portrait of him as a jerk and clown. When I read that I have to confess and nod my head. But when she returned to the reports about Russian navy and its movement along the Norwegian coast, she made me scared again.  

In a newspaper I read some days ago there has been a continuously threat towards Ukraine since 2014. It has become more and more obvious mr. Putin have had his acquisitiveness to Ukraine since long time. And I remember when Crimean peninsula was annexed by Russia  at that time, 2014. But the world had a lot of other trouble spots. It is no excuse for my bad knowledge about it. I try and follow the news about what happens in our world, but many times it ends up in my head with a wonder; why and who is right in this conflict. 

The book is finished and I try to go further on. Looked at Netflix for series and found a Danish production. I really like their series and started to look at it yesterday. A fearsome (exciting?) story which have kept me busy late evening yesterday and after breakfast this morning. 

After two chapter today, I took a rest from it and feel I will wait for a while looking at the last chapters. Once again I think about my small knowledge what happens around us. Scaring, and I try to convince myself it is just a story, like many of the movies I have seen during years…. Or isn’t it? 

And if it isn’t any story but the reality we are surrounded with? High intellectual people who use the technology to destroy our world, inch by inch? Even if it is a story I realise we have this capacity and knowledge to do so. Terrorist organizations gets the blame to do this deed, but it is a weapon as well as revolvers and nuclear weapon. 

Suddenly I wanted to break this fear I have worked up in my brain. Looked at my library shelf and yes I found it! A novel I read 35 years ago and it was a really love story. No war or terror, just a love story incredible unthinkable. But I will read it again and enjoy that unproblematic life they live in that book. Love for frozen hearts is the title of the book in Swedish. Unfortunately I can’t remember  the original title, but it is written by LaVyrle Spencer.

Tonight it is my book circle where I’m going to meet an author from my town. A very exciting man with a language soft and in same time making me curious. His stories has required a lot of searching for facts, but it makes his books even more true. And after meeting him, I am allowed to tell his name, Conny Palmkvist. Read his books, I will recommend them!

Här är svenskan

Ska jag göra som strutsen, stoppa huvudet i sanden?  

Jag blir mer och mer övertygad om att det är det enklaste sättet att leva.  Igår kväll avslutade jag en bok av en svensk kvinnlig författare.  Hon beskrev i en bok som publicerades 2019 hur Putin och hans kamrater seglade sina slagskepp längs norska kusten och gjorde Europa oroligt och irriterat.  Här satt jag och läste den där boken för en vecka sedan och förstod hotet som fartygen förde med sig.  Men det är för att invasionen i Ukraina.  Författaren skrev den boken med en mycket tydlig deklaration att det var en berättelse som hon själv hittat på.  I boken hade huvudpersonen också en privat session med president Trump, där hon gjorde ett personligt porträtt av honom som en idiot och clown.  När jag läser det måste jag erkänna och nicka med huvudet.  Men när hon återvände till rapporterna om den ryska flottan och dess rörelse längs den norska kusten gjorde hon mig rädd igen.

 I en tidning jag läste för några dagar sedan har det funnits ett kontinuerligt hot mot Ukraina sedan 2014. Det har blivit mer och mer uppenbart då mr Putin har haft sitt habegär till Ukraina sedan länge.  Och jag minns när Krimhalvön annekterades av Ryssland vid den tiden, 2014. Men världen hade många andra problem.  Det är dock ingen ursäkt för mina dåliga kunskaper om det.  Jag försöker följa nyheterna om vad som händer i vår värld, men många gånger hamnar det i mitt huvud med en undran;  varför och vem har rätt i denna konflikt.

 Boken är klar och jag försöker gå vidare.  Tittade på Netflix efter serier och hittade en dansk produktion.  Jag gillar verkligen deras serier och började titta på den igår.  En skräckinjagande (spännande?) historia som har hållit mig ”bunden” sen kväll igår och efter frukost i morse.

 Efter två kapitel idag tog jag en paus från serien och känner att jag måste vänta ett tag med att titta på de sista avsnitten. Återigen tänker jag på min dåliga kunskap vad som händer runt omkring oss.  Skrämmande, och jag försöker övertyga mig själv om att det bara är en uppdiktad historia, som många av de filmer jag har sett …  Eller är det inte?

 Och om det inte är vilken historia som helst utan verkligheten vi är omgivna av?  Högt intellektuella människor som använder tekniken för att förstöra vår värld, tum för tum?  Även om det är uppdiktat inser jag att vi har den här kapaciteten och kunskapen att göra det.  Terroristorganisationer får skulden för att göra denna gärning, men det är såväl ett vapen som revolvrar och kärnvapen.

 Plötsligt ville jag bryta denna rädsla som jag har arbetat upp i min hjärna.  Tittade på min bibliotekshylla och ja jag hittade den!  En roman jag läste för 35 år sedan och det var en riktigt kärlekshistoria.  Inget krig eller terror, bara en kärlekshistoria otrolig otänkbar.  Men jag ska läsa den igen och njuta av det där oproblematiska livet de lever i den boken.  Kärlek för frusna hjärtan heter boken på svenska.  Tyvärr kommer jag inte ihåg originaltiteln, men den är skriven av LaVyrle Spencer.

 Ikväll är det min bokcirkel där jag ska träffa en författare från min stad.  En mycket spännande man med ett mjukt språk som samtidigt gör mig nyfiken.  Hans berättelser har krävt mycket research efter fakta, men det gör hans böcker ännu mer sanna. Efter att ha mött honom ikväll har jag tillåtelse att nämna honom vid namn. Conny Palmkvist. Läs hans böcker, jag lovar att de har en hel del att ge läsaren.